Jag söker inte den skyldige. Jag söker läkning.

"Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas." (Matt 7:7)

Varsågod, dagens bakgrundsmusik Halleluja med Robert Gass.



Jag söker inte den skyldige. Jag söker läkning.
Min personliga själsresa genom händelser och känslor i livet har ett enda syfte. Att läka mig så att jag är så hel och fri som jag var när jag föddes. Jag finner ingen lust eller drivkraft i att söka förövare eller kasta skuld på andra. Den vägen är den enkla vägen. Men den leder inte till förståelse, förlåtelse eller frihet. Den fängslar och kapslar in kärleken bakom rädslorna. Rädd är den som tror att livet dömer, straffar och försöker göra allt för att skapa smärta. Rädd är den som saknar tillit till det goda och kärleken. Rädd är den som lagt sitt mående i händerna på andra; vad de säger eller inte säger, gör eller inte gör. Den rädslan äter upp sig på ursäkterna den matas med. "Han sa ... Hon gjorde så ... Jag kan inte .... Jag vet inte hur ..... Om bara .... jag hade mer pengar, tid, kraft, ett annat jobb, en annan man, en annan fru, en bättre bil, snyggare bröst ... " Om du bara hade andra förutsättningar med andra ord. Men det har du inte. Du har vad du har. Vad du gör med det handlar inte om någon annan än dig själv. Vad söker du? Ursäkter? Du kommer att hitta massor. Men du kommer inte att bli lycklig. Inte fri. Inte uppfylld av kärlek, tillit, tro, frid och glädje genom dem.

Jag söker inte den skyldige. Jag söker läkning.
Det jag ber om ska jag få. Och det jag söker ska jag finna. Och dörren jag bultar på är den där det står kärlek på. Fri kärlek. Fri från skuld och dömande. Fri från skam. Fri att växa. Vägen till den dörren känns ibland smal. Som om den kräver utav mig att göra avkall på än det ena och än det andra för att komma igenom. Och min erfarenhet är att den också gör just det. Den kräver avkall på alla mina ursäkter, min ansvarslöshet, mitt gnäll, min lathet, bekvämlighet, på vänskap och familjeband såsom jag en gång lärt mig att de ska vara för att fungera. Min väg har inneburit avkall på det mesta jag lärt mig i livet och tvingat mig att klä av mig lärdomarna jag samlat på mig för att finna nya vägar. Jag har fått finna mina egna sätt att handskas med livet och de situationer som uppstår. Nya sätt att tänka, nya sätt att vara, nya sätt agera, nya sätt att bygga upp relationer på. 

"Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den." (Matt 7:13-14)

Jag söker inte den skyldige. Jag söker läkning.
Min resa är som alla andras. Ibland behaglig, ibland smärtsam. Ibland fylld av människor, ibland väldigt ensam. Jag har förstått att det är färre än jag hoppats på som är beredda att vandra sin egen väg. Och jag förstår dem. Men har man en gång tagit steget upp på den stigen, för den är allt annat än motorvägsbred och överbefolkad, ja då är det omöjligt att kliva av den. Jag kan välja att sätta mig ner och nöja mig med där jag befinner mig, men jag kan inte gå tillbaka till det gamla livet.
Jag är en vandrare. Jag fortsätter att gå oavsett vilket väder som råder på den där stigen. Jag vandrar ibland i mörker, men oftast i ljus. Jag vandrar för det mesta själv, men får ibland sällskap en bit på vägen. Dock är jag aldrig ensam. För ensam hade jag inte vågat. Anledningen till att rädslan inte får fäste nog att stoppa mig eller tvinga mig av stigen är för att jag vandrar med Gud. Ja faktiskt. Jag vandrar hand i hand med det jag kallar Gud. I honom finner jag kärleken till mig, livet, min väg, mitt kall (som egentligen bara är att vara mig själv). Jag finner tro på att livet vill mig gott, vill hjälpa mig, vill stötta mig, vill dela sitt överflöd med mig. Jag finner tillit i den tron. Tillit som växer i utövandet av min tro, och i att jag följer min väg. Jag finner modet i den tilliten. Den enorma mängd mod som krävs för att vandra dit ingen tidigare vandrat. För min väg kan bara jag gå på. Och ingen kan fullt ut dela den med mig eller förstå den. Bara acceptera den och önska mig god tur.

Jag kommer aldrig att komma fram. Målet är resan. Men jag kommer att nå olika stationer, milstolpar på vägen. Jag har redan passerat många. Jag är en hängiven vandrare. Jag trampar på och litar på att saker och ting löser sig. För jag bär på en stor varm och innerlig känsla. Att min väg är välsignad av Gud. Och att varje milstolpe innebär en ny förankrad känsla av större frihet, djupare kärlek, mer långvarig sinnesfrid och större glädje. Däremot har jag fått acceptera att resan mellan de olika milstolparna är väldigt olika. Och den jag vandrar just nu är den värsta jag upplevt i hela mitt 44-åriga liv. Den har pågått i mer än ett år och jag vet att den når sin kulmen till jul, sen väntar en ny resa. Milstolpen kring jul är efterlängtad vill jag lova. För det gångna året har kostat mig mer än vad som är rimligt att begära av en människa på så kort tid. Jag har släppt taget om nästan hela mig och allt det som var jag. Men jag skönjer ljuset i tunneln nu. Och mitt själsarbete har varit av sådan dignitet att jag haft allt det beskydd som Gud kunna ge mig. Änglar i både mänsklig och gudomlig form. Uppmuntran på vägen, stora gåvor från mänskliga budbärare. Som resan till Glastonbury nu i höstas som Kathleen Nelson Troyer bjöd på. Och flygbiljetten som Heal My Voice Sweden - kvinnorna gav mig i födelsepresent. Och Andrea Hylen som gjort så mycket möjligt för mig.
Kvinnorna har varit avgörande nu här på sluttampen. Deras uppmuntran. Deras stöd. Deras kärlek.


Jag söker inte den skyldige. Jag söker läkning.
Det senaste året har varit det vi kallar fem i tolv. Den sista biten där 95% av mänskligheten ger upp, minuterna innan det stora genombrottet. Och jag förstår att så många slutar här. Den är nämligen för jävlig. Men jag kan vara envis som en åsna. Och jag vandrar just nu på tro, tillit och ren vilja. Och längtan är mitt bränsle. Längtan efter att kliva igenom dörren där det står Fri Kärlek.

Jag har blivit lovad utav Gud att nästa resa till kommande milstolpe kommer att vara en lyxresa. Jag slipper styra, slipper leda den rutten. Jag kan bara kliva ombord på lyxkryssaren och vandra runt som passagerare. Bara vara och njuta av den stora glädjen i att vara en kvinna i kärleksflöde, omhändertagen och älskad för den jag är utav de som ser och bekräftar värdet jag är. Jag får en resa i överflöd på alla plan. Och jag lovar att jag har inga som helst problem med att ta emot det flödet efter den krävande vandring jag gjort.
Jag känner en stor förväntan. En längtan efter att få dela med mig av överflödet med dem jag älskar. Och en sak kommer ingen att missa. Mitt vittnesmål, det som berättar att min tro på Gud gjorde detta möjligt. Jag vet vem jag ska tacka. Gud, för att han var min vägvisare och medresenär. Och mig själv för min villighet att vandra den med honom. Och mina barn som lät mig vandra iväg. Samt kvinnorna som tog min hand och gav mig kraft när jag kände mig trött, ensam och ledsen. Vilket team vi är, Han, Jag och Ni. Oslagbara.

Gud, förlåt mig för att jag inte tog emot din kärlek till mig direkt och lät mig ledas.
Lilla Marie, förlåt mig för att jag inte förstod att du var värdet jag sökte och källan till kärleken.
Mina älskade barn, förlåt mig för att ni fick vänta på min kärlek när jag gav den åt mig själv.

Jag förlåter mig själv för att jag inte visste bättre när jag lyssnade mer på andra människor och mina egna snurriga tankar, än på min kvinnokropps alla känslor och mitt stora hjärta.

