Herregud, vad har jag gjort ...

Herregud, vad har jag gjort ...

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt och uttalat de orden de senaste fem åren.

1. Jag gjorde det otaliga gånger efter skilsmässan. 17 år är en lång tid tillsammans med en partner. Många oförglömliga minnen. Trygghet och vänskap. Tre barn ihop.
Många gånger tänkte jag att jag var en idiot som tog steget. Förlusterna var enorma på många plan; jag blev varannan-vecka-mamma. Jag förlorade halva deras liv i detta beslut. Ekonomiskt är det en gigantisk skillnad att vara två om allt eller ensam. Jag förlorade familjehögtidernas traditioner vartannat år. Jag var inte längre gift och massor av vänner som naturligt fanns på hans sida försvann. Och semestrarna i Makedonien, hela hans släkt som jag tyckte så mycket om, de makedonska festerna, svärmors makedonska mat.
Förlusten var GIGANTISK. Det fanns ett enda skäl till att jag var beredd att ta den förlusten. Jag höll på att dö. Jag kände hur min själ ströps sakta men säkert. Jag, Marie, dog bit för bit, dag för dag. Det var en överlevnadsinstinkt som styrde.
Jag minns en väns kommentar på en fest när jag började söka ny bostad och han som mäklare var det naturliga valet att be om hjälp. "Har du gått och blivit modern." Jag skulle ha slagit honom på käften när han sa så, det känner jag nu efterhand. Han förtjänade en snyting. Vilken fruktansvärd brist på medkänsla han visade där. Nästa gång jag träffar honom ska jag faktiskt berätta hur fruktansvärt ont hans ord gjorde. Beslutet och allt det känslomässiga och praktiska som en skilsmässa innebär är smärtsamt nog. Det fattar vem som helst. Visa omtanke. Visa hänsyn. Var inte så förbannat dömande. Det gör ont att skiljas, oavsett hur relationen har sett ut. Och vi hade en bra relation. Vi var inte elaka mot varandra, otrogna och bråkade. Det var inget lätt beslut. Det kom inte över en natt. Det växte fram under väldigt många år. Det tog hårt på oss båda. Allt förändrades för oss båda. Hela livet tog en ny vändning.
Vi hanterade skilsmässan med bravur. Våra barn är stolta över oss och hur vi bemöter varandra. Det känns underbart att få det kvittot från dem. Vad de tycker spelar roll. Hur de känner är livsviktigt.

2. Jag har tänkt samma tanke triljoner gånger efter jag tog beslutet att köpa en svindyr lägenhet på bästa läge på Limhamn. Många trodde att jag fått storhetsvansinne, andra tänkte att jag var galen. Jag visste först inte själv varför jag köpte över min ekonomiska förmåga och hur banken kunde gå med på det. Men jag vet nu varför. Jag behövde den bostaden för att själen skulle få ro. Barnen behövde den lägenheten för att de skulle få ro. Barnen och jag älskade den. Ibland saknar vi den ännu. Den var som en livmoder i en period då livet var så skört. Det fanns en själ i den bostaden som alla kände. En varm känsla av en äldre kvinnas kärlek. Det var hon jag betalade för. Vi alla läkte massor i den lägenheten. Och lokalen jag köpte till älskades av mina kunder. Den var alldeles speciell. Det var här jag mötte Gud på riktigt och fann en vän för livet att lita på. Varje månad när jag skulle betala tänkte jag herregud, vad har jag gjort. Men jag lyckades betala varenda månad. Jag har inte en prick någonstans i något register. Valet av bostad baserades också på överlevnad. Jag behövde en plats att påbörja min läkeperiod på. En varm miljö. En vacker miljö som gav mitt och barnens inre vila. Det var min själ som valde och visste att det skulle ordna sig. Det var det vackraste hem jag någonsin haft. Väggar fyllda av kärlek.

3. Herregud, vad har jag gjort ... har jag tänkt många gånger efter att jag valde att bli egen företagare. Hur roligt det än är att driva eget så innebär det förlust av en trygg månadsinkomst, att ständigt förlita sig till den egna kreativiteten, mångfalden och den egna kraften att producera sedlar. Det är hårt arbete dygnets alla timmar. Och det är roligt oftast, men inte alltid. Att vara sjuk finns inte. Som nybliven egen företagare är du per automatik misstrodd och särbehandlad. Diskriminerad. Det spelade ingen roll att jag inte hade en enda anmärkning någonstans. Att jag varit noga med att hålla mig ifrån alla former av krediter på bil, dator och diverse annat räknades inte heller. En studieskuld jag betalar av på är allt jag har i bagaget. Och då har jag redan betalt av en studieskuld. Hur många har gjort det eller ens velat göra det? Inte ens när jag hade pengar från försäljningen av lägenheten var det ett plus när jag till exempel sökte bostad. Det enda en hyresvärd är intresserad av är om jag har en fast anställning. Som om det idag är en trygghet ... när man kan bli uppsagd ganska omgående. Det resulterade i tokdyra boenden som ingen annan har råd med. Och då måste jag trycka ännu större mängder av sedlar. Jobba ännu mer. Vara ännu mer kreativ. Lita ännu mer på mig själv. Det var då jag tackade för tiden i lägenheten och fann att jag kunde dela denna omänskliga börda med Gud. Jag fann tillit till Gud. Och jag kunde andas och vila i vetskapen att om jag gör allt jag kan så hjälper han mig med resten.

