Tack för den vackra sjalen!

Jag vandrar bort till brevlådan och finner till min förvåningen ett paket där. Jag känner igen namnet på avsändaren, vi har studerat ihop. Nyfikenheten väcks ... hmmm vad vill hon?

Det är Jolle och jag som traskar bredvid varandra över den singlade uppfarten jag räfsade i morse. Något tidigare än beräknat är vi hemma. Ett samtal från skolans sjuksköterska kom med beskedet att han slagit hål på läppen och att jag behövde komma för att själv bestämma om han skulle till sjukhuset och sys. Jag är inte en hönsmamma. Tvärtom. Jag skojade med Jolle när jag hämtade honom. "tyckte du inte att dina läppar var tillräckligt stora." Jag vet att läppar blöder i mängder men att de också läker snabbt. Han är svullen. Dricker med sugrör. Inget sjukhus blev det. De lekte pjätt när olyckan var framme. Det gläder mig. Fortsätt lek. Livet är en stor lek. Det är värt lite smärta. Naturligtvis fick han massor av kärlek från både mig och sin klass. Det är det bästa med skador. Alla blir snälla och vill göra lite extra gott för den som skadat sig.

Vi körde från skolan till verkstaden med min Bettan. Jag körde upp på en refug förra veckan och jag känner att Bettan är ledsen sedan dess. Hon är en av de få ägodelar som jag verkligen älskar. Hon är en klippa. Precis som mina barns pappa. Det var han som tittade till henne. Han har breddat sin verksamhet. Och jag är glad för hans skull. Nya fina lokaler och en ny lift mötte min Bettan, en buteljgrön Toyota Picnic från 1998. Bettan läckte olja visade det sig. För att jag hade fyllt på för mycket. Och oljefiltret var löst. Tack för det Bettan! Det har gjort att den överflödiga oljan kunnat läcka ut och kanske var det precis det som hindrade motorn från att krascha. Allt är perfekt ordnat alltid! Hade jag inte kört på refugen hade detta inte uppmärksammats. Barnens pappa tömde ut lite olja och nästa vecka ska hon få åka in på service till honom för sin trogna tjänst.
När jag körde från ER VERKSTAD, som hans nya företag heter (reklam för honom såklart), sa jag till honom "Du är en klippa". Det är härligt att kunna ha en sådan relation till sin exmake. Min lille gosse frågade vad det betydde, klippa. Jag berättade att det betydde att man alltid kunde lita på hans pappa. Och jag såg hur ett leende spred sig i honom. Han älskar sin pappa överallt annat. Jag har inte en chans. Jag har accepterat min andraplats. När jag gjorde det slutade jag försöka få min fina gosse att älska mig lika mycket. Det är inte hans uppgift. Jag ska ligga etta på min egen kärlekslista.

En situation handlar aldrig om hur jag har det. Det handlar alltid om hur jag tar det. Dagen kunde jag valt att möta i katastrof. Jag valde kärlek. Det betyder inte att jag inte är mänsklig. Jag blir ledsen ibland. Det gör ont när jag känner att jag blir påhoppad eller missförstådd. Det är smärtsamt när andra projicerar sina egna känslor på mig. Men det är aldrig deras skuld att jag känner mig ledsen, sårad eller att det gör ont. ALDRIG. Jag och ingen annan har ansvaret för mitt mående. ALLTID.
Jag ser omkring mig hur många människor lever i det jag kallar för Ursäkternas Land. Allting är alltid någon annans eller något annats fel. Jag är så trött på det ansvarslösa samhälle vi lever i. Trött på allt gnäll. Trött på att höra människor som tror att vi löser världens alla problem genom att lägga lösningarna utanför oss, i någon annans händer. Om bara.... ditten eller datten ... då skulle jag kunna... ditten eller datten. Det finns inga Om. Allting kommer i par. Problem kommer i par med en lösning. Den lösningen finns på insidan. Och när den är löst på insidan då löser det sig på utsidan. Detta är min fulla övertygelse. Och jag förbehåller mig rätten att ändra mig på vägen.

Jag kan bara vara mig själv. Allt annat är inte jag. Och idag fick jag något ovärderligt på posten. Jag fick en gåva för att jag är jag, och ingen annan. Tack underbara vackra kvinna för att du skickade denna vackra sjal till mig. Det betyder mer än du kan ana. Även jag tvivlar ibland. Denna sjal kommer jag att ta på mig varje gång jag tvivlar på mig själv och det jag gör. Den är given utav dig med kärlek till min öppenhet och mina ord. Detta är så stort för mig. Så värdefullt att få bli sedd i och bekräftad i. Om jag någon gång tror att mina ord saknar värde, då ska jag tänka på dig. Se ditt vackra ansikte och skriva för dig.
Jag älskar sjalen. Den är så underbar. Ditt handskrivna brev i sig är guld värt. All den kärlek som det brevet rymmer kommer jag att leva på länge.
Jag läste ditt fina brev högt för min son. Han är tio år. Han kom fram och undrade varför jag grät. Jag läste upp dina ord. Han stod stum en lång stund. Och han häpnade. Över din kärleksfyllda gest. Att du tagit dig tid att göra detta. Han var imponerad över att du skickat något som du köpt i Indien. Och han förstod att det var en stor känsla för mig att få en sådan gåva och ett sådant brev. Jag tror att dina ord gjorde honom stolt. Att han kände att hans mamma var värdefull. Precis som mina ord om hans pappa fick honom att känna att hans pappa var värdefull. Vilken underbar dag för honom idag. Så mycket kärlek han fått idag i alla former. Så mycket värde vi båda fått känna.