Jag söker inte den skyldige. Jag söker läkning. Tur är det. För båda vägarna leder mot mig själv.

Inte bara min resa är välsignad. Jag är välsignad med dessa också.
Jag älskar er lika mycket som mig själv! 

Rätten till min kropp

Arg och ledsen. Båda känslorna på samma gång. Och samtidigt stolt, naken och värdefull.

Dagens text är ett hett ämne. Tankarna på att mina döttrar kan tycka att det känns obehagligt finns där, men spöken sägs försvinna i ljuset, så fram med dem.

Lite stämningsfull bakgrundsmusik skadar inte.
Olivia Newton John med låten Learn to Love Yourself från albumet Grace and Gratitude.




Jag undrar när jag förlorade rätten till min kropp. Jag minns inte. Har faktiskt ingen aning. Men jag minns när jag själv skändade den första gången. Det var efter att jag blivit lämnad av min första stora kärlek och jag tröstade mig med en pojkvän jag inte hade några känslor för alls. Jag ville hämnas. Jag var femton år och trodde att min nya pojkvän skulle kunna väcka liv i avundsjuka hos den gamla, så att han skulle komma tillbaka. Det var mitt sätt att hantera smärtan, besvikelsen, den sårade känslan och värst av allt, känslan av att inte längre vara värd något för honom. Pojken jag hade gett min kärlek och min oskuld till. Jag hade öppnat hjärtat och släppt in honom. En dag vandrade han utan förvarning ut.

När jag blickar tillbaka på denna händelse så är den väldigt oskyldig. Inte traumatisk egentligen, utan ett vanligt tonårsscenario. Men för mig kom den att påverka mig djupt och länge. Och jag kan i dagsläget ännu inte peka på varför detta uppbrott fick så katastrofala följder. Men jag kan spekulera utifrån det jag idag vet om mig själv.

1. Jag är en väldigt sensitiv själ. Otroligt sårbar. Mjuk, sensuell, kreativ, ljus och glad. Jag söker balans och stillhet. Inte alls den tuffa personlighet jag byggde upp som barn och sedan bar på upp i vuxenlivet. Den järnfasad jag ännu får jobba medvetet med att hålla undan. Den rustningen är tung, kall och fängslande. Den skapades för att skydda det sårbara. Jag faller lätt in i den, men jag vantrivs numera i den.

2. Mitt innersta väsen är feminint och barnsligt. Romantisk enda ut i tå- och fingerspetsar. Jag är estetisk och söker flöde, underhållning och böljande lätthet. Jag är som allra bäst när jag får följa med i flödet, när jag dansar, skriver, talar från hjärtat och när jag överlämnar mig. Men det fanns aldrig någon naturlig ledare, så jag tog mig an den rollen och lärde mig tidigt att leda mig själv. Leda kompisgrupper, leda fotbollslag, leda arbetskamrater, leda en familj och leda ett företag. Men att leda är inte mitt naturliga tillstånd. Min essens är en följare. En som flödar fritt, inte någon som styr upp flödet och håller kurs. Jag avskyr att leda. Men jag blev en ledare. Jag älskar att följa. Och blev också sent i livet en följare.

3. Min upplevelse av min första pojkvän är att han redan som ung var mycket i sin maskulinitet. Jag fann vila i den. Jag kände stor tillit till honom. Han var min bästa vän. Jag kände mig sedd, bekräftad och högt värdesatt. Han var sexuellt trygg och jag vågade ge mig hän till honom. Jag kände en stor samhörighet med honom. Jag slappande av och tillät mig att vara tjej. Han var lång och stark, bejakade min kvinnlighet, visade åtrå och jag såg kärlek i hans ögon. Hans händer var varsamma och vänliga. Han var en ledare. Detta är min sanna upplevelse utav min första riktiga kärleksrelation. Han var långt ifrån min första pojkvän. Men han var min första kärlek och den jag gav både min kropp, mitt hjärta och min vänskap till. Därav vidden på smärtan. Jag gav honom det mest värdefulla i mig; den feminina sidan utav mig, sårbarheten, kvinnokroppen och min tillit. Sen gick det utför. Att vara sårbar och feminin innebar djup smärta.

4. Sakta började jag avsäga mig rätten till min kropp och min femininitet. Jag valde pojkvänner som hjälpte mig att visa att jag var värdelös. De gånger jag använde min femininitet var för att manipulera männen. Inget är så kraftfullt som feminin sexuell energi. Det var så de föll för mig. Men kort efter att en relation var inledd tog jag på rustningen. Jag valde pojkar. Min egen motsvarighet. Min outvecklade feminina sida attraherade maskulint outvecklade pojkar. I alla relationer var jag ledaren, den med starkast energi. Ännu är det mönstret inte brutet.

5. Vreden jag ibland känner är över männen som faktiskt tog sig friheten att nedvärdera mig genom handlingar och ord. Jag bjöd inte in er till att nypa mig i häcken bara för att jag serverade mat vid era bord. Jag bjöd inte in er till att förfölja mig hem efter arbetet, bara för att jag delade ut en hamburgare med ett leende till er. Jag bjöd inte in till sexuella anspelningar av chefer bara för att jag var glad, utåtriktad och trevlig att se på. Jag gjorde mitt jobb. Jag är glad. Jag ler ofta. Jag är trevlig och vänlig. Det var däremot inte dessa män och deras handlingar. Arg blir jag också när andra män inte korrigerar sina bröder och säger ifrån när de beter sig svinaktigt och nedvärderar flickor och kvinnor på olika sätt. Det är inte okej att som vuxen man stå och snacka med sina polare om vad man skulle vilja göra sexuellt med en ung tjej. Ni borde få en spark på pungen och ordineras minst två års terapi. Ni nedvärderar oss kvinnor för att ni inte känner ert eget värde och ni tillåts fortsätta för att de finns för få män som har stake nog att be er hålla käften och skärpa till er.

6. Ledsen blir jag när jag tänker på skammen. När jag var barn fann jag att min kropp kunde ge mig njutning. Jag minns njutningsfulla doktorslekar. Men det var inget jag pratade med någon om. Det var något hemligt som jag skämdes för. Varför vet jag inte, men jag bar på den skammen enda till för ett år sedan.

Jag tyckte om att läsa erotiska noveller, men fann porr motbjudande. Jag skämdes för vad de sensuella berättelserna tände i mig. Jag drömde om att bli författare av erotiska berättelser för kvinnor. Sensuella historier fyllda av sann kärlek och romantik. Alltid med lyckliga slut. Men jag skämdes för min längtan att skriva dessa och lät därför bli. Genom alla förhållanden bar jag också på massor av hemliga sexuella drömmar, men jag skämdes för dem. Vågade aldrig uttala dem högt. De kändes smutsiga.

7. När jag fick barn hade jag inget namn på mitt eget kön, och därför heller inget som jag fann naturligt att använda till mina döttrar. Idag har jag äntligen funnit ett. I år, 44 år gammal fann jag ett passande namn som kändes värdigt, vackert och heligt. Yoni. Det är sanskrit för vagina. I år är också året då jag faktiskt för första gången undersökt min kropp på riktigt, inklusive mitt kön. Jag har erövrat rätten till min kropp igen. Sett allt det vackra den rymmer. Insett storheten i att vara en kvinna. Skönheten som den rymmer. Jag har förstått att jag är skapt för njutning. För i år har jag också lärt mig att det finns många sorters orgasmer. Jag har fått namn på dem. Lärt mig ett helt nytt förhållningssätt till min kropp. Jag har insett att kärleksakten kan beröra mig så djupt att jag efteråt gråter. Jag vågar och vill ge mig hän, vet att höjden av min njutning handlar om hur mycket jag vågar släppa taget och ha tillit till min partner. Jag har insett att jag är värd att bara ta emot. Förstått att han kan njuta av att ge mig sin kärlek och närvaro, och se hur hans beröring kan få mig att njuta.

