Jag är skör

Jag lyssnar till träden som viskar i vinden. De är spröda men ändå starka. De är tunna men stolta och resliga. Det är något sensuellt över dem. Något kvinnligt.
De stillar mitt sinne. De omfamnar mig vilsamt. Jag sjunker inåt. In i mig själv. På en fotbollsplan i Bjärred.

En myra klättrar på mitt ben. Jag sitter svept i en mjuk rosa sjal, med jeans och vita gympaskor. Håret har sin hästsvans som sticker ut ur den rosa kepsen.

Kroppen har värmts upp i solen. Vilar nu i skuggan i en brassestol. En fjäril fladdrar förbi. Jag tar av skor och strumpor och låter fötterna möta gräset och Moder Jord.

Tiden då jag stod och skrek vid linjen är över. Jag har blivit en som bevittnar i stillhet. Hör de höga rösterna men lyssnar inte till skriken. Jag har blivit mer en åskådare av livet, sällan finner jag skäl att delta. Jag hushåller med min energi. Jag njuter fortfarande av att se barnen spela match, men på ett nytt sätt.

Kanske har mitt sätt att hantera mina känslor förändrats. Det känns så. Och det är en behaglig känsla. Mer kvinna. Mer sensuell. Lenare. Stoltare. Skör och stark som träden som viskar.

Jag är fri på ett djupt inre plan. Fri att vara mig själv. Fri att vara stolt och förnämlig. Fri att vara skör. Och det sköra är det jag älskar allra mest. Den är som min rosa mjuka sjal. Kvinnlig sensuell och jag vågar bli omhändertagen, omsvept och mottaglig. Jag till och med njuter av det och finner det kärleksfullt.