Tack du gudomliga kärleksfulla vackra kvinna för brevet, sjalen, kärleken och lyckönskningarna. Det du gett mig är så enormt värdefullt och det visar hur värdefull du är!!! Massor av kärlek till dig!

Finaste nya meditationssjalen!

The Ark of Love

Jag står inför ett hav av människor. Uppe på en scen. Det är massor av barn och kvinnor i havet. Och en del män. Jag tar emot deras kärlek. Den strömmar upp mot scen. På scenen finns min man. När det blir för överväldigande kryper jag in i hans famn och tårarna strömmar stadigt nerför mina kinder. Vad jag känner i denna stund finns inte ord för. Jag är så uppfylld av kärlek. Till varenda en på denna plats.
Jag kallar upp mina vackra gudinnor. Ber dem dela scenen med mig. Vi kramas och vi gråter. Charlotte sträcker sig fram och viskar ”alla dessa har du berört” och sveper med armen ut över havet. Jag kan inte ta in det. Jag hör musiken som spelar från livebandet i bakgrunden. Juan Gabriel och hans orkester. Jag känner de tunna axelbanden på min svala tunna röda vackra chiffongklänning. Mitt hår har svallande lockar. Jag känner mig otroligt vacker. Kvinnlig och mjuk. Jag är varm utav allt dansande som föregått den avslutande hyllningen. Sminket rinner ner i hela ansiktet. Och allt är bara kärlek. Kärlek. Kärlek. I överflöd. Jag är ombord The Ark of Love.

Jag fortsätter att gråta hämningslöst. Fler och fler kvinnor strömmar upp på scen. Vi fattar varandras händer och tar dansande emot jublet som aldrig vill avta. David äntrar scenen från sidan. Jag fylls av glädje och tacksamhet när jag ser hans glittriga ögon. Han dansar med mig och ler så som bara han kan. Som om han väntat på detta ögonblick. Vetat att det skulle ske. Och jag ser Kristin nere i havet och hur hon formar munnen med ett leende och jag läser på hennes läppar ”idag är scenen din”. Och kärleken till dem två väller upp ur mig. Jag böjer mig ner och tar upp stora konfettihjärtan och kastar dem ut över havet. Och jag fortsätter gråta. Gråta och gråta.

En liten flicka tar stegen upp på scen. Jag hukar mig för denna vackra lilla blonda tös på ca fem år. Jag ser henne i ögonen. Hon sträcker fram ett litet kort och det står ”du räddade livet på min mamma”. Och jag gråter ännu mer. Jag blickar ner i havet och möter mammans ansikte. Tårarna enar oss. Jag böjer huvudet i vördnad för den resa hon gjort. Och jag tar emot hennes kärlek och tacksamhet. Jag vänder mig åter mot flickan. Tecknar med händerna att jag ser henne. Och jag säger ”jag ser dig”. Jag ser djupet i hennes ögon. Som ett stilla hav. Och jag säger ”jag älskar dig, I love you”. Och vi står en lång stund och bara kramas. Jag fortsätter stå mållös på scenen och blicka ut över havet av människor när flickan lämnar scenen och återförenas med sin mamma.

Kärleken i mig vet inga gränser. Den fullständigt flödar över. Jag tar emot och jag ger tillbaka. Flödet är enormt. Och jag kramas med mina kvinnor på scen. Och när musiken sakta ebbar ut sluter jag ögonen och sträcker min vänstra arm upp mot Gud och säger ”ge oss allt du har nu Gud” och jag sträcker ut min högra arm mot havet och människor. Och jag bara står där med slutna ögon och ger hela mig åt Gud och människorna. Och Gud ger allt han har. Min kropp är nära kollaps när all den villkorslösa kärleken bara strömmar ner genom min vänstra arm, min kropp och ut ur högerhanden. Jag skakar av gråt och sveper med min högra hand över människohavet och låter det villkorslösa kärleksljuset skölja över alla. Jag är alltigenom lycklig. Och så på djupet berörd att tårarna forsar ur mig och jag ulkar mig genom gråten. När musiken tystnar vänder jag mig mot min älskade make och kryper in i hans famn som en liten flicka. Och i hans armar ebbar sakta tårarna ut och kroppen stillar sig.

Allt jag någonsin gått igenom är värt denna stund på kärleksscenen. Jag har berört och blivit berörd, det är allt som är viktigt. Jag känner kärlekens seger.Jag är lycklig.