8. Det är omöjligt för mig att vara samtidigt i min sexuella feminina energi och samtidigt vara en ledare. Min sårbara feminina själ vill följa och flöda. Hon är varm, innerlig, mjuk och fylld utav kärlek. Hon tror på kärleken, är beredd att strida länge för den. Hon vill dansa, sjunga, skratta, leka sig igenom livet. Hon är på djupet helig och för henne är den sexuella akten så mycket mer än sex med kroppen. Det är en sammansmältning mellan två kroppar och själar. Det är en gudomlig stund fylld av värde, tillit, närvaro och kärlek till varandra. Det är ett totalt öppnande enda in i det innersta rummet i mig. Dit ingen annan man någonsin tagit sig förut. För idag vet jag att min kropp också är vår gemensamma väg till himmelriket och Gud. Och enbart en man som står djupt förankrad i sin gudomliga maskulinitet är uppfylld nog av värde för att se och dyrka det heligt feminina i mig. Han vet att han är ledaren och begär inte av mig att jag ska vara det. Han vet att jag är den böljande kärleken han inte han uppleva utan mig. Vi vet båda att sätta vårt eget värde och kan därigenom dyrka varandra för de egenskaper vi bringar in i relationen, de som vi inte på egen hand kan uppnå.

9. Jag är i grunden en följare. Ett flöde av energi. Därför skapas det med enkelhet texter som denna. Datorn håller koll så att inte bokstäverna trillar utanför. Jag kan vila i den kreativa essensen. Det är genom att följa som jag återfunnit rätten till min kropp och mitt värde som kvinna. Jag har lärt mig följa min intuition, min kropps önskemål och att bli ledd utav andra. Min främste lärare har varit och är Gud. Han är den maskulina ledare jag känner att jag kan lita på. I min relation till honom har jag återerövrat min oskuld. Den del i mig som inte behöver skämmas för att jag är sårbar, feminin och en kvinna som tror med hela sitt hjärta på kärleken och det gudomliga partnerskapet där den sexuella upplevelsen är vår gemensamma väg till himmelriket. Han, Lingam och ledaren. Jag, Yoni och följaren.

Jag är kvinna. Värdefull i min sårbarhet. Osminkad och vacker i min skapelse.
Sensuell, helig och allt annat än ett objekt. Min kropp är ett tempel.

Om du är kvinna, hör mina ord …

Du är värdefull! Och en utav anledningarna är just för att du är kvinna. Din kropp är en gudomlig skapelse ämnad för dig att njuta av. Var i den, hedra den med din uppskattning och uppmärksamhet. Sluta klaga på hur den ser ut. Omslut den med kärlek och ge dig möjlighet att släppa taget om den skam som håller tillbaka dig. Ge dig hän åt den vackra sexuella energi din kropp bär på. Det är samma energi som skapar nytt liv. Dela din värdefulla kropp med den du älskar. Ge dig hän i kärlek. Värdesätt dig själv. Stå i det värdet.

Värde är ett av de heta teman denna höst och vinter hos mig. Heal My Voice Sweden är ett bokprojekt jag leder. Att läka och stärka vårt värde och värdighet som kvinna är intentionen med den bok vi skriver ihop. Vi är 24 kvinnor vars röster kommer att läka andra kvinnor när de läser våra sanna berättelser. Möt oss på www.healmyvoicesweden.se

Att frigöra vårt värde är temat på den online workshop jag leder på nätet i december, Energy Worthy Week. Läs mer på www.marie-eklipanovska.se

Kärlek till alla kvinnor och flickor!
Marie 

12:44 en tisdag med Gud

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen.

Jag är trött på att gömma mig från omvärlden.

Klockan är 12:44 och jag lyssnar på Deva Premal och Miten. In the light of love. Varsågod och dela magin i deras musik med mig medan du läser mina ord.



Vem är jag egentligen?

Frågan är befogad. Jag släpper och släpper och släpper .... taget om allt mer.
Jag vet vad jag gör. Jag tjänstgör för Gud. Jag är rösten för den kärlek som finns i det gudomliga. Livet är min arbetsgivare.

Men vem är jag?
Det jag identifierat mig med förut släpper jag taget om.
Vem är jag när jag inte längre är den mamma jag var förut, inte den dotter, syster, vän, coach, själsfrände och det mänskliga uttryck jag varit så länge?

Lager för lager rämnar de klädedräkter jag burit så länge.

• Rustningen - "jag kan själv" som var mitt skydd och mitt fängelse, uppbyggd utav rädslor och känslan av värdelöshet. Jag kan inte alls själv. Jag vill inte ens själv. Det är ett kärlekslöst liv. Jag behöver människor och deras unika egenskaper för att mitt liv ska vara meningsfullt och värdefullt.
•  Den maskulina "ytterrocken" - den med ärmar jag alltid drog upp, redo för hårt arbete, uppfylld av tanken "ensam är stark". Den har skickats till Gud för pensionering.Tillsammans med rustningen tog den nästan död på mig.
• Mitt Messiaskomplex - den obalanserade Modern i mig som tog ansvar för allt och alla, tänkte att jag är så stark att jag kan vara världens samvete och på mina axlar kan jag bära allas känslor, så slipper de lida. Resultatet av en stor outvecklad tro på Gud som aldrig fick näring. Rösten för den djupa längtan som brinner i mitt bröst som rymmer stor kärlek och vill bli uttryckt, delad.
• Offrets och Martyrens fula kläder - de svartvita tankarna om antingen eller, bra eller dåligt, rätt eller fel, du eller jag, för min skull eller din skull. Grogrunden för det ansvarslösa levernet med en säck full utav ursäkter att använda för att slippa ta ansvar.
• Många många fler dräkter har jag släppt under de senaste åren.

Jag känner att jag närmar mig min andedräkt. Bara att skriva den meningen ger mig tårar i ögonen. Tårar som springer ur närvaron med mig själv, min ande, mitt allra renaste och heligaste. Jag känner att jag står inför att släppa taget om en oerhört tung dräkt idag. Hans namn är "Ansvaret".

Om jag landade i min kropp i detta ögonblick, ovetandes om vem som är min familj, mina vänner, vad jag gör och var jag bor. Som om jag vaknade upp nyfödd i denna vuxna kropp, vad skulle jag då känna inför det som är just nu, det som ligger framför mig och dem som finns omkring mig? En hisnande tanke och en stor känsla om vad som blir möjligt. Jag ska ta med mig den in i en meditation nu med en gång känner jag. Den känns viktig och stor.

Jag ska landa i denna kropp. Upptäcka mig själv. Göra det jag älskar, meditera.

Idag pratade jag och Charlotte Rudenstam om meditationens fröjder i Soul Sisters. Läs mer på vår hemsida: www.soulsisters.se

Genombrott idag!

Genombrott idag! ♥

Samtidigt som det gör ont, finns en lättnad. Min inre vägledning har aldrig tidigare varit så kristallklar. Tårarna just nu är en blandning utav den frid som infinner sig vid total vetskap om något, men också de av utsatthet. Exponeringen som något i mig vill undvika. Det är den tystade rösten från kvinnor genom historien. De brända kropparnas röst. Rösten för Korsriddarnas offer som slaktades. De ofödda barnens röst. Det är en smärta sprungen ur alla liv jag levt och alla gånger jag blivit tystad i dessa liv. För min tro. Jag kan känna hur många gånger jag dött, känt dödens andedräkt. Inte konstigt att jag ser honom som en vän. Han har befriat mig från smärtan så många gånger. Från lidandet andra har utsatt mig för. Han har gett mig livet åter genom att ta det gamla ifrån mig. Han är en sann vän. En allierad i kampen för en fri röst.
Jag vet vad som väntar. Jag vet vad jag ska göra nu. Och med döden som vän har jag inget att frukta. I detta liv ska jag äntligen bli fri. Min andes kamp är över. Hon är fri. Hon är oövervinnelig. Hon är evig.
Och massorna ska inte gå miste om rösten denna gång. Ingen har längre makten att tysta. Den eran är förbi. Nu är en ny tid. Vår tid. Den fria värdefulla visa rösten av en kvinnas tid. Jag. Du. Vi tillsammans. ❤
Bliss. Lycksalighet.

