Ett brustet hjärta får konsekvenser

Om det har undgått er så kan jag säga att jag älskar Michael Bublé. Jag startade dagen med denna sång och lyssnade för första gången på texten. Och vad den väckte minnen.



En enda gång har jag blivit lämnad. Åtminstone är det min upplevelse av det. Och det var av min allra första kärlek. Han var min bästa vän och jag kände en enorm kärlek till honom. Att han gjorde slut, som det så fint hette då, kom som en total chock för mig. Jag befann mig i det chocktillståndet i nästan 25 år. En del av min energi fastande där vid den tidpunkten. Jag var femton år och förkrossad. Fullständigt förtvivlad med ett brustet hjärta. Än idag när jag tänker tillbaka så förstår jag inte vad som hände. Och tro mig jag har frågat. Han kan inte ge mig något svar.
Det är bara lite mer än tre år sedan jag faktiskt kunde släppa resterna av det brustna hjärtat. Jag gjorde det genom att bryta ledsamheten och sorgen mot ren och skär ilska. Jag blev helt enkelt förbannad på honom. Jag såg handlingen med sunda ögon. Han betedde sig som en skitstövel helt enkelt. När jag blev arg för vad han hade gjort bröt jag förtrollningen. Eller snarare förbannelsen som jag bar på. Han är såklart helt oskyldig. Han var lika ung som jag. Han hade inget ont uppsåt. Hur skulle han kunna veta att den incidenten skulle få så stora konsekvenser. Det bottnade i erfarenheterna jag hade med mig fram till det uppbrottet.
Jag kände mig sviken. Han tryckte på SVEK-knappen. Den hade jag med mig hemifrån. Jag bar på övertygelsen att män sviker, för det var min erfarenhet. Så naturligtvis var jag förprogrammerad för detta svek att ske.

Några år senare tog jag mod till mig igen och öppnade hela mitt hjärta för en man. Svek-programmet som jag inte var medveten om att jag hade installerat, låg fortfarande och körde i bakgrunden. Vad hände? Han svek. Duktigt! Han var otrogen. Säkert flera gånger. Han gav mig en könssjukdom på köpet, som lite extra krydda. Den upptäcktes när jag gick till gynekologen och fann ut att jag var gravid. Ett p-piller hade jag missat att ta. Ett! På min födelsedag. Mer behövdes inte. Jag hade inte varit uppmärksam på att mensen hade uteblivit, jag åt ju p-piller. Och de hade jag börjat med för att min mens var så oregelbunden.
Den 13 februari 1990 är ett datum jag aldrig glömmer. Jag födde fram mitt aborterade foster. En pojke. Jag har aldrig ångrat det valet. Men jag har sörjt barnet. När jag fick veta att jag var gravid tog jag det bästa och mest medvetna beslut jag någonsin gjort och det var enkelt. Jag ställde mig frågan "vill jag att den här mannen ska vara pappa till mina barn". Svaret var NEJ! Aldrig i livet! Jag beslutade mig istället för att bryta relationen och inte gå i min mammas fotspår och välja en alkoholist. Jag tog lärdom utav min mammas erfarenhet och bestämde mig för att vandra en annan väg. Det var en bra födelsepresent med andra ord. Paketet innehöll uppvaknande till en friskare framtid.
Dagen efter aborten skulle han hämtat upp mig på sjukhuset, men jag fick gå hem. Han hade supit sig full kvällen innan när han fått veta att det var ett gossefoster. Han åkte ut ur mitt hem. Mindre än två veckor senare förlovade han sig med en annan tjej. Så nog tog jag rätt beslut alltid. Det bekräftade hans handlingar.

Jag tar inte på mig skulden för de handlingar som gamla pojkvänner gjort. Men anledningen till att jag överhuvudtaget valde dem var för att jag hade program i det undermedvetna som gjorde att vi attraherades till varandra. Den biten är mitt ansvar. Men eftersom Gud har humor så gjorde han att denna pojkväns första barn blev en pojke som föddes på min födelsedag. Som en liten påminnelse om att vara ödmjuk kanske.
Näste man valde jag med omsorg. Han gifte jag mig med och han blev pappa till våra tre underbara barn. Ännu ett bevis på att jag gjorde rätt val. Men jag är ledsen för att jag aldrig släppte in honom helt och fullt i mitt hjärta. Han fick ta konsekvenserna av det som tidigare pojkvänner gjort. Vår historia varade i 17 år. Jag var känslomässigt avstängd i många av dessa år. Det är en sorg jag nyligen bearbetat. Att jag genom mina handlingar till en viss del berövade mig själv och honom sann och riktigt djup kärlek och närhet.

Från skilsmässan och fram till idag har jag gjort defragmentering, diskrensning och viruskontroll. Jag upplever att det stora viruset som hade som uppgift att se till att jag valde män som svek är borta. Besviken blir jag fortfarande, så några rester finns kvar. SVEK-virus insåg jag på vägen vara kopplat till VÄRDE - programmet. Jag var värd att bli sviken. Jag var inte värd att inte bli sviken. Jag var värdelös. Inte värdig. Inte värd att älskas fullt ut.
Jag inte bara vet utan även känner idag att jag är oerhört värdefull. Jag är en helt sagolik kvinna. Vacker på in- och utsida. Värd kärlek i överflöd. Värd trohet. Jag är värdig och värdefull. Och jag är tacksam.

Jag blickar tillbaka på min resa med tacksamhet. Tack fina gamla pojkvänner för att ni tog på er det gräsliga uppdraget att svika mig så att jag skulle kunna åtgärda programmet och ta tillbaka mitt värde. Tack för att jag slapp vara den budbäraren av svek mot er. Det hade varit så mycket svårare att förlåta mig själv än det har varit att förlåta era handlingar. Tack fina man och pappa till mina barn för det tålamod du visade när jag förväntade mig att även du skulle svika. Tack fina nya man för att du höjt värdet av att vara kvinna och för att du genom dina handlingar påskyndat och höjt min förmåga att älska andra, men framförallt mig själv!

Det är viktigt att komma ihåg och ta hänsyn till att allt startade med henne här nedanför. En helt oskyldig och värnlös flicka som trodde gott om världen och om sig själv. Det är viktigt i ett personligt uppvaknande att känna kärlek till sig själv och ge den till sig själv. Att förstå att alla inblandade gjorde så gott de kunde, utifrån sina egna gamla omedvetna virussmittade program.

Den jag älskar allra mest! Vilken sötnos!