Till min Älskade

Ur Höga Visan

2Jag sov, men mitt hjärta var vaket.

Hör, min vän knackar på:

”Öppna för mig, min syster, min älskade,

min duva, min fulländade!

Mitt hår är fuktigt av dagg,

mina lockar våta av nattens droppar.”

3Jag har tagit av mig linnet,

skall jag ta på det igen?

Jag har tvättat mina fötter,

skall jag smutsa ner dem igen?

4Min vän sticker handen genom gluggen

och får mitt inre att skälva.

5Jag stiger upp för att öppna för min vän,

och mina händer dryper av myrra.

Från fingrarna rinner myrra

över dörrens regel.

6Jag öppnar för min vän,

men min vän har gått.

Jag blir utom mig, han är borta,

jag söker honom men finner honom inte,

jag ropar, men han svarar inte.

7Väktarna finner mig,

de som går runt i staden.

De slår mig, de gör mig illa.

Murarnas väktare sliter av mig sjalen.

8Jag besvär er, Jerusalems döttrar:

om ni finner min vän,

tala om för honom

att jag är sjuk av kärlek!

10Min vän är röd och glänsande,

ypperst bland tiotusen.

11Hans huvud är finaste guld,

hans lockar liknar dadelklasar,

svarta som korpen.

12Hans ögon är som duvor

vid strömmande vatten,

de badar i mjölk,

de sitter vid fullhetens rand.

13Hans kinder är som kryddsängar,

där doftande örter växer.

Hans läppar är liljor,

de dryper av flytande myrra.

14Hans armar är stavar av guld,

besatta med krysoliter,

hans mage en skiva av elfenben,

överströdd med safirer.

15Hans lår är pelare av alabaster

på socklar av guld.

Hans gestalt är som Libanon,

ståtlig som dess cedrar.

16Hans gom är sötma,

allt hos honom är begärligt.

Sådan är min vän,

sådan är min käraste,

ni Jerusalems döttrar.

6Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta,

som ett sigill vid din arm.

Stark som döden är kärleken,

lidelsen obeveklig som graven.

Dess pilar är flammande eld,

en ljungande låga.

7Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken,

floder kan inte svepa bort den.

Om en man gav allt han ägde för kärleken,

vem skulle ringakta honom?