"Du är så intensiv att jag blir helt nervös."
 |
| Jag är ju bara Jag. |
Jag har förstått att jag har den effekten på en del människor. Det är inget fel på dem anser jag. De brukar reagera med att backa. Då tar jag ett kliv framåt i min naivitet. Och de tar två steg tillbaka. Och jag fattar fortfarande ingenting och tar ett par steg framåt. Dansen brukar pågå ett tag innan jag ser det. "Jag skrämmer den personen". Plötsligt är tanken där. Och jag blir jätteledsen. Vad är det med mig som är så skrämmande? Jag känner mig helt ofarlig. Jag vill väl och tror gott. Kanske uttrycker jag mig klantigt ibland, men jag tror att de flesta människor ändå känner att jag verkligen gillar dem.
Det är då jag är på väg in i fällan. In i snaran. Jag tror att jag är fel. Att intensiv är fel.
"Fy dig Marie för att du är så intensiv
att du gör människor så pass nervösa att de måste backa undan från dig!"
Och det avståndet gör så himla ont. Jag blir jätteledsen. Avståndet blir beviset på hur fel jag är som är så intensiv, impulsiv och öppen. Och tanken på att göra mig sval och lagom okomplicerad blir attraktiv. "Lagom-Marie hon skulle nog bli omtyckt och ofarlig" tänker jag. Och jag överväger möjligheten. Tills hela min kropp skriker "Är du helt dum i huvudet eller?". Och så kommer jag på att jag bloggat något klokt en gång, så jag letar upp det inlägget och räddar mig själv från Lagom-snaran som hade tagit död på mig, alla morgonsändningar, radioprogram och drömmen om en församling.
Och så berättar jag för vederbörande att jag bara vill bli omtyckt för den jag är, inget annat. Och att vänskap inte fungerar just nu tyvärr, för vi har så olika tempo. Inget är rätt. Inget är fel. Bara olika.
http://sjalaglad.blogspot.se/2012/03/du-ar-for-mycket.htmlhttp://sjalaglad.blogspot.se/2012/03/du-ar-for-mycket.html
Oj, vad jag känner igen mig! Känner ofta att jag är "för mycket" i Sverige. Det är ingen kul känsla. Alla är vi olika - men alla är vi faktiskt helt ok. Tänk vad befriande om alla hade tyckt så...
SvaraRaderaTack! <3
SvaraRaderaJag känner också att jag är "förmycket" ibland. Förr försökte jag ändra på mig, men kom snart på att jag hela tiden kom tillbaka till Tittiursprunget. Jag har vuxit upp med orden var alltid ärlig. Jag är inte ärlig mot mig själv om jag inte vågar vara mig själv. Idag har jag accepterat att jag kan vara "förmycket" ibland, att det är ok och det har resulterat till jag kan ta det med lätthet. Trots allt så får var och en ta eget ansvar för vad som händer i dem. Det är deras resa, som det var för mig tills jag nådde en acceptans för den jag är och inte vad andra vill att jag ska vara för att de ska må bra. Jag älskar mig som jag är<3 Titti
SvaraRadera