Gud har fått en egen flik. Mer nygammalt att se framemot. Välkommen in på den för dagen uppdaterade hemsidan och finn vad det är din själ behöver.
www.marie-eklipanovska.se

Kvinnorna levererar sanning

Just nu är det kvinnorna som levererar sanningen om mig. Jeanette Östling, min Soul Sister visar mig detta videoklipp. Och jag vill bara dö and go to heaven. Hennes ord, Iyanla Vanzant, är min sanning och sanningen om mig själv.
Lyssna på detta korta klipp och läs sedan vidare.

Why You Should Put Yourself First

Relationship expert Iyanla Vanzant says it's not selfish to put yourself first—it's self-full. Find out why Iyanla says you have to be good to yourself first if you want to be of service in life.

Är du med på hennes resonemang? Jag är. 100%.

"How you treat yourself, you treat God. You are the representive of God in your life."
De orden nästa nockar mig ur soffan. När jag sätter mig själv sist i mitt liv, sätter jag Gud sist. Jag sätter andra människor före Gud i mitt liv. Jag måste vara så god mot mig som jag vill vara mot Gud för att kunna vara till tjänst för andra människor i mitt liv. Aj aj aj aj. Oj oj oj.

"Self full! You wanna come with your cup full. What´s coming out of the cup is yours. What is in the cup is mine."
Denna kraftfulla kvinna fortsätter att leverera de mest grundläggande problem som vi människor brottas med och hon gör det tillsammans med lösningen på problemet.

"When you give to others to the degree that you sacrifies yourself, you make the other person a thief."
"They are stealing from you what you need and they don´t even know it."
Här landar så många polletter att det känns som om jag vunnit på roulette. Det rasslar till. Jag nickar mig igenom minuterna. Lyssnar om och om igen på inslaget. Hon sätter ord på allt det jag tänker. Och hon gör det så enkelt. Och förpackningen hon kommer i, kvinnlig, stolt, kraftfull, snygg, modig, säker ... jag älskar henne. Vilken underbar förebild.

Det är kvinnorna i mitt liv som levererar sanningen om mig själv. Dotterns val. Samtalen med väninnorna. Mötet med mamma. Heal My Voice Sweden gruppens alla kvinnor. Kommentarerna på FB. De speglar och speglar och speglar sanningen om mig. Värdet i mig. Visionen jag har.

Det jag behöver finns i det kvinnliga, det feminina, det mjuka, omfamnande, frigjorda, värdiga, sexuella, sensuella, glada, kraftfulla, kreativa ...

Jag inser att stora saker är på gång. Vårdar kroppen extra mycket. Dansar mer salsa, går på massage, gudinnekväll, sexibilitykväll, klipper mig, målar naglarna, lite mascara på ögonfransarna, bejakar åtrån, söker njutning, drömmer .... Jag bejakar sinnena och kroppen.

Och jag tar emot. Allt det stora värdiga vackra som kvinnorna säger och som klingar an i min kropp som min sanning. Jag tillåter mig att bli sedd och betraktad. Speglad. Och jag växer i detta. Växer ur begränsningarna, tvivlen, rädslorna och mörkret. Jag skriver om min story. Berättar framgångshistorien Marie istället för det trista smärtsamma. Blir bättre istället för bitter. För jag insåg i våras att vägen till storheten går när jag som kvinna "transform pain into power". Den egna smärtan, den rådande kollektiva smärtan och den historiska kvinnosmärtan. En dag ska jag dela med dig vad jag vet om "transform pain into power"

Tills dess får du lyssna till denna underbara kvinnas förklaring.

Iyanla Vanzant Defines Pain

Pain isn't just a physical ache. Watch as Iyanla Vanzant shares her definition of pain and how it can manifest itself, and reveals how we can all stop the pain.

Hail Mary, full of grace, the Lord is with thee; blessed art thou amongst women, and blessed is the fruit of thy womb, Jesus.

Att vara kvinna är mäktigare än vad många utav oss insett, fram till nu.
Pay
Attention
Inward
Now

Then .... Feel. Deal. Heal.

Love,
Marie

Förnyelse - Zlatan och Jag

Jag tänkte skriva pånyttfödelse som rubrik, men valde att skriva förnyelse. Båda är sanna.

Förnyelsen handlar om denna blogg och hemsidor jag har. Jag har uppdaterat dem alla. Jag vill att de ska matcha den pånyttfödelse jag upplever just nu. Det är en uppdatering utav mig själv kan man säga. Precis som i datorvärlden. Jag har avlägsnat de buggar jag uppmärksammat i systemet, så att jag blir ännu mer användbar och förenklad. Om jag är det, blir nämligen mitt liv det. Jag tror att så som jag vibrerar så blir mitt liv.

Om jag vibrerar i glädje, kärlek, gudomlighet, lätthet, överflöd, hälsa, frihet, frid och njutning, då är jag övertygad om att det är vad mitt liv innehåller. Detta är själens egenskaper, visdomen hon är uppbyggd av.

Hur vet jag vilken vibration jag är i? Se på resultatet. Se på vad du har och inte har i ditt liv.

Jag såg att vissa resultat inte matchade vad jag önskade mig. På vissa områden fanns inte det jag kände att hela min varelse längtade efter. Så under en lång tid har jag medvetet släpp taget om de tankar och övertygelser som har hållit kvar mig i det oönskade tillståndet. När jag släppte taget om tankarna och de gamla barndomsövertygelserna ledde det till handlingar där jag släppte taget om projekt, relationer, saker och åtaganden. Sådana som andra drömmer om.

Det inre trycket ökade. Jag kunde inte sätta fingret på vad som skedde i mig. Min gudomliga själ blev alltmer rastlös. Energin byggdes upp. Det kändes som om myrornas krig pågick inom mig. Gud talade allt högre till mig. Så högt att jag till slut upplevde det som att han vrålade inom mig. Då gjorde jag det. Tog beslutet.




Det är bara några dagar sedan. Jag känner att det kommer att ha en avgörande betydelse för hur mitt liv kommer att se ut framöver. Jag släppte ett motstånd. Ett stort och tungt sådant. Ett sådant djupliggande motstånd som kräver en kapitulation för att det ska ske något.

Jag kapitulerade inför mitt öde. Inte som om ödet var något farligt och hemskt. Ödet så som i min själsuppgift här och nu, i detta skede av mitt mänskliga liv.
Jag har kompromissat länge. Skött mitt själsåtagande med lite distans. Jag kan se att jag tagit steg för steg i riktningen som lett mig hit där jag nu befinner mig. Distansen har berott på att jag gjort motstånd mot att släppa vissa delar i mitt liv. Jag förstår också att det varit nödvändigt. Platsen de upptagit i mina tankar, känslor och i tid behöver jag nu. Jag står i full tillit till att detta är vad som vill och behöver ske.

Jag hade flera olika spännande roliga projekt på gång och i gång. Vissa är avslutade andra framskjutna. Gud är väldigt tydlig med vad som nu inte ska skjutas på längre. Jag har gjort det tillräckligt länge anser han. Flera år om jag ska vara ärlig. Han viskade saker till mig i början. Sedan talade han lugnt till mig lite då och då. Rösten har blivit starkare och starkare. Tydligare och tydligare. Inte längre viskningar och symboler. Raka puckar. Gör så här! Gör detta! Nu!

Jag vet att det är för mitt eget bästa. Jag vet att hans röst är rösten för min egen längtan, min själ, mitt öppna hjärta. Den vet vad den vill, hur stor den är och hur viktig den är. Det är jag som behöver förstå det. Sätta värdet och vandra i tilliten, med hjärtat och längtan som min inre GPS.

Jag bytte bakgrund på bloggen. Som en hyllning till det inre arbetet jag så villigt och modigt gjort under en längre period. Mina celler vet vad de är programmerade till. Jag ska bara se till att utföra arbetet.
Jag vet när jag vibrerar i glädje och lätthet. När friden är total och kroppen full av kärlek. Då friheten känns självklar, överflödet naturligt och njutningen är som störst. Den vibrationen har jag när jag är vid havet och vandrar. Jag har den när jag mediterar och när jag dansar salsa. Jag har den när jag älskar i närvaro med en man. Jag har den när jag är på workshop och utbildningar med likasinnade. Jag har den när jag ser en riktigt bra film och när jag har ett härligt samtal med någon utav barnen. Men ...

