HUS TILL SALU!

Missa inte att se vårt vackra hem som nu ska säljas. Det krävdes en reklamfotograf för att vi alla skulle fatta hur fint vi faktiskt har det. Eller som Lina sa "jag kommer att sakna vårt badrum" och i nästa mening hörde jag till min förvåning "vad snyggt mitt rum är". Ändå har jag hört henne gnälla över att det är så litet i flera år.
Det finns till beskådande på http://www.hemnet.se/. Klicka er fram under villor till Sjövägen 2.
Vi har redan en spekulant så kanske går försäljningen sådär snabbt som jag hela tiden sagt att den ska göra. Ni vet, jag är ju en obotlig optimist och helt inställd på positivt tänkande. Vilket faktiskt har genererat en massa härliga möten och med dem helt oväntade möjligheter.

På måndag ska jag på anställningsintervju. Vi får se vad det leder till. Ytterligare en dörr till ett otroligt spännande jobb har öppnats. En efterlängtad kurs verkar möjlig. Jag har beställt en makalöst läcker Nikon digitalkamera som jag bara längtar efter att ta med mig ut i naturen och plåta med. Lina kommer säkert att använda min gamla, så henne bör det inte bli svårt att få med.
Imorgon skriver jag kontrakt på lokalen som ligger i anslutning till min lägenhet. Den öppnar för möjligheten att fortsätta med alla mina avkopplingshobbies; att renovera möbler, tillverka kort och halsband. Lina och jag planerar också att bygga en liten fotostudio där nere.
Lägenheten får jag den 27 november och vi längtar alla efter att få möblera den. Både jag och barnen är sålda på inredning. Så gissa om vi kommer att springa på loppisar sedan. Allanballan!
I januari hoppas jag kunna köra igång en egen meditationsgrupp. Och jag får bra respons på mina artiklar. Gränslöst underbart känns alltihop!
Förutom att jag känner att jag växer och nu får utdelning för alla frön jag sått de senaste tio åren, ser jag en förändring hos barnen. Detta är den största belöningen av alla. Mår jag bra, mår de bra.
Lina har skärpt till sig i skolan och satsar på att bli fotograf. Och naturligtvis kan hon bli det, bara viljan finns. Talangen har hon definitivt.
Niki föhörde jag precis på engelskglosor och hon är sanslöst duktig på språk. Och mycket annat. Jag har börjat få igång hennes pianospel också. Igår och idag spelade hon medan jag masserade Jolle till sömns. Så mysigt!
Dessutom har Nate ett jobb hon trivs med och alla barnen hjälper till mer nu och med mindre protester än tidigare. Stämningen i huset är inte alltid så här rosaskrimande, men jag ser att utvecklingen går mot det positiva hållet.

Det känns som om jag knyter ihop alla trådar jag slängt ut den senaste tiden. Och det känns skönt. Det är så många bollar i luften just nu och jag längtar efter lite rutiner och tid att reflektera. Men det kommer, det vet jag. Just nu gäller det att ta snabba beslut och få igång alla processer, sen rullar det på av sig själv.
Eller som min redaktör sa "detta är den stora vändpunkten i ditt liv Marie". Det har hon rätt i. Och fy fasiken vad det är "gött".

Varför nämner jag inte Luppe? Jag håller på att klippa navelsträngen. Men naturligtvis finns han med i mina tankar och jag kommer att göra vad jag kan för att underlätta för honom. Han är och förblir barnens pappa och hans vardag är deras vardag. Mår han bra, mår de bra. Sjutton år är en lång tid. Många minnen finns lagrade för alltid. Och jag vet att han kommer att finnas där för mig om jag behöver. Och det är jag tacksam för. Trots allt känner han mig bättre än någon annan, och vice versa.

Kram till alla er vänner som bryr sig så mycket att ni besöker mitt "dagbokskrypin".