Jag fann henne på Facebook. En av alla de sköna själar som visar upp sig på ansiktsboken. Hon vågar bara sårbar och personlig. Det uppskattar jag. Det är för mig tecken på styrka och mod. Igår läste jag ett inlägg på hennes tidslinje. Och jag bad om att få lägga upp den på bloggen. Hon sa ja. Och jag var tacksam. Jag vill vara platsen som låter andras värdefulla röster bli hörda. Röster som läker djupa sår och skapar en känsla av samhörighet och hopp.
Möt vackra Alice Alvinstedt. Möt henne i ert hjärta.
Marie frågade mig om hon fick lägga ut min statusuppdatering på Facebook, daterad den första maj, här på bloggen, vilket jag gav klartecken till.
Mitt liv har varit ganska prövande emellanåt, men det senaste året har varit extremt påfrestande, främst för att min 16-årige son Peter dog, ett dödsfall som hade kunnat förhindras om sjukvården hade gjort det som de skulle och i tid. Under året som gått har jag förlorat mycket av det som anses som grunden för trygghet i livet. Ibland har jag själv undrat hur jag ens orkar stå på benen...
Statusuppdateringen:
Hemma från CC. Fick några välbehövliga motionsdanser med min killkompis Marcus och lite gött socialt umgänge med Anki, Vesna, Henrik och Camilla bland annat. Salsa är bra när man inte är så uppåt. Det har varit en tuff period sedan årsdagen av min sons död och ja, det blev så tungt att jag faktiskt tog mig till en KBT-terapeut för att börja bearbeta sorgen från grunden. Vilket fick mig att må ännu sämre, för så är det när man tar upp förträngda och obearbetade känslor för att kunna bearbeta dem. Jag har nämligen varit suverän hela livet på att stänga av och aktivera mig i stället, något som samhället ofta ser som en tillgång, att man är "stark" och "duktig". Men så kom jag till en punkt, då jag insåg att det inte går längre.
Överhuvudtaget har de senaste 13 månaderna varit riktigt, riktigt hemska. Jag har i princip hela tiden kämpat som ett djur för att överleva, på alla plan, men detaljerna känner bara mina närmaste till. Ja, jag vet, jag är alltid positiv och glad och det är jag av naturen: en obotlig optimist, men ibland kan även ett helgon vilja vråla rakt ut mot himmelen. Och förälskelsen som först blev ett lyft och sedan slängde ner mig i helvetet... men som tur är vet jag åtminstone en sak... när man är på absoluta botten finns det bara en väg och den är uppåt.
Jag blev nämligen förvarnad och det skedde kvällen innan Peter dog. Jag mediterade och i meditationen skulle jag gå ner till underjordens gudinna. På vägen ner passerade jag sju portar och var tvungen att lämna delar av mig själv till portarnas väktare. När jag slutligen var nere, var jag ett benlöst och handlöst torso, klätt i trasor som bara svävade fram. Till underjordens drottning sa jag: "Ni kan ta ifrån mig allt, men inte kärleken, den som bor i mitt hjärta". I samma ögonblick öppnades en ljus gång upp från underjorden, alla portarna var vidöppna och jag steg upp till jordytan och solen igen. Så nu säger jag, utan minsta rädsla i kroppen: "Livet kan behandla mig hur hårt som helst och ni kan ta ifrån mig allt, men ni kan inte ta kärleken, den som bor i mitt hjärta". Inte hoppet eller vissheten heller, för nu vet jag att allt är bra. Jag vet också att jag klarar mer än jag någonsin trodde och det utan att förlora tron på kärleken och det goda. Vägen går nu uppåt, mot ljuset!
Varma hälsningar
Alice Alvinstedt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.