Du är för mycket ...

Idag är jag mycket ledsen. Så jag ska ge mig själv mycket omsorg. Detta inlägg och sedan bara kärlek till mig själv.

Jag är mycket ledsen och jag tänker tillåta mig själv att skriva utifrån den känslan. När jag är klar med detta inlägg ska jag ta hand om mig. Meditera, be, coacha mig själv, förlåta och släppa det som behövs.

Jag är mycket ledsen, för att i mitt huvud hör jag röster som inte är mina. Och de rösterna är blandade. Mångas röster, verkliga röster, andras röster och alla säger de samma sak.

"Du är mycket."

Många har uttalat de orden med en ickedömande klang genom alla mina 44 år. Mer som ett konstaterande typ "du har bruna ögon". Det är inte deras röster som bor i mig. Det är alla de andras. De som hade ytterligare ett ord i meningen. Det outtalade.

"Du är för mycket."

Och vad de säger är att jag är för mycket för dem att hantera. Det vet jag. Men eftersom denna mening upprepat sig så många gånger, enda sedan barnsben, har den satt sig. Det har funnits tider då jag nästan trott på dem. Att jag är för mycket. Av allt. Att jag behöver dämpa mig. Bli mindre. Av allt. För att passa in. Eller snarare passa dem. Det gör mig så ledsen. Mycket mycket ledsen. För det är inte jag. Jag är inte lagom. Jag har verkligen försökt vara lagom. Jag har använt så mycket av min energi till att hålla tillbaka mig själv. För att andra inte kan hantera min myckenhet.För att jag tidigt lärde mig att ta mycket ansvar.

Min myckenhet uttrycker sig på olika sätt. Jag kan prata mycket. Men jag kan också vara mycket tyst. Länge. Jag kan tycka mycket om mycket. Och jag kan acceptera mycket. Jag kan vara mycket glad, euforisk. Och jag kan vara mycket ledsen, djupt förtvivlad. Jag kan skratta mycket, så innerligt att vissa går därifrån. Jag kan gråta mycket, från djupet av mitt hjärta. Så att några går. Jag kan älska mycket, så djupt, så brett och så stort att jag har svårt att hata. Så att en del går. Hatet fäster inte någon längre period. Kärleken är så stor. Jag kan skrika mycket. Så att vissa går. Och jag kan bli mycket arg, rasande, när jag ser lidande och orättvisor. Men det går över mycket fort. Vilket många inte förstår. Jag har mycket idéer, mer än jag hinner förverkliga. Jag tror mycket, på Gud, på mirakel, på godhet. Så mycket att andra tycker att jag ibland är godtrogen och naiv. Jag är mycket personlig. Jag är mycket öppen. För jag känner inte att jag har något att dölja. Jag är mycket ärlig. Så jag är en usel lögnare. Jag har mycket ord i mig och mycket historier. Men jag har också total tomhet.

En av de mest smärtsamma upplevelserna jag minns är när en för mig mycket kär person sa:

"Du har en manodepressiv läggning."

Det kändes som en stor hård boxhandske som träffade käken och därefter en träff i magen. Det var inte vad som sas, utan hur det sas. Energin under den meningen var "du är för mycket, dina känslosvängningar är för mycket". Bara jag tänker på de orden gör det ont. De gör så in i bombens ont därför att jag är mycket, det är min personlighet, och personen säger indirekt att det är fel. Något som behöver åtgärdas. Min essens är fel. Och den här personen är viktig för mig. Jag vill bli omtyckt för den jag är av denna person. Jag vill bli älskad för min myckenhet. Jag tror ju inte att man kan få för mycket av något.

Jag älskar min myckenhet. Det har jag alltid gjort. Tack och lov. I den ligger min livsglädje. Kärleken till allt. Den är min största tillgång. Och under den period i mitt liv då jag inte tillät den, då kände jag hur min själ sakta men säkert höll på att kvävas.

Det är ett omöjligt uppdrag för mig att inte vara mycket. Det kräver tonvis med energi att hålla tillbaka all den myckenheten. Kroppen bryts ner om jag inte ger mig själv möjlighet att gråta mycket, älska mycket, skratta mycket, skriva mycket, tänka, känna, agera mycket.

