Mission Possible

Jag ser ljuset.

Den första dagen på det nya året och på Kärlekens väg är avslutad. Det är natt och regnet slår mot rutorna. Det har varit en dag då nyheterna har berättat för oss om ett stort ras i Norge. En 15-åring pojke i Malmö har dött efter att ha blivit skjuten, en annan ung pojke skadad på Limhamn efter att en raket riktats mot hans ben. 
Rädslans väg är brutal. På den härjar våldet. Jag måste lära mig leva bredvid den utan att delta. Utan att blunda för den verkligheten som existerar jämte min. Och samtidigt behålla tron på Kärleken.

Jag såg en kort snutt ur en dokumentärfilm tidigare ikväll. Den gamle mannen som levde ett gammaldags liv sa något som berörde mig djupt "den bästa tiden i mitt liv var när jag och Brita var nygifta, då vi planerade för framtiden". Den möjligheten har jag och troligtvis du än, så gammal är ingen av oss att vi hunnit komma till den punkt i livet då vi tittar tillbaka och minns. Vi kan fortfarande blicka framåt, planera för framtiden och känna glädjen och förväntan i det. Vi kan förälska oss, förnya våra löften eller gifta oss.
Jag har valt att satsa helhjärtat igen. Ge mig hän fullständigt. Jag har erkänt för mig själv hur jag verkligen känner och riskerar att få hjärtat krossat. Det kanske inte gäller för dig, men för mig handlar den sanna kärleken om att förlora mig själv helt och hållet. Släppa egot, alla gamla mönster, vad jag tror om den andre inklusive om mig själv och allt kring rätt och fel i en relation. Om jag vore expert vore jag inte i den situation jag befinner mig i. Alltså tänker jag göra det enda rätta, ge mig hän, såsom vi gör i förälskelsen. För faktiskt är jag förälskad än. Efter alla år. Och jag ser framemot morgondagen, eller snarare senare idag efter att jag sovit. Jag har sått kärleksfrön under hela nyårsafton och nyårsdag. Dessa kräver mycket näring under en längre tid. Men jag har gett mig fasiken på att denna gång både få kärleksplantan att blomma och att skörda frukterna.
Det är Mission Possible för mig!