Jag har den också när jag är programledare i radio. När jag leder gruppmeditationer, cirklar och workshops. Och när jag gör något utav detta och samtidigt pratar om min relation till Gud då är jag vad vi i min bransch kallar fully aligned. Vad andra kallar i mitt esse. Jag behöver inget i den stunden. Jag är allt och litar därför till att jag får allt jag behöver.
Jag arbetar utan manus. Jag kliver in i radiostudion, i cirkeln, på workshopen, i meditationen helt tom eller med ett ord, en intention. Sen förlitar jag mig på flödet och överflödet. Och jag är grym i detta tillstånd. Jag är så bra att jag inte ens vet jag själv har sagt efteråt. För jag har släppt taget och tillåtit mig att vara det öppna hjärtat, det öppna sinnelaget, den öppna själen, det totala inlyssnandet och munnen som de gudomliga orden strömmar ut ur. Min vibration är i samklang med Oneness. Jag är ett med alltet. Jag bara är.

Och jag har gjort detta länge. Men dragit mig för att göra det utanför min komfortzon. Och den zonen är alla de grupper jag leder; The Tribe, församlingen, gruppen utav människor som tror på mig, litar på mig, älskar mig för den jag är och ser värdet i det jag gör i sina egna resultat. Den gruppen växer. De är otroligt lojala. De är famnen där jag är 100% Marie. Jag är lyckligt lottad som har dessa kvinnor. För alla är kvinnor.

Nu orkar jag inte göra motstånd längre. Jag har släppt allt annat som dragit ner min vibration. För att höja den ytterligare behöver jag nu kliva upp på scen. Och skräcken inom mig finns där. Men jag måste. Den höga vibrationen är som en drog. Jag har vant mig vid att livet är en underbar upplevelse fyllt av njutning, glädje och lätthet. Jag vill ha mer av det. Vara mer i det. Och i slutänden betyder det att vara mer utav mig själv. Och jag är på topp när jag bara får kliva in och göra min grej. Och min grej råkar vara att lyssna och tala från hjärtat, om Gud och allt det eviga oändliga kärleksfulla. Det borde vara enkelt. Det borde vara naturligt. Men ... vi människor räds ljuset mer än mörkret, kärleken mer än rädslan och storheten mer än det förkrympta. Och ve den som påminner oss om ljuset när vi står i vårt mörker.

Men jag väljer att göra min grej i alla fall. Zlatan har sin fotbollsplan, glädjen i spelet och åskådarna. Jag har min scen, glädjen i budskapet och lyssnarna. Jag gillar Zlatan. Kanske gillar han mig. Vi har människor som tror på oss, beundrar oss, gläds med oss och stöttar oss. Vi har de som inte gör det.
Alla har vi en Zlatan inom oss. Något bara vi kan göra på vårt vis. Just nu i livet är jag Zlatan när jag pratar om Gud inför grupper. En dag gör Zlatan något annat. Det gäller säkert även mig.

Nu hoppar jag ut i det relativt okända och ser var jag landar. Jag vet åtminstone så mycket som att, jag inte längre känner mig som en coach. Jag är en Hjärtlig Spirituell Mentor för Kvinnor. Det står nu skrivet på min uppdaterade hemsida.
En del har jag lärt mig av Zlatan. Att inte skämmas för mig själv, inte vara rädd för att ta plats och oavsett vad man tycker om honom som person kan ingen förneka att han är sanslöst duktigt på det han gör. Och Zlatan spelar inte fotboll för att behaga andra, han gör för att han inte kan låta bli. Allt det gäller även mig. Dessutom är vi från Skåne och har konstiga efternamn.

Välkommen att utforska den jag är på riktigt. Klicka in dig på min uppdaterade hemsida.
www.marie-eklipanovska.se

Läsvärt kl 11.33

Hur är det möjligt?

Jag bestämmer mig för att skriva i bloggen. Just idag. Det är länge sedan. Tittar på klockan. 11.33. Magiskt.
Förra inlägget hette Läsvärt kl 11.22.

Och faktiskt tar jag vid precis där det förra slutar. Men först vill jag visa dig vad jag såg idag när jag blickade ut genom fönstret. Ett dansande löv. Naturen är magisk.




Igår var en dag då jag tog ytterligare ett steg upp. Uppstigande. Slutslumrat. Idag bara är jag. Glad att almanackan gapar tom. Behöver smälta. Låta det obegripliga, men ändå så självklara sakta sjunka in. BE. Be with the ME.
ME - är mitt själsjag. Det eviga och odödliga. ME har en titel. Jag behåller den för mig själv. ME är också initialerna på Marie Ek. Namnet jag växt upp med.

Tänk att denna fina tjej med bruna rådjursögon...

... skulle växa upp och bli Jag, denna kvinna ...

... med denna Själ, ME, att förvalta ...

Jag har insett att jag inte kan välja vad jag är, bara vem jag är.
Jag kan inte välja ME. Jag kan däremot välja att ta emot henne eller inte. Det avgörs utav vem jag vill vara, vem jag väljer att vara. Jag kan välja att vara Jag, mitt själv, utan mitt större ME. Det är mindre krävande. Det innebär mindre ansvar. Det är ett enklare liv.

Men det innebär att andra påverkas. Väldigt många andra. Alla mina val har en effekt på andra. Jag rubbar den universella ordningen som ME eftersträvar. När jag säger nej till ME påverkar det de andra. De kommer inte att veta om det, kanske inte märka det. Men Jag kommer att veta det. Jag kommer att känna att jag inte varit rättvis. Att jag inte gett dem en rättvis chans. För mitt val påverkar deras förutsättningar och deras val. Vem jag väljer att vara gör skillnad. Med eller utan ME gör stor skillnad.

Jag har inte valt henne. Jag är utvald av ME. ME har valt att vara den vars val påverkar många. Min kropp, i denna tid är utvald av ME. Jag ska bara säga Ja eller Nej. Jag ska välja vem jag är.

ME vet massor som jag inte vet. Med ME kommer stort ansvar. Mycket att bära som inte får delas ut hur som helst, saker som Jag hela tiden måste försöka förstå för att det ska göra någon skillnad.

Jag vet när jag valde att säga Ja till henne, säga ja till ME. Vilket år, vilken månad, vilken dag och i vilket sammanhang. Det är några år sedan.
Igår visade hon mig vägen jag vandrat. Jag såg stegen jag tagit. Jag förstod vad som måste ske för att jag ska ta mig till nästa platå. Jag förstod lärdomarna som varje platå rymmer. Idag har jag börjat nedteckna dem.

Den platå jag nu befinner mig på där är Jag och ME tillsammans, WE.
Hon har förklarat de första lärdomarna jag har att utföra och förstå här. Och de är högst mänskliga lärdomar med syftet att gagna mänskligheten. ME behöver Jag för att de ska omvandlas i handling. Jag behöver ME för att lära mig den nya ordningen och hur jag ska anpassa den ner i Jag-form. Vi är med andra ord beroende utav varandra. WE är lösningen. Ingen är mer värd än den andre. Utan varandra blir vi värdelösa, obrukbara för ett större ändamål. Läs gärna den meningen en gång till. Vill du känna dig värdefull och agera i ett större ändamål är WE en förutsättning. Men valet är ditt.

Jag vet en väg till WE. Den jag vandrat. Den vägen är jag mentor för. Spiritual Mentor. ME är en Spirit. Och WE har nu tillsammans bestämt att ta emot vår första elev. WE behöver komma fram till en fungerande urvalsprocess. Det är min första lärdom.

Inte konstigt att jag älskar mjölk. Det påminner mig om MEs hem.

Ps! kl 12.11 i inkorgen ligger det ett email. Ämne: ME - Plus. Jag är en utav åtta utvalda. Jag ler åt åttan. WE skrattar ihop. För denna platå är full utav glädje och självdistans.

