Efter femtio år har jag nämligen kommit fram till följande mycket enkla insikt: "Allt som är bra för mig är skönt!"
- Att sova är skönt, men om jag ligger för länge då får jag ont i kroppen.
- Att duscha är skönt, men om jag gör det för mycket torkar huden ut.
- Att äta är skönt, men om jag äter för mycket får jag ont i magen.
- Att sitta på toa är skönt, om jag inte ätit något olämpligt.
- Att kramas är skönt, om det är med en person jag tycker om.
- Att samtala är skönt, om det är med en människa som lyssnar.
- Att arbeta är skönt, om jag gör det jag är anpassad för.
- Att motionera är skönt, om jag gör det för att det är kul.
- Att älska är skönt, om jag älskar med den man jag älskar.
- Att vara i naturen är skönt, om jag är rätt klädd.
- Att vara ledig är skönt, om jag har en sysselsättning att vila ifrån.
- Att lyssna på musik, se en film, titta på teater, dansa, läsa och måla är skönt, om jag kan välja efter egen smak.
- Att skriva är skönt, om jag låter hjärtat tala fritt.
- Att ta hand om ett barn är skönt, om jag har någon som tar hand om mig.
- Att städa, sortera och skapa ordning är skönt, om ingen annan rör till det hela tiden.
- Att vara ensam är skönt, om man inte alltid är själv.
- Att vara tillsammans med andra är skönt, om jag har möjlighet att vara ensam när jag vill.
Jag kom fram till, innan jag ens steg upp ur sängen, att det borde vara skönt att leva. Gud har skapat människan så att allt det som hon verkligen behöver för att leva och må bra, det är skönt. Gud har sett till att mångfald och variation är skönt.
Med denna sköna insikt om att jag är skapt för ett skönt liv, då måste jag ställa mig frågan hur mitt liv har blivit så oskönt som det är nu. Eftersom jag inte visste i vilken ände jag skulle börja utforska denna fråga kom jag att tänka på denna min gamla Själagladblogg. Jag trodde jag hade lagt ner den, men så kände jag att den är som en röd tråd genom mitt liv alltsedan jag beslutade mig för att skiljas 2007.
Jag längtar efter mitt solskenssinne. Den positiva attityd jag haft sedan barnsben. Jag längtar efter mitt goda självförtroende, lugnet i en bra självkänsla, min friska självbild och känslan av att vara värdefull och attraktiv som människa. Fråga mig inte var allt det tog vägen, för det vet jag inte. Men jag minns att jag hade det en gång och att livet var skönt då.
Dysterheten och vemodigheten som inte vill släppa taget klär mig inte. Så mycket vet jag. Mina ögon glittrar inte när jag tittar mig i spegeln. Mitt liv har varit som en lång mardröm under många år nu, för många för att jag ska vakna med ett leende. Att jag gått igenom klimakteriet, eller kanske är jag i det, gör det inte enklare. Igår frågade jag mig själv om jag har en femtioårskris ovanpå allt det andra eländet. Jag vet inte, är svaret. När livet rasar in över huvudet på en är det svårt att veta vad som orsakade vad. Strunt samma, säger jag nu. Skönt är det inte att gå barfota bland rasmassorna, så därför valde jag en ny bakgrund på bloggen. Resväskor. Men den bilden kanske bara syns om man läser från sin dator.
Jag längtar efter att resa. Det skulle vara skönt att prova nya smaker, känna nya lukter, höra nya språk, se nya omgivningar, möta nya människor och skratta åt nya äventyr. Skönt att bjuda in mångfald och nytt liv i kropp, själ och ande. Jag skulle vilja resa, skriva och få betalt för det. Det är nu tio år sedan jag senaste fick betalt för att skriva krönikor. Det gillar jag inte alls. Det är inte skönt. Att få betalt för att göra det jag inte kan låta bli att göra vore väldigt skönt måste jag säga.
En sak är bra med att vara skribent och författare. Hur uselt jag än mår så kan jag ändå alltid skriva och teckna. Faktum är att jag producerar mer när jag är vissen och ledsen. En dag när jag är lite muntrare i sinnet kanske jag ger ut någon av alla de manus som är fyllda med smärta. Nu skulle det inte alls vara skönt att signera böcker som får mig själv att gråta när jag läser dem.
När jag ätit om en stund ska jag sätta mig och rita. En bild ligger och guppar i hjärtat. Och det är en skön bild, så den vill jag verkligen suga på länge och njuta av. Sötnosen kallar på mig. Jag kallar henne så, det inre barnet i mig som alltid kommer med glädje när hon är närvarande. Hon är den pärla jag till slut fann när jag dök ner i mitt eget inre svarta hål för att se var i fasiken smärtan och gallskriken kom ifrån. Henne har jag räddat, med Guds hjälp. Sötnosen, det inre barn som var så skadat och så sårat i mig att själen skrek för sitt liv: "Rädda mig!"
Sötnosen var så förtvivlad, så skräckslagen, så ensam och övergiven. Hon saknade hud, så sönderslagen och sårig kände hon sig. Idag är hon frisk som en nötkärna och den gladaste unge som finns. Verkligen på djupet själaglad är hon. Om hon alltid kändes närvarande i mig då skulle jag säga och mena varje ord: "Gud, vad det är skönt att leva!"
Kram,
Marie och Sötnosen
