Sanningens ansikte

Det är en favoritbild, den min dotter tog på mig för några år sedan. På något sätt gestaltar den det lugn jag har idag, men som jag inte riktigt hade funnit och förankrat då. Det är som om min dotter fångade ett framtida ögonblick. Själva sanningen om vem jag är.

Den  vackra stenen ute i havet är Jesus. Grunden för hela min tillvaro. Min egen ö. Stövlarna symboliserar det inre barnet, min villighet att vandra för att hämta hem henne, och de bär frukterna av vår kärlek till Gud. De svarta bekväma kläderna är det fridfulla mörkret i mig. Det är som en jord i träda, i vila, i väntan, i förväntan. Den blå sjalen är nåden som svept sig om mig, det levande vattnet som ger liv åt allt vad jorden bär. Havet är den stora livmodern varifrån livet tagit sin allra första början. Horisonten vilar på mina axlar, men den är inte tung. Jag är omsluten av en vall som bryter de stora vågorna och bibehåller lugnet i min lagun. Mitt ansikte är vänt mot ljuset som återspeglar Guds härlighet. Jag har slutit mina ögon och funnit friden i mitt inre.

Det är en mycket vacker bild tycker jag. Kompositionen är fin. Ljuset likaså. Stillhet andas den. Och hon har fångat den jag verkligen är. Det är en bild där sanningen framkallats.

///Marie