Läsvärt kl 11.22

Det var ett tag sedan jag skrev. Jag tycker det är meningslöst att blogga för bloggandets skull. Bara för att höras, synas och skrika ut mina budskap. Men idag har jag något jag finner värt att delas med er som läser.

Jag har lyssnat. Lyssnat till min inre röst, min essens, min intuition, mitt högre jag. Bilden för detta är denna vackra kvinna. Jag skissade fram henne för några år sedan och bad sedan Tina Omfors Stark att designa henne utifrån min skiss. Till slut lyckades hon fånga mig. Men trots att jag älskar henne, denna fridfulla varma vänliga kvinna tycker jag ibland att hon inte räcker till.

Jag blir förförd av omvärlden. Lockas av glitter och glamour. Vill spegla mig i glansen och briljansen. Det är då jag reser mig och sträcker armarna upp i luften och blickar utåt. SE MIG! Och jag tror att kärleken finns där ute i den stora massan. Ju fler som ser mig, hör mig, bekräftar mig, älskar mig, desto viktigare är jag. Jag börjar famla. Tror att jag måste klä ut mig, klä upp mig, förklä mig. Plötsligt är jag vilse och tror att jag är separerad, delad i två delar, den privata Marie och den affärsmässiga Marie.

Jag hamnar i högmod. Blåser upp mig själv. Vill vara något jag inte är. Försöker vara vad jag tror världen behöver. Det spelar ingen roll hur mycket jag säger att intentionen är god, jag har blivit förförd av omvärlden och tron på min egen förträfflighet. Jag tror att med de rätta orden kommer framgången. Som om jag vore på väg någonstans. Som om nu inte vore tillräckligt. Jag vill ha mer. Jag vill nå fler. Ge mer. Få mer. Se mer. Höra mer. Höras mer. Bli mer sedd. Av andra.

Det är då livet hjälper mig tillbaka. För att jag så innerligt bett om det, kvällen innan. För i tillståndet som den fridfulla bilden överst visar har jag skapat något vackert. En plats fri från all prestation och dömande. Ett bönerum på Facebook. Och där skriver jag nästan varje kväll. Jag känner när orden är tomma och när de kommer från min essens, som igår.

Låt alla mina slöjor falla. Må himlen öppna sig och fylla mig med överflöd. Sänd världens alla änglar att vaka över mig. Öppna mitt hjärta till bristningsgränsen och låt kärleken svämma över. Töm mitt sinne på tjatter, dumhet och dömande. Fyll min kropp till bredden med min kvinnlighet och kraft. Ta mig till platser där jag möter människor som vill lyssna. Sänd mig mästare att möta och lära av. Avlägsna allt gammalt, allt som förnekar mig. Sänd bud till världens alla hörn att jag är villig och redo. Rusta mig för mitt uppdrag.
Amen

Och min bön besvaras redan nästa morgon. Denna morgon. Idag. Den besvarades på den plats som också skapats utifrån det fridfulla tillståndet. Vägen visade sig i morgonens radioprogram Open Heart. Sänd mig mästare att möta och lära av. Jag hade bjudit in en mästare,Yana Mileva. Och genom hennes närvaro fann jag vägen tillbaka till min essens.

Efter programmet satte jag mig för att lyssna inåt. Jag ritade och fann att jag återigen tecknat kvinnan på översta bilden. Hon rymmer allt. Hon är. Jag är. Och där fann jag svar jag inte hade förväntat mig. Jag insåg att ordet flytta som klingat de senaste dagarna inte alls hängde ihop med att flytta till ett nytt hem som jag trott. Det handlade om att flytta fram ett program. Jag hade bara hört första ordet, sen börjat agera. Ordet flytta har tagit upp mycket plats de senaste dagarna, konsumerat mycket energi i form av olika känslor. Nu fick det en helt annat innebörd och öppnade upp för något större.

Yana sa en sak i programmet som jag använde för att se en situation i ett nytt perspektiv. Hon sa "create money", skapa pengar. Jag vill skapa mer pengar. För att kunna det behöver jag ställa "rätt fråga". En lärare sa en gång "rätt fråga är 90% av svaret".  Så jag bar med mig vårt samtal i radion, hade fokus på varande och att lyssna. Då kom denna fråga.

"Vad behöver jag vara mer utav för att expandera och skapa mer pengar."

Vad behöver jag vara mer utav. Inte vad behöver jag göra, hur behöver jag göra, vilka mål behöver jag sätta upp, vilka steg behöver jag ta, vilka samtal behöver jag ringa, vilka handlingar måste till.

Vad behöver jag vara mer utav för att expandera och skapa pengar?
Denna lista fick jag som svar:
Expandera:

• stillhet
• kärlek för situationen
• fokus
• egenkärlek till kroppen
• närvaro i nuet
• glädje

De svaren skulle inte redovisningsbyrån ge mig, troligtvis inte så många ekonomiska rådgivare, ej heller någon som arbetar med traditionell affärsutveckling.

Jag håller på att expandera. Detta känner jag tydligt. Bilden av kvinnan jag ritade igår står och håller uppvaknandet på jorden i sin ena hand och kvinnokraften i sin andra. Hon måste använda ord som säger "be the message". Hon har fokus på expansion utåt. Större arenor, fler lyssnare, mer synlighet. Hon måste visa upp Open Heart Community.

Jämför henne med denna bild. Behöver hon ens en beskrivning, ord som berättar vem hon är?

Vem vill du möta?

Expansionen jag känt handlar om en expansion på insidan. I stillhet och alla de andra tillstånden jag listade upp. Expansionen gör att andra saker faller bort naturligt. Och i detta expansiva tillstånd känner jag tydligt vad som behöver ta mer plats, mer tid, mer fokus. Och utan ansträngning ges jag svaren på vilka val och beslut som stödjer denna expansion.
Denna stillhet kan omfamna den andra kvinnan som lockades in i högmod. Stillheten säger "jag ser dig, du är vacker, du är modig, du är unik, du kan en massa en bra saker, du är okej, du duger, du behöver inte prestera. Jag ska hålla om dig och älska dig. Vänd dig till mig. Låt mig lyssna till dig, vara den stora arenan, få rikta strålkastaren mot dig, skratta med dig, glädjas med dig, hylla dig och vara tillsammans med dig". Och glittret förför ej längre. Högmodet rämnar utav sig egen tyngd, precis som allt annat i universum. Föreningen sker. Och allt är. Oneness.

Lyssna till Yana Mileva och mitt samtal i programmet Open Heart på Essence Coaches Radio.
http://www.blogtalkradio.com/essence-coaches-radio/2012/08/27/open-heart

Slut med nolltaxerandet

Så här skrev jag på facebook i morse.

Det handlar om mognad inser jag. Att växa upp och bli vuxen. Släppa den egoism som bor i barnet.
Hmmm... Awareness, ett ord jag suger på idag.

Nu har jag smakat klart på vad det var som ville fram. Detta...

Hur höjer jag mitt värde?

1.0 Medvetenhet
1. Sätt mitt värde.
2. Förankra värdet.
3. Stå i värdet.
4. Agera utifrån det.
5. Stå kvar i det även när andra ifrågasätter det, vill sänka det eller krossa det. Stå kvar även när situationer i livet tycks peka mot värdelöshet och jag lurar mig själv att mitt värde sitter i resultaten av det jag gör/inte gör/ser och inte ser.


Hur höjer jag mitt värde?

2.0 Action

1. Minska nolltaxerandet, dvs inget mer arbete med taxan noll kronor som inte har ett större syfte.
2. Värdesätt mina tjänster. Sätt rätt pris.
3. Fall inte för smicker och arbeta gratis.
4. Ta emot beröm. Känn tacksamhet. Känn mitt värde. Se värdet av den jag är och det jag bringar ut i världen.
5. Stoppa värdetömningen! Sätt gränser! Se alla de vuxna "barnen" omkring mig. Sluta vara deras mamma och låt bli att ge näring åt deras egoism. Möt dem som de vuxna människor de är och sluta behandla dem som barn/offer. Tillåt dem ej att manipulera, skuldbelägga mig eller sig själv genom att agera ut som ett barn i en vuxen kropp och därmed slippa ta det vuxna ansvaret och de åtaganden som ett vuxenliv innebär. Låt dem mogna genom att fullt ut låta dem själv ta ansvar för sina liv.

