Förväntan

Lång skön promenad på landet idag. Jag tycker om att gå på eftermiddagen. Jag lunkar fram, så att jag kan uppleva promenaden. Jag går för att njuta och gläds åt motionen jag får på köpet. Jag går inte för motionen skull och hoppas på njutning på köpet. Jag söker njutning i första hand. Det tillhör min livsåskådning.

På min vandring stannade jag och blickade upp mot himlen. Såg flygplanen bilda vita rutnät. Och jag mindes de två resorna till USA förra året. Tänkte tillbaka på den årslånga utbildningen. Vad gav den mig? Vad är det jag söker egentligen? Vad är det jag vill resa till? Vad är det jag tror att jag inte kan finna här hemma?
I morse funderade jag på att utbilda mig inom sorgebearbetning. Jag pratade med en kollega som skulle utbilda sig inom traumahantering och jag blev nyfiken på det med. Senast igår funderade jag på pilgrimsvandringen i Spanien. Alla dessa tankar och drömmar kom över mig på promenaden. Jag vandrar ju här, tänkte jag. Vad är det jag söker på en vandring i Spanien som jag tror att jag inte kan få här hemma? Det sker ju under samma himmel.
Vad den långa utbildningen i USA i första hand gav mig var en grupp människor. Verktygen jag lärde mig skattar jag högt, men det är gruppkänslan jag tar med mig som den största gåvan utav alla. Hade jag verkligen behövt resa alla dessa mil för att finna detta? Nej. Vad jag inte visste att jag sökte var känslan av att vara i en grupp med så mycket kärlek, så stor tolerans, så mycket värme och så stor ärlighet. En grupp där jag kände mig trygg att vara sårbar, stor, stark, liten, skör, glad, ledsen, arg, uppgiven, sorgsen, lyrisk och allt det andra som ett öppet känsloliv bjuder på. Jag fick dela den upplevelsen med hundra andra från hela världen. Människor som kunde sitta med min sårbarhet och vara hänsynsfulla i det. Samtidigt som de aldrig slutade se min enorma styrka. Det var en grupp där dessa ytterligheter kunde existera. Där kärlek var fundamentet och rädslan något vi såg men inte lät styra. Utan konkurrens men som hejarklack till varandra. Vi tillät varandra att vara sanna och ärliga i vad vi såg, kände, tyckte och tänkte. Det var och är en grupp jag älskar att vara medlem i. Vi som grupp lever kvar efter utbildningen. Här finns vänner för livet. 

Detta hus som jag passerar på min promenad har varit till salu. Jag vet också att de har ansökt om att få nyttja huset som förskola. Jag älskar numret på adressen 333. Detta hus är en symbol för min stora dröm, mitt kall.
Det är på en gård på landet jag önskar bo och arbeta. En gård som utgör platsen för det jag berättat om ovan. En gård där besökarna finner det jag sökte, en grupp där man kan vara sig själv fullt ut. En församling människor som delar ett gemensamt fundament, en tro på att Kärleken är vägen. En grupp som är trygg och ger utrymme för att dela såväl euforisk glädje och stor sorg. En gård där pilgrimsvandringarna utgår ifrån och avslutas på. En gård där du kan utbilda dig eller bara vara.
Gud håller den drömmen vid liv hos mig genom att hela tiden visa mig nya tänkbara objekt. Prismässigt otänkbara, men gudomligt sätt högst realistiska. Jag är och förblir en drömmare. Jag vet att min verklighet skiljer sig från många andras. Jag är genuint godtrogen. Hur gärna jag än försöker vara den realist som andra anser är sunt, kan jag inte. När andra litar på staten och att den ska ta hand om dem vid pensionen eller arbetslöshet, ja då litar jag på Gud. Jag tycker att han verkar vara lite kraftfullare och ha lite mer koll på läget.

Jag är frisk. Mina barn är friska. De litar på mig. Jag litar på mig. Vi har mat på bordet idag och en kyl full som räcker ett tag. Vi har tak över huvudet. Jag har några kronor i plånboken. Och om lite mer än en halvtimme knackar det på min dörr. Då kommer kärleken på besök och jag känner förväntan och glädje. Jag har massor av drömmar och räknar med att de viktigaste slår in. Jag älskar livet och är glad att jag fått upp två små lampor i arbetsrummet så att jag slipper kisa i mörkret. Ikväll får jag natta min lille gosse och sedan somna i en varm mansfamn. Äntligen!
I fåtöljen bakom mig ligger min första sändning av fundra - krönikor om livet. En tunn liten bok med mina tidigare publicerade krönikor i Malmötidningen. Min första bok. Men inte den sista. En dröm besannad. Fler ska det bli.
Jag vet idag att jag har kärlek till mig själv, till en man, till mina barn, livet, familjen, vännerna, kunderna, naturen, Gud och alla mina drömmar. Det räcker. Mer behöver jag inte idag.

Lilla fundra kostar 140 kr ex frakt när du beställer den direkt utav mig.
Då får du en personlig energidedikation på köpet.
Maila marie@sjalaglad.nu
Mer info på  www.vulkan.se