Vad jobbigt det är att försöka vara någon annan än sig själv. Min underbara själssyster Charlotte Rudenstam har skrivit boken 100% Charlotte. Hon och jag vet båda hur jobbigt det är att försöka vara vad andra vill att vi ska vara. Allra helst när det kraftigt avviker från dem vi själva känner att vi är.
Charlotte och jag delar samma strävan. Att vara autentiska. 100% oss själva. Fria från andras tyckande och tänkande.
Varför vill vi egentligen att andra människor ska vara något annat än sig själv?
Jag vill bara få vara mig själv, utan att bli bedömd, dömd och utdömd.
Vad är jag egentligen rädd för? Och vad är det så skrämmande med att en människa är sig själv fullt ut?
Det finns en sak som länge toppat andra människors "Förändra Marie-lista". Det finns en väldigt tydlig sida hos mig som andra har mycket åsikter kring och ofta lite förståelse och respekt för. Min tro.
Min tro är personlig. Den är Handmade by Marie. Den är min alldeles egna skapelse. Jag hade ingen tro med mig hemifrån som barn. Jag gavs ingen i skolan. Ingen arbetsplats har lagt den i mina händer. Den är helt igenom min egen skapelse. Den bygger på en relation. Inte på en bok eller flera, inte på sägner och inte på vad andra berättat för mig. Grunden i min personliga tro är mina samtal med Gud. Vardagsnära samtal. En djup och innerlig relation. Något jag byggt upp under många års tid. Den är förankrad i otaliga kärleksfulla samtal och högljudda diskussioner och bråk med Gud. Dispyter och förhandlingar.
Jag har lämnat honom många gånger, bespottat och hånat honom. Men Han står kvar. Och istället för att vända mig ryggen har han sänt mig möten med Jesus, Gabriel, Moder Maria, Maria Magdalena, Raphael, Mikael och flertalet helgon. Jag kommunicerar idag med alla dem utan svårigheter. Och jag kan med handen på hjärtat säga att utan min tro skulle jag inte vandra på denna jord. Inte en chans att jag skulle ha orkat ta mig ensam igenom det känslo-helvete som jag upplevt.
Med andra ord... min tro är självvald. Den är inte påyvlad mig. Den är ingen uppoffring den är en välsignelse, en förhöjd upplevelse av livet. Ingen indoktrinering utan en hjärtbaserad ren och öppen tro som inget har att dölja. Den är större än någon enskild religion och gör därför att jag kan njuta av alla de spännande religioner som lyfter fram Gudomligheten på sina egna unika sätt.
Jag finner tröst och levnadsregler i dem alla. Jag älskar buddismens tankar kring vänlighet och medkänsla som Dalai Lama så vackert lyfter fram som vägen till en kärleksfull värld. Islams fem bönestunder om dagen tror jag kan sänka stressnivån i människorna och hämta hem ödmjukheten. Katolikerna lyfter fram Modern och tillber henne, vilket ligger helt i tiden med det paradigmskifte som pågår. Judarna bär tron på tradition och jag har insett kraften i traditionella ritualer. Sen finns alla de nya spirituella vägarna med fokus på Oneness som jag känner som min sanning.
Den gemensamma nämnaren i allt är kärlek.
Tillsammans bildar de alla det jag kallar Awakening Humanity to Love.
Jag har inte funnit den plats där allt detta ryms. Jag tror på mångfalden, på transparens och en öppen famn. Jag tror på kärleken som vägen. Jag tror på vänlighet och medkänsla som rättesnören på den vägen. Jag tror på samarbete och lika värde. Att tillvarata olikheterna i mångfalden. Så kanske är det vad Gud menade då han för tre år sedan sa "Marie, du ska starta en församling". Kanske visste han redan då att jag inte skulle finna platsen där allt fick plats. För den existerar inte ännu. Åtminstone inte vad jag känner till.
Jag har lagt grunden för den församlingen. Den har ett namn. The Open Heart Community. Och den existerar i en viss form redan. Och när tiden är inne då öppnar jag dörren för fler att träda in i den församling Gud bett mig att starta. Under tiden söker jag inspiration genom att besöka andra gemenskaper och hitta godbitar i dessa. Idag besökte jag församlingen nedan. Och vad jag älskar i alla spirituella församlingar är musiken och sårbarheten! <3
Besök gärna 100% Charlotte (länk).
Jag tror att det är viktigt att lyssna inåt... och stå kvar i det där 100%-iga. Den vägen är inte lätt.
SvaraRaderaTvärtom. Den vägen känns väldigt mycket. Det är också lätt att möta andra som har synpunkter på det. Och att då stå kvar kan vara ännu svårare.
Jag mötte det senast i går. En person som kastade sina projektioner över mig. Jag kunde stå kvar. Jag kunde låta dem falla över mig och sedan skaka av mig dem. För jag insåg att det var hans energi och inte min. Och det har krävt mycket träning för att hamna där... och jag är tacksam för att det du skriver väcker de associationerna. Hjärterummet behövs.