Bara jag vet vad som finns på min insida. Du kan tro att det är en kyckling, en gula och en vita, eller något annat. Jag vet att det är så mycket mer än så ....

www.marie-eklipanovska.se

Brave Heart Women

www.braveheartwomen.com/

http://www.youtube.com/user/BraveHeartWomenTV

Har du hört talas om Ellie Drake? Hon är grundaren av Brave Heart Women. Hon jobbar för och med kvinnor. En av mina coachvänner Adrienne MacDonald har nu fått möjligheten att samarbeta i ett fredsprojekt med och för kvinnor i Mellanöstern. Adrienne är Essence Coach och sjuksköterska. Hon är precis som jag medgrundare till Essence Coaches. Mer om henne hittar du här på facebook. https://www.facebook.com/enwakenyou

Nu behöver Adrienne vår hjälp, så att hon kan hjälpa kvinnorna i Mellanöstern. Läs hennes egna ord nedan. Mer om organisationen Brave Heart Women hittar du på www.braveheartwomen.com/


I need your help!!
Jerusalem FSM
33 women from the Western world going to Jerusalem to hold the space for 33 Palestinian and 33 Israeli women to release inner and inter blocks. This Female Success Model is designed to raise the collective vibration toward peace. I am honored to be one of those women called to hold hands with women of the Middle East to create that spiritual shift. It has been a dream of mine since childhood that I would some day would travel on a mission of Peace.
As a woman who grew up in an area of conflict I remember praying that someone would come and hold my hand and tell me they loved and cared for me unfortunately that never happened for me however it can for other women now. 
I have dedicated my life to one of growth and healing and I believe that this is another

 part of my growth as a woman and a leader and I humbly ask you for your support. I have donated $1,500.00 of my own money to this mission and need the energy of your support via money.
The Braveheart foundation is a grassroots foundation and this is only the 2nd mission trip. Please make a donation specifically for my expenses (flight, hotel, food) with anything left over going to the Braveheart foundation. . We have many women practitioners in the middle east and many more men in the middle east who support Peace and Freedom in that region. My goal is to raise $7,000.
Please send your check to: Braveheart Global Foundation with my name on the memo line or online http://s3.amazonaws.com/webinar_assets/supportthevision.html. I will send you a receipt and statement regarding our 501C foundation for your tax records. This is a tax deductible donation. Please call me with any questions or concerns: 404-918-5556. I cannot do this without your support. Thank you. Adrienne xo

Du är så intensiv att jag blir helt nervös

Jag gick nästan i fällan. Snaran ska jag nog kalla den istället.

"Du är så intensiv att jag blir helt nervös." 

Jag är ju bara Jag.

Jag har förstått att jag har den effekten på en del människor. Det är inget fel på dem anser jag. De brukar reagera med att backa. Då tar jag ett kliv framåt i min naivitet. Och de tar två steg tillbaka. Och jag fattar fortfarande ingenting och tar ett par steg framåt. Dansen brukar pågå ett tag innan jag ser det. "Jag skrämmer den personen". Plötsligt är tanken där. Och jag blir jätteledsen. Vad är det med mig som är så skrämmande? Jag känner mig helt ofarlig. Jag vill väl och tror gott. Kanske uttrycker jag mig klantigt ibland, men jag tror att de flesta människor ändå känner att jag verkligen gillar dem.
Det är då jag är på väg in i fällan. In i snaran. Jag tror att jag är fel. Att intensiv är fel.

"Fy dig Marie för att du är så intensiv
att du gör människor så pass nervösa att de måste backa undan från dig!"

Och det avståndet gör så himla ont. Jag blir jätteledsen. Avståndet blir beviset på hur fel jag är som är så intensiv, impulsiv och öppen. Och tanken på att göra mig sval och lagom okomplicerad blir attraktiv. "Lagom-Marie hon skulle nog bli omtyckt och ofarlig" tänker jag. Och jag överväger möjligheten. Tills hela min kropp skriker "Är du helt dum i huvudet eller?".  Och så kommer jag på att jag bloggat något klokt en gång, så jag letar upp det inlägget och räddar mig själv från Lagom-snaran som hade tagit död på mig, alla morgonsändningar, radioprogram och drömmen om en församling.

Och så berättar jag för vederbörande att jag bara vill bli omtyckt för den jag är, inget annat. Och att vänskap inte fungerar just nu tyvärr, för vi har så olika tempo. Inget är rätt. Inget är fel. Bara olika.

http://sjalaglad.blogspot.se/2012/03/du-ar-for-mycket.htmlhttp://sjalaglad.blogspot.se/2012/03/du-ar-for-mycket.html

Förälskelse en samhällsrisk!

Jag är uppvuxen med sanningen att förälskelsen är blind och dåraktig. Det är vad jag pumpats med utav av samhället. Jag inser nu att jag matats med en lögn. En förgörande dödlig lögn.

Den är dödlig, för den innebär att vi matas med att förälskelsen är något farligt och fel. Och det är den, för samhället. För när vi är förälskade slutar vi se på teve, lyssna till nyheter och vi arbetar inte ihjäl oss. Vår radar är inställd på kärlek, inte på rädsla. Och då blir vi farliga för samhället som manipulerar oss genom att pumpa oss fulla med våld och rädsla. I förälskelsen bli vi immuna mot rädslan. Den mest våldsamma person kan bli mjuk som en nallebjörn. Så kraftfull är kärleken. Den kan omvända den mest härdade. Har vi mött den förändrar den oss för alltid. Och vi går igenom livet efter en ständig längtan efter att åter igen känna kärleken inom oss.

Jag inser idag att förälskelse är ett tillstånd vi tillåter inte något som kommer av sig själv. Receptet innehåller många delar mod. Enorm villighet att älska och bli älskad. En del sårbarhet som kommer med modet att älska den andre utan några garantier. Jag vet för jag är åter förälskad. En bra grundstart är en övertygelse att kärleken besegrar allt. Sen hjälper det att man är uthållig. Galenskap behövs när det ser riktigt mörkt ut. Men modet att stå kvar i kärleken med ett öppet sårbart hjärta när den andre sakta men säkert stänger ner och går allt djupare in i rädsla är helt avgörande.



Förälskelsen är inte blind, den är klarsynt, fri från dömande och helt närvarande i nuet. Den är inte dåraktig, den tror på det goda, på kärleken, på människans godhet.

Jag är aldrig så snäll, så benägen att kompromissa, hitta lösningar, villig att bekräfta, se och ge, som när jag är förälskad. Jag söker inte felen hos den andre eller situationen, jag letar rätt. Jag fastnar inte i petitesser. Jag tar mig tid att skriva ett gulligt sms, skicka ett kärleksmejl, berätta hur mycket jag längtar efter att åter ses. Jag prioriterar inte tvätten, teveprogrammet som jag ändå kan se på Play senare. Jag har inte huvudvärk när det är läge för sex. Jag gör mig fin för den andre. Luktar gott. Ler mer. Skrattar högre. Pussas mycket. Kramas och tafsar i ett. Jag bubblar i magen är varm i hjärtat och är mer överseende med småsaker.

Ja, jag är absolut helt livsfarlig. För jag kan i detta tillstånd inte manipuleras att tro att jag behöver alla prylar i reklamerna för att vara lycklig. Jag är ett hot mot makten, för jag är så uppfylld utav kärlek att jag inte köper ett enda ord av deras skrämselpropaganda. Och jag är inte det minsta intresserad av att konsumera våld i någon form, jag till och med äter mindre, så inte ens mina pengar får samhället. Jag är med andra ord ett gigantiskt hot. Dessutom är det så illa att den där förälskelsen väldigt ofta smittar över sig på andra. De vill också ha mer kärlek, mer kramar, mer glädje. Samhället riskerar en epidemi. Vännerna som smittats börjar gå hem och ställa krav på mer pussar, kramar, bekräftelse och sex. Fjärrkontrollerna göms undan. SE MIG! Och plötsligt dalar tittarsiffrorna. Reklamintäkterna minskar. Tidningarna står kvar i sitt ställ i affären. För kärleken bär sina egna nyheter. Den rymmer många spännande kanaler. Och den säljer sig själv, utan mördande reklam.

