Hennes tid är nu

Låt mig dö. Släpp mig nu och låt mig dö. Så säger hon nu. Min träkvinna. Och det smärtar. Hon ligger bredvid mig på skrivbordet. Och jag har inte släppt henne. Jag är rädd om jag låter henne gå så minns jag inte allt det visa hon sagt idag. Och jag inser hur fruktansvärt egoistiskt det är. Att jag håller henne kvar för att jag ska ha något att skriva och förmedla ..... ursäkta kära läsare ....kommer strax.


....


Jag välsignade hennes resa hem. Tackade för att hon väntat på att bli sedd. Och för att hon varit i mitt hem i mer än en vecka och berikat mitt. Och för all den visdom hon efterlämnat. Och hon var glad och tacksam tillbaka. För att jag tagit mig tid att tvätta henne ren. För att hon fick åka hem i den känslan av renhet, att ha blivit omhändertagen, sedd och lyssnad till.
Hon var en gammal själ, kvar i en träbit från havet. När jag idag tog henne i mina händer kändes hon livlös. Så uttorkad att jag ville liva upp henne. Smörja in henne med något. Men det var inte hennes önskan. Hon ville släppa taget och åka hem. Jag blev sorgsen. Men hon sa till mig att göra detsamma.

Släpp Marie, släpp den samlade själen. Du hade glömt den för att bli påmind om den och nu är det åter dags att glömma den. Det är dags för dig att släppa den delen av den samlade kvinnliga själen och nu påbörja födseln av den andra delen av denna kvinnosjäl. Vi är så mycket mer än den förtryckta, förnedrade och skambelagda delen. Det är många som håller den vid liv. Den tar tid att läka och glömma. Men du Marie ska nu ta sikte på den andra delen och lyfta fram den hos dig och i världen. Den som rymmer den kvinnliga skönheten, skörheten och styrkan, den upphöjda, Urmoder, den gudomliga värd att hedras och dyrkas. Den sidan som är så ren att inget annat än kärlek och vänlighet flödar genom henne. Sök henne. Sök henne i historien, i litteraturen, inom dig och hos alla andra kvinnor. Se henne och lyft fram henne. Hennes tid är nu. Och du kommer snabbt att se att hon alltid existerat sida vid sida med den skamfyllda och förtryckta. Hon har burit henne, genom alla tider i historien. Hon har tröstad henne. Plåstrat om hennes sår. Tvättat henne ren. Och lindat henne i en varm handduk och lagt en blomma vid hennes bröst. Ser du Marie, du var tvungen att själv gå igenom den reningen. Alla kvinnor behöver det. Det är i omhändertagandet av något så enkelt som en träbit som den heliga kvinnokraften väcks till liv i er alla. När ni på djupet inser hur sammanvävda ni är, med allt och alla. Så Marie, börja nu ta hand om dig själv med samma kärlek och omsorg som du känner för andra. Var lika kärleksfull och vänlig mot dig själv. Lär andra kvinnor den konsten. Och dela den med världen genom era handlingar.

Träbiten känns tom. Som bara en träbit. Hennes sista önskan var att jag målade träbiten som ett minne. I vilken färg jag än vill. Svalt blå, djupt röd, passionerat orange eller skirt i vitt. Jag bara älskar hennes enkelhet och styrkan i den. Hennes sätt att uttrycka sig. Denna mogna stolta vackra kvinna som nu tackat för gästvänligheten och åkt hem till sitt Allt. Jag saknar henne redan. Och löftet om att lyfta fram den andra sidan kommer jag att hålla. Dag 10 valde hon att resa hem. Och jag planerar en resa till den heliga Kvinnans land. Vem ska jag möta där tro? Och vad ska jag finna på den outforskade platsen? Tack gode Gud för nyfikenheten. Maria är min vägledare till denna nya plats. Bron som bryggar över från den nedtryckta till den upphöljda. Och en vet jag att jag finner där. Henne känner jag stråla mot mig.

Från Allt om historia
Läs mer http://www.alltomhistoria.se/artiklar/moder-teresa/ .

Ur tidningen Chef: