Har ni tänkt på att allt vi säger egentligen är en markering för oss själva. Varför vill jag berätta för världen att jag är officiellt singel? För att övertyga mig själv och för att ha en hög människor som hjälper mig stå kvar i det. Ungefär som när man går till en coach. Många människor, inklusive jag, fungerar på så sätt att när jag har någon att rapportera till blir saker lättare gjort. Jag behöver "stå till svars" inför någon. På ett positivt sätt. Så att jag inte vacklar i ett beslut jag tagit.
Officiellt singel är precis en sådan sak. Att släppa min själsfrände har varit ett helvete. Jag är inte klar i den processen. Den får ta sin tid. Att släppa taget om en relation som innehåller så mycket kärlek som vår fortfarande gör är inte smärtfritt. Det är svårt att lämna relationer som stagnerat, där känslorna har svalnat eller är borta och där samvaron kanske mestadels innehåller konflikter. Jag ska släppa en kärleksrelation till en man jag fortfarande tycker är gudasnygg och en underbar människa. En man jag fortfarande älskar. En man jag ännu åtrår. Varför vill du släppa en sådan relation? frågar många. Utav kärlek. För att Gud bett mig göra det. För att det är så det ska vara just nu. Det är vad som är bäst för oss båda. För att stärka kärleken till oss själva. För att läkas på varsitt håll.
Vår relation var som en ballong. Den växte och växte. Vi har fått uppleva gudomliga magiska saker ihop på alla tänkbara plan. Men plötsligt någonstans på vägen hände något. Allt det liv och syre vi hade tillfört vår relation, som fick den att sväva. Plötsligt började luften gå ur. Den kunde inte bli större för då hade den exploderat. Vi började omedvetet tömma den. Det är så med allting. När man inte avslutar i tid blir det baksug. Det kan vara ett vanligt affärsmöte. Första timmen är det bara givande, upplyftande och underbart. Idéerna flödar. Det går som en dans. När vi går in på andra timmen börjar mötet få omvänd effekt. Energin krymper och drar sig samman. Luften går ur oss. Vi blir trötta. Allt det som var wow i mötet börjar vi så sakteliga ifrågasätta. Det var kanske inte så bra idéer som vi trodde. Baksug.
Någonstans i vår relation började detta ske. Jag tror nu i efterhand att jag gavs en livlina, men mina tvivel och envishet gav bakslag. Livlinan gav Gud mig våren 2011. Då sa han för första gången "släpp honom". Och vår relation byggde på full ärlighet så jag framförde det gräsliga budskap. Han reagerade som jag. Nej! Så för att visa Gud att jag lyssnade följde jag hans ord lite, på mitt sätt. Ske min vilja.... suck. Ingen bra idé. Jag bad efter ett tag min själsfrände att flytta ut ur huset. Särbo. Det är inte att släppa honom. Det är att ge mer löplina. Ingen bra idé. Jag släppte inte ens när vi officiellt flyttade isär. Jag ut på landet och han in i stan. Istället valde jag efter ett par månader isär att kämpa för kärleken. Och det var en god idé. Min kärlek växte. Till honom. Men framförallt till mig själv. Ju mer jag vågade ge mig hän i kärleken desto större blev mitt värde. Ju mer jag valde kärlek desto mer värdefull kände jag mig. Och detta har fått en massa fantastiska effekter i min vardag och i mina andra relationer, till barnen, familj, vänner och kunder. Underbart!
Jag känner mig oerhört värdefull. Jag vet mitt värde. Jag är en oslipad diamant!
