Märkligt blir märkvärdigt

Vilken kväll (igår). Vilken natt. Och vilken morgon. Det märkliga blir allt märkvärdigare.

Jag känner i min kropp hur mycket energi som är satt i rörelse. De 40 dagarna som bara pågått fysiskt i fyra, men fem om man inkluderar beslutsdagen i söndags, ger redan kraftfulla utfall hos mig.
Och i morse på morgonmeditation var gruppenergin så kraftig att min dator stängdes ner. Coolt!
Läs inlägget här och lär mer om hur energi fungerar https://www.facebook.com/events/272968279455845/

Mycket energier ville ut i natt hos mig. Men tillfället var inte det bästa. Jag tryckte då inte undan vad som ville ske, jag bad energin vänta. Jag berättade att den skulle få uttrycka sig och frigöras nästa morgon. Så när morgonens sändning var över, barnen körda till bussen, då tog jag på de snygga gummistövlarna och vandrade ner till havet och ängarna.

Jag följde den energi som ville bli fri. Den tog sig uttryck i en massa ord först. Saker som ville bli sagda. Högt. Det är bra att bo på landet där det inte finns någon annan än jag och djuren.
Orden växte till tårar. Tårarna flöt över i ilska. Ilska ledde till bön. Bön gav ett möte. Mötet väckte kärlek. Kärleken plockade fram mitt inre barn. Det inre barnet fick säga det hon ville ha sagt. Äntligen fick hon fritt säga vad hon kände, utan att jag satte stopp. Hon markerade. Det jag inte hade gjort. Berättade att många handlingar inte var okej. Handlingar utifrån. Ansikten hon mötte var många. Väldigt många. Hon sa till dem alla. Vissa bad om ursäkt. Andra vägrade se. Hon sa "Jag förlåter er, förlåt nu er själva."
Och mitt vuxna jag bad henne om ursäkt för att jag inte markerat, inte satt gränsen. Jag tog på mig ansvaret att bära hennes ljus inom mig. Och jag lovade henne att aldrig mer låta någons handlingar slå i sönder den ljushållaren. Vi gjorde tillsammans det avsked vi behövde göra, till alla de energier vi nu sa tack och hej till.
Och precis när den sista energin returnerats genom att låta en träbåt flyta i vägen med havet, ringde dottern.
Och vi kom därför i tid till läkartiden.
På vandringen tillbaka över ängarna visade min flicka mig vad vi idag skulle jobba med i gruppcoachingen. Kärleksenergin.

Och min frihet är större. Jag låter mig sakna det jag tagit avsked från. Tillåter känslan av att en vana ska ersättas av en ny vana. Och att det känns ovant. Men vet samtidigt att inget upphör att existera, det är bara formen som förändras. Och min son, fick jag se, finns där och balanserar upp. Hans namn betyder Guds gåva. Och sannerligen, det är han .....

Balansen upprättad, i en ny form som skänker större frihet, högre perspektiv och mer luft under vingarna.

Tack Jonathan för att du stöttar och balanserar <3