Se upp..... vi sprider dessutom detta kärleksvirus genom att berätta hur vi tog oss över den gigantiska muren byggd på rädsla som höll på att krossa oss båda, Anders Vigre och mig. Tona in på förälskelsefrekvensen i The Soul Mate Story på Radio Själaglad
http://www.blogtalkradio.com/sjalaglad/2012/07/28/the-soul-mate-story--reunion-and-peace

Efterlysta???
Har vi vad alla vill ha och skulle betala dyrt för att få?
Är det vad Wanted och Reward betyder?

Bli bitter eller bli bättre

Irritation och lite småförbannad.
Besvikelse och lite uppgivenhet.
Känslan av att vara bortvald, icke önskvärd.
Ledsen, liten och oförstådd.
Osedd.
Obetydlig.
Värdelös.
Ingenting.

Läs ovan rad som om den var ett känsloband. Ett radband av känslor. Som du sjunker djupare och djupare ner i. Överst på ytan känner jag mig irriterad och lite småförbannad. Och här fastnade jag ett tag. Ganska länge faktiskt. Så länge att tankarna hann slå rot, börja växa och var på väg att leda till ett bittert utslag i denna blogg. Men jag har blivit bättre på att tygla min spontanitet.
Jag beslutade mig för att först äta frukost. Och tjattret pågick i huvudet hela frukosten igenom. Jag tänkte en sund tanke mitt i all den röran. Utifrån den beslutade jag mig för att meditera innan jag skrev blogginlägget.

Den sunda tanken var: Bli bitter eller bli bättre Marie!

Så jag satte mig en stund och mediterade. 15 minuter. Det var ett klokt beslut jag tog. Bättre är ett mycket skönare tillstånd än bitter. Alltid. För alla.



I´m Scared Of Lonely.

Precis så är det. Under irritationen bor besvikelsen och en liten uppgivenhet. Den härstammar från igår. Och vågar jag känna vad som finns under den så hittar jag en känsla av att vara bortvald, icke önskvärd. Inget najs alls. För djupare ner finns ledsamhet. Jag blir liten, krymper och känner mig oförstådd. Osedd. Osynlig. Obetydlig. Det gör ont. Jag blir värdelös. På botten är jag ingenting. Aj!

Så jag mediterar. Sätter mig och sjunker in i kroppen som bär alla dessa känslor. Och efter en stund inser jag att de härstammar från tankarna som tjattrat oavbrutet där uppe i huvudet. Och jag vet precis vad jag ska göra. Flytta fokus till andningen. Och det går en stund, sen är jag tillbaka uppe i det destruktiva tugget. Och jag återvänder till min andning igen. Och så efter ett tag så är jag där igen. I pladdret, men det börjar avta. Så jag vänder tillbaka till andetagen och följer med dem in och ut. Och jag förnimmer plötsligt en vind som smeker min kropp och jag känner glädjen återvända. Jag är närvarande i min kropp igen. Hemma. Och tankarna tystnar. Jag njuter av stillheten som infinner sig.



Mmmmm. Och jag minns Ave Maria.

Ave Maria

Var hälsad, Maria, av nåd,

Herren är med dig.

Välsignad är du bland kvinnor

och välsignad är din livsfrukt Jesus.

Heliga Maria, Guds Moder

bed för oss syndare,

nu och i vår dödsstund.

Amen.

Varenda gång jag lämnar min kropp, mitt tempel och ger mig hän åt mitt destruktiva tjattrande syndar jag. Det är en synd att lämna mig själv och kärleken som bor i mig, bara för att flytta in hos någon annan, vilja förändra livet så som det är skapat i sin fulländning och hänge mig åt dömandet och eländet som bor i tanken om att jag vill förändra en annan person för att jag ska må bra. Mitt sätt är rätt sätt.

Ave Maria, tack och lov att jag har dig. Bön och meditation är de mest kraftfulla verktyg jag känner till. Och jag tar ett beslut när mitt sinne är stilla och klart. Det leder till ytterligare ett. Och slutligen ett tredje. Alla tre grundade i kärlek, tillit och sinnesfrid.

Beslut 3 handlar om att tillåta mig att älska honom. Hålla hjärtat öppet. För annars är jag inte sann mot mig själv. Och jag är trogen sanningen. Vi har skrivit ett kontrakt sanningen och jag. 100% och inget annat är det som gäller. Jag älskar honom. Djupt och innerligt, även om jag ibland vill sparka på honom. Som igår, när jag kände att hans respons gjorde mig besviken och irriterad. Men när jag valde att vilja vara bättre istället för bitter, då valde jag att inte vara bortvald, men utvald att leda kärleken, tro på kärleken, stå i kärleken, visa kärleken, välja kärleken, även om det medför smärta och sorg.

Och jag hoppas slippa sjunga denna sång för honom en dag ....



Beslut 1 och 2 är att ta meditationen på allvar och bringa ut den i världen. I två former.
Sommarmorgon övergår när tiden är inne till Meditationsmorgon på webben. Från gratis till låg kostnad.
Jag startar en fysisk meditationsgrupp till hösten som träffas varje vecka.

Jag insåg att trots att jag är så tränad i att stilla mitt sinne, vara i närvaro, våga bevittna och känna, efter att ha praktiserat meditation i 15 år, ändå kan snurra in mig i tankar och känslor. Sinnesro är en färskvara. Meditation är en livsstil. Det är något man lever och praktiserar, som påverkar vardag och arbete, gör oss snällare och lugnare. Håller oss friska. Det är dags att återgå till basic. Det är dags för mig att ta på mig meditationsledarrocken igen och ännu en gång i den älskade form jag anser vara den mest läkande, i grupp.

Meditation på Sibbarp

Och mannen som väckte min känsla av att vara bortvald är såklart Anders. Han sköter sin själsfrändeuppgift. Och kvinnan som valde att omvandla bortvald till utvald är såklart jag. För själsfrändeskap handlar om att lära sig älska sig själv fullt ut. Och jag tycker att vi båda sköter vår del av själskontraktet.

Jag vet att det är dessa ögon jag ska blicka in i när jag vaknar.
Sluta sprattla! det är hans uttryck. Jag undrar vem som sprattlar?
Jag älskar dig Anders. Men det betyder inte att jag alltid tycker om dig.

What is love? Ingen aning. Försöker fortfarande förstå....Vi får väl se vad som händer i radiostudion på lördag kl 8.30 när vi möts där igen, Anders och jag på temat Reunion and Peace (det satte jag för några dagar sedan)
http://www.blogtalkradio.com/sjalaglad/2012/07/28/the-soul-mate-story--reunion-and-peace

Hur torkar man en lufballong?

Det är inte varje dag jag är med om att torka en luftballong. På tallriken, mitt i pildammsparken i Malmö. Men har man en vän vid namn Kristan som är ballongfarare, ja då får man uppleva sånt här.

Blev nästan en tur. Dock för lite gas.

Ut med en lilla tygbiten.

Det är en del som ska blåsas upp.

Först en gigantisk hårtork som blåser in luft :-)

Sen blir det sådant som grabbar gillar. Eld.

Inte alla som kan säga att de varit i en luftballong.

En bit upp till pricken.

Där var grabbleksaken igen. 

Fire

En liten ballong är detta. Men stor ändå.

Många undrade nog varför vi aldrig lyfte. Men det kunde ju inte veta att ballong var blöt sedan Kristians tur i Gränna och att den därför behövde torka. Jag flög ballong kan man säga. En meter över marken när Kristian förklarade lite för länge hur den där koelden fungerade. Plötsligt lyfte vi från marken :-)

Än slank han hit och än slank han dit.

Visserligen en annorlunda upplevelse att torka en luftballong i pildammarna, men ärligt Krille.... 

det är ju det här som räknas. JAG VILL ÅKA BALLONG!

Foto: Kristian Svensson

Foto: Kristian Svensson