Jag är bara en dörr till tomrummet

Jag är Gud. Och du är mitt barn. Marie har varit generös nog att lämna plats åt mig på denna blogg och i detta inlägg. Hon har valt att tjäna mig på hennes sätt. Genom att stiga åt sidan och inte ställa sig i vägen för mig. Bara vara den fysiska formen som öppnar dörren in till er.
När ni kliver in genom hennes dörr äntrar ni det heligaste rummet av dem alla. Det rum som endast har en enda besökare. En enda mänsklig gestalt. Nämligen Du! Du och ingen annan. Du och ingen annan är den viktigaste människan. 

I det rum du kan träda in i, där finns också jag. Jag är med dig där. Det är där du kan möta mig och det är där du kan höra min röst. Det är in i det rummet du precis har klivit. Dörren såg ut som en kvinna vid namn Marie. Huset är den här bloggen. Men rummet det är du. Där inne finns det som Marie pratar om. Hon har varit där ofta och många gånger. Hon befinner sig mestadels av tiden numera inne i sitt rum. Där finns inte så mycket som står i vägen. Det är ett tomrum. Och i det tomrummet är rösten klar och ren. Där hör hon mig. Där lyssnar hon till mig och talar till mig. Hon ber om hjälp. Och jag svarar på alla hennes frågor. Och jag ger henne all den hjälp hon behöver, i alla de former hon själv inte ens förstår.
Där inne har tillochmed hennes egen röst tystnad. Den har lagt sig, sjunkit och försvunnit undan för undan. Hon har förstått att genom hennes mun kan större ord ta form om hennes röst inte är i vägen. Och det är när hon förstod att hon gav plats för min röst, det var också då hennes röst och min smälte samman. Det var då hon förstod att hennes förmåga att formulera sig, att forma munnen i rörelser och låta ljud komma ut, det var allt hon behövde kunna. Vad hon ska säga, är inte upp till henne att bestämma. Hennes mun öppnar sig och rör sig när jag väljer att tala genom henne. Hon vet när hon befinner sig i rummet. Och hon vet när hon befinner sig utanför. När hon talar. Visserligen är Marie begåvad med ord och hon är duktig på att formulera sig även som sig själv. Hon kan beröra på det enkla sättet. Men det är när hon släpper sin egen röst och låter min träda fram, det är då miraklen sker. Det är då jag når in till dig och ditt hjärta, i ditt inre rum. För kanske har du inte funnit din dörr. Kanske har du inte funnit ditt rum. Men Marie har befunnit sig där så mycket och känt så mycket glädje i att vara i det tomrummet, att hon bestämt sig för att vara dörren för alla dem som ännu söker sin egen dörr, in till sitt eget rum.
Tack för att du tog emot mig i ditt rum. Tack Marie för att du är dörren.