Jag bryter inte upp och går, för jag står inte ut med sanningen.

"Jag bryter inte upp och går, för jag står inte ut med sanningen. Den att du inte följer efter mig när jag går." 

Med åren har jag blivit allt modigare. Jag vågar välja sanningen. Att sätta ord på sin djupaste rädsla kan vara det steg som bryter makten som rädslan har över en. Jag anar att det var så för mig. Åtminstone så förvandlades den stora tunga gravstenen till en påse stenkulor jag kunde räcka upp till Gud. Orden satt långt inne. I mitt allra innersta. Som en stor sårskorpa jag ville riva av för att se om det djupa såret fortfarande var infekterat eller om det hade läkt.

"Jag bryter inte upp och går, för jag står inte ut med sanningen. Den att du inte följer efter mig när jag går." 

Jag är trött på att vara rädd. Rädd för att historien ska upprepa sig i all evighet. Den som visar mig att jag är inte värd att gå efter, inte värd att kämpa för. Men att stå kvar utav rädsla får mig att känna mig som ett fån. Vad är det jag är rädd för?

Jag är rädd för att bli ensam. Men det är jag ju redan. Jag är ensam med min tro i min familj. Inte ens mina barn delar den med mig. Jag är ensam när jag går och lägger mig, det finns ingen man närvarande när jag vaknar till varje ny dag. Vad jag är rädd för ska ske, är redan min verklighet.

Avståndet mellan mina barn och mig både ökar och minskar på samma gång. Jag lever ett liv som skiljer sig allt mer från deras, men det är mitt liv och jag måste vara sann i den jag är. För varje steg jag tar djupare in i min tro, på min resa mot Gud, desto längre bort kan jag tyckas gå från dem. Men i mitt hjärta kommer de allt närmre mig, så som de är, och inte så som jag önskar att de ska vara för att passa mig.
Jag kan inte be någon annan vara sig själv om jag själv inte är det.

Jag visste inte vad kärlek var förrän jag drabbades av Guds kärlek till en man. Den kärleken slog omkull allt jag förut ansåg vara kärlek. Den kärleken har totalt förvandlat mig som människa, som kvinna.

Efter otaliga år av självrannsakan ser jag nu skillnaden mellan att leva i mina känslor, i mina tankar eller i mitt hjärta. Känslor är nyckfulla och övergående. Tankar är flyktiga och oförankrade. Det ena är som att leva i en kropp utan Andens lätthet, ljus och helande kärlek. Det andra är som att virvla runt i ett andligt Universum utan en mänsklig kropp som utför handlingar och vet sina egna gränser.

Jag orkar inte vara rädd längre inser jag. Det är så tröttsamt att bära oro, tvivel, värdelöshet och sårade känslor. Jag behöver vila. Vila i att jag är älskad. För ensamheten är vad den är. Jag har varit ensam även i tvåsamhet och gemenskap. Det viktiga är att jag inte överger mig själv och kärleken jag känner för Gud i mitt hjärta. Den känsla av ensamhet som då skapas är mer än jag klarar av att uthärda.

Jag lyssnar till Gud som viskar i mitt hjärta:

"Sjung om du vill sjunga, om det gör dig glad. Strunta i vad andra tycker om din sång. Jag älskar den! Mig gör den glad."

Så jag sjunger idag på Ett år med Gud.

///Marie