När jag gav mig in i kärleksstriden fick jag möta mycket sorg, mycket besvikelse, svek, rädslor, smärta, förtvivlan och rent lidande. Envisheten blev min vän. Jag rämnande och rämnade. Om och om igen. Det ena svarta hålet djupare än det andra. Jag skrek. Jag grät. Jag ulkade förtvivlat. Och jag släppte och släppte och släppte min gamla historia om vem jag var. Jag ritade. Jag skrev. Många gånger som en besatt. Och jag bad till Gud, till änglarna, till Moder Maria om förlåtelse för allt ont jag någonsin gjort. För min otillräcklighet. För min envishet. Och jag kapitulerade. Ske din vilja Gud. Jag släpper honom. Jag släpper honom, men inte min längtan; efter kärleken, efter ett spirituellt partnerskap, efter att att känna mig som en riktig kvinna, efter njutning, efter känslan av en familj, efter att känna mig åtrådd, vacker, förälskad och utvald. Jag slutar inte längta efter att få älska hämningslöst.
Och om sorgen och lidande kändes värst för själen så var och är det avsaknaden av närhet, beröring och sex som gör mest ont rent fysiskt. Jag bestämde mig för att inte stänga ner den kanalen utan istället hålla den öppen. Fortsätta att tillåta mig att vara kåt. För det håller också liv i lusten och åtrån till livet. Passionen för att leva och njuta fullt ut. Det håller kreativiteten vid liv. Men ibland känns det som att min kropp ska gå i sönder. Trilla ihop av bristen på hudnära samvaro och gemenskap. Min kropp är svältfödd. Jag badar mycket i badkaret. Det ger en känsla av att vara omsluten. Bli berörd. Jag längtar så jag håller på att bli galen efter att bli berörd. Av ett par mjuka manshänder. Och jag vet att när de rätta händerna dyker upp. Den rätta munnen. Den rätta kroppen. Då sker den beröringen inte enbart fysiskt. Jag berörs enda in i min själ. Jag har haft förmånen att uppleva den sortens älskog. Och jag nöjer mig inte med mindre. Den sortens sex är en motorväg till Gud. Två kroppar upplöses och blir till en. Det är så nära himmelriket man kan komma på jorden. Tack gode Gud för att jag är så fenomenal på att fantisera i bilder, det gör att jag klarar av svälten.
Så det finns en del i mig som vill att samma stridsvilja som väcktes i mig ska vakna in min själsfrände. Jag vet att han älskar mig. Men jag vet inte vad Gud vet. Jag tänker inte ställa mig i vägen för Guds vilja. Han vet vad som är bäst för oss båda. Han vet något jag inte vet. Så att skriva här på bloggen att jag är officiellt singel är att släppa sista droppen av ske min vilja. Jag släpper inte längtan. Jag släpper ballongen. Formen för hur det partnerskap jag så från djupet av min själ längtar efter. Och jag vet att det jag släpper alltid belönas. Antingen kommer den gamla formen tillbaka läkt och uppdaterad eller så kommer en ny form. Kärleken växer i frihet. Den går ej att hålla fast, då dör den. Den behöver vara fri att växa och förändras. Det har jag lärt genom att få haft den gudomliga upplevelsen av att ha levt tre år med en äkta själsfrände.
Jag har ingen ny bild på mig. Min form har inte hunnit med i min snabba inre utvecklingstakt. Men denna gamla bild visar hur jag känner mig på insidan. Jag känner mig vacker, levande, förälskad i livet och mig själv. Jag känner mig åtråvärd, kvinnlig och fylld av längtan. Och det krävs en sann värdig man att vandra bredvid min sida. En som inte förminskar sig eller mig. En som kan känna mitt värde utan att känna sig mindre värd. En som vet att kvinnan han kan benämna som sin kvinna, det är en oslipad diamant som växer i värde vid varje äkta beröring. Jag är hans dörr till himmelriket. Han behöver bara börja träda in genom dörrarna med vördnad, kärlek och respekt. Jag vet värdet av hans kärlek och av honom som man. Den visdomen har tre år med en själsfrände berikat mig med.
Det känns så skönt när du formulerar dig riktigt tydligt, som här. Det blir ännu mer levande då. Ännu mer du. Ännnu mer gudinnan i dig... Gudinnan som är allt och som kommer att få allt....
SvaraRaderapuss o kram