Jag är mycket för att jag jämförs med invånarna i Landet Lagom. I alla fall känns det så. Jag känner mig inte som för mycket i USA. Jag kan säga Gud mycket, utan några reaktioner. Jag kan säga att jag tror att jag är ämnad för något stort, att jag ska vara med och förändra världen, utan några reaktioner. Är jag i sydeuropa är alla mina stora känslor inte mycket. Jag kan argumentera mycket och högt. Jag kan vara mycket kvinna. Jag kan vara mycket glad och mycket ledsen. Jag kan vara mycket passionerad. Ingen lyfter på ögonbrynen. Kanske har jag därför i hela mitt liv känt att jag kommer att bo utomlands vissa  perioder om året när barnen slutat skolan. Så att jag kan få vila i att vara mycket ihop med alla andra som också är mycket.

Jag är extraordinär! Hör du, EXTRAORDINÄR! Jag är helt unik! Jag är mycket. Riktigt mycket! Av allt. Och jag är levande. Mycket levande. Och jag vet att alla andra är extraordinära. Därför kan jag säga det med stolthet, jag är extraordinär. Och att du är det med, fråntar inte mig min unikhet. Och att jag är det, gör inte dig mindre. Alla är extraordinära. Alla är mycket på sitt sätt. Därför kommer jag aldrig att låta de rösterna vinna som säger att jag är för mycket. För jag vet att jag bara är en spegling utav deras egna önskningar. De vill ha min enorma glädje, min passion, min kreativitet, min galenskap, mitt mod, min kärlek, min lust, min tro, min tillit, mina mirakel, mina miljoner ord, min nakenhet, min ärlighet, men de vill helst ha det paketet utan sin andra halva. Min sorg, min förtvivlan, min vrede, min skam, min skuld, min smärta och allt det andra som möjliggör den första halvan. Men det är just paketet som skapar helheten, myckenheten. Ta bort hälften så blir det ju bara lite kvar.

Det är i din slutenhet, jag ser min öppenhet.
Det är i din kyla, jag ser min värme.
Det är i ditt hat, jag ser min kärlek.
Det är i ditt mörker, jag ser mitt ljus.
Det är i din olust, jag ser min lust.
Det är i dina lögner, jag ser min ärlighet.
Det är i kaoset, jag ser min ordning.
Det är i din oro, jag ser min ro.
Det är i din smuts, jag ser min renhet.
Det är i avstängdhet, jag ser mina känslor.
Det är i din stress, jag ser min stillhet.
Det är i ditt sökande, jag ser mitt finnande.
Det är i din hopplöshet, jag ser mitt hopp.
Det är i dina tvivel, jag ser min tillit.
Det är i din oförmåga, jag ser min förmåga.
Det är i din ohälsa, jag ser min hälsa.
Det är i ditt dömande, jag ser min acceptans.
Det är i ditt fördömande, jag ser min förlåtelse.
Det är i din elakhet, jag ser min vänlighet.
Det är i din ansvarslöshet, jag ser mitt ansvar.
Det är i din ovilja, jag ser min vilja.
Det är i din ilska, jag ser mitt lugn.
Det är i din otro, jag ser min tro.
Det är i ditt oflyt, jag ser mitt flyt.
Det är i din börda, jag ser min lättnad.
Det är i ditt motstånd, jag ser mitt flöde.
Det är i ditt bärande, jag ser mitt släppande.
Det är i din mänsklighet, jag ser min gudomlighet.
Det är i din manlighet, jag ser min kvinnlighet.
Det är i ditt barnsliga, jag ser mitt vuxna.
Det är i ditt vuxna, jag ser mitt barn.
Det är i dig, jag ser mig. 
Det är i din ensamhet, jag ser min gemenskap.
Det är i din vilja, jag ser Guds vilja. 

Jag kan därför enbart älska allt. För allt är jag. Och allt är du. Och det är mycket. Mycket Extraordinärt. Och det behöver mycket omsorg.

I tron, hoppets och kärlekens tjänst.
Marie