4. Herregud, vad har jag gjort ... har jag tänkt fler gånger än jag är villig att erkänna när jag valde att gå in i ett själsfrändeskap. Åren med Anders har varit som en lång växtperiod utan vila. Uppförsbacke utan en ände. Det är vad ett själsfrändeskap är. Vi möts för att växa i kärlek till oss själva och andra. Det är syftet. Om jag då lägger till att jag valde att driva eget företag inom kategorin personlig utveckling har hela mitt arbetsliv inklusive min vardag som skild förälder och sambo med sjäslfrände varit 24 timmar om dygnet i växande. Vad jag än har gjort så har det betytt självreflektion, analys, känna efter och processa.
Det går inte att skilja sig och tro att man inte ska tvingas titta på sin föräldraroll och hur man var som partner och dessutom ska jag hitta ett nytt delat föräldraskap, en ny mammaidentitet. Att vara egen företagare kräver också en rejäl självrannsakan; vem är jag, vad kan jag och vad behöver jag utveckla och förändra. Dessutom behöver jag ständigt utvecklas och processa det som jag möter tillsammans med alla mina klienter, för om jag inte gör det så begränsar jag deras växande och deras frigörelse och för mig är det oprofessionellt. Lägg på att vara självsfrände med en nykter alkoholist som speglar min egen uppväxt med en alkoholiserad pappa, tvingar mig att titta på hur det arvet tar sig uttryck i alla mina relationer. Snacka om att processa hela barndomens minnen och beteenden. Och det i sin tur påverkar mig i min egen ursprungsfamilj som dotter och syster.

Ja ... Herregud, vad har jag gjort.... det kan jag verkligen fundera över. Jag har gjort det jag kände att jag var tvungen för att överleva, för att inte dö. Och ja, jag menar dö fysiskt. Dessa år efter skilsmässan och fram till idag har varit snart fem år där jag befunnit mig på Själens intensivvårdsavdelning. Det har varit växande och läkande. Ingenting annat. Det har varit en tid av "unfolding". Jag har skalat av lager för lager enda in till kärnan och essensen av den jag är. Det har varit ren överlevnad för att läka allt det gamla och få börja om på nytt. Det är ingen slump att detta blogginlägg därför skrivs idag.

Den 1 juli 2008 satte denna växt- och läkningstid raketfart när jag startade mitt företag Själaglad.
Idag har det gått fyra exakt fyra år och Själaglad byter totalt skepnad. Jag har överlevt. Jag har visat för mig själv vilken kämpe jag är. Hur långt tilliten till mig själv och Gud räcker. Jag är inte färdigläkt. Kan vi någonsin bli det? Men jag är klar med denna resa. Jag har skrivit ut mig från intensivvårdsavdelningen. Jag tar det lite lugnt just nu och inväntar min själs nästa önskemål. Jag fokuserar på att bygga upp kroppen igen. Den har inte varit prio ett. Det var själens tid.

För att fira denna utskrivning har jag beslutat mig för att lägga Själaglad i en vilsam depå. Den aktivitet som finns där tillåter jag, men jag slutar trycka sedlar i den formen. Jag har bestämt mig för att lyfta ut all den enorma kunskap jag besitter ut i den stora världen. Du är klok som en bok sa en gammal väninna en gång. Och ja idag kan jag känna sanningen i de orden. Jag är klok som en bok. Och jag börjar bli vis. Det blir man när man omvandlar kunskap i handling. Och framförallt är jag godhjärtad. Jag tänker söka jobb. Ge mig ut i världen. Jag har FA-skattsedel. Jag kan jobba både i och utanför mitt företag. Jag sprider bäst den läkning jag upplevt genom att ta den med ut i världen.
Jag drömmer om ett arbete där jag möter många människor. Där jag får föreläsa, använda min journalistiska bakgrund, hålla grupper som jag är så bra på, införliva all den enorma kunskap jag har om människans sinne och där vi vågar lyfta in känslorna, autenticiteten, intuitionen och det sunda förnuftet. Jag vill resa omkring i världen. Uppleva nya smaker, lukter, färger, kulturer. Jag önskar mig ett välavlönat arbete som gör att jag blir den mest attraktiva hyresgästen ever och där bankerna slåss om mig som kund. Jag är så otroligt värdefull med allt det som jag idag rymmer. Jag ber om att den arbetsgivaren som ser det kommer med lätthet och glädje. Så att vi tillsammans kan förändra världen och göra den till en framtida succé där Universums alla väsen vill bo och leva.

Herregud, vad har jag gjort.... jo du, jag har gjort det vi alla behöver göra. Jag har lyssnat på den inre rösten, själens röst, och tagit hand om mig själv så att jag nu på allvar kan börja ta hand om världen.