Jag satt med mina träbitar idag. Och de talade. Alla tre har något att berätta. De talade för att jag lyssnade utan fördomar. För att jag idag satt och klappade dem ömt som om de var trötta gamla händer som behövde omsorg. Händer fyllda av livsvisdom. Visdomshänder. En av dem är en man. En trött man som nu längtar efter vila. Men som också känner att den vilan innebär uppvaknandet till den egna inre striden. Och han behöver någon att hålla i handen som klappar honom ömt. Som stannar kvar även när striden hettar. En kvinnas universella kärlek. Kärleken till allt levande!
En av visdomshänderna tillhör en kvinna. Härjad utav historien. Med djupa sår som behöver läka. Den tredje är ett barn. Len och mjuk men med ett surt inre, något fuktigt som ännu har inte torkat.
Mannens visdomshand längtade efter vila. Han talade lågmält och långsamt. Trött av den strid han krigat i så länge. Trött utav det han förstått han nu ska möta. Jag klappade honom ömt länge. Försiktigt. Vänligt.
Han berättade att den stake som de tidigare har riktat utåt för att penetrera kvinnligheten måste de ny rikta inåt för att penetrera sig själv. Det dem tidigare krigat för; sitt land, demokratin, sitt folk, sin familj, sina rättigheter, den striden kommer nu att vändas inåt. Och det blir den tuffaste strid de någonsin stått inför. Rörelsen utanför dem, Motståndsrörelsen; mot krig, mot svält, mot fattigdom, mot orättvisor, mot diktaturer och förtryck. Den rörelsen är på väg inåt för att bli en rörelse att följa och dras med i. Vapnet måste läggas ner för att inte det inre ska bli sårat.
De står inför sin allra viktigaste strid någonsin, den med sig själv. Skaparen av förtrycket, hatet, våldet, krigen. Och de behöver vårt stöd. De behöver vår kärlek. Den vi påstår att vi äger. De behöver bli förvissade om att vi står kvar när de nu väl påbörjar sin vandring inåt. Först måste de stanna upp. Vila från de strider de krigat i så länge. De behöver en smekande hand i denna villkorslösa tystnad. De behöver bli strukna medhårs utan krav, för att se och känna att vi står kvar i det vi lovat inför Gud. De har genom alla tider varit beredda att dö för oss. Nu prövas vi. Är vi beredda att låta våra egon dö i denna kamp för Kärleken? Vi kvinnor bär denna förmåga. Att vända, att transformera, att bära och förlösa den nya världen. Om vi är beredda att vara den livmoder som är nödvändig för att detta nya ska kunna ta form. Och den amma som behövs för att det nya ska överleva innan det är starkt nog att stå på egna ben. Män har börjat ställa in siktet på sitt inre. Vi kvinnor behöver lysa upp med kärlek i det själamörkret.
Denna
Dag 5 i mitt hyllningsprojekt till Gud visar tydligt upp den visdom som omger oss. Att allt redan finns skrivet och nedtecknat. Inte enbart i böcker utan även i träbitar uppsköljda på en strand utanför Klagshamn. Och jag fortsätter att förundras av livet.
Det som idag kom till mig genom visdomshänderna, kom i en tid då det budskapet drar undan mattan under mina fötter. Egomattan. Budskapet gör att jag tvingas titta på en del av mina tankar och handlingar. Och det väcker en viktig tanke. Jag upplever att man inom New Age ofta talar om att man ska ta till sig det som känns rätt. Plocka lite här och lite där. Skapa min egen sanning. Men hur ofta sker det att någon tar till sig det som känns som en spark i ändan. Det som känns som ett ifrågasättande av mina egna åsikter. Det som kräver att jag tar mig en titt på mina egna brister som människa. Hur många tar frivilligt till sig något som går stick i stäv med vad jag tänker och tror. Få tar till sig det som känns för j-ligt. Men om vi tog till oss lite mer av det som inte kändes rätt, skulle vi troligtvis bli fria snabbare från det som håller oss tillbaka. Eller inte?
Jag har valt att lita till att vad Gud säger till mig är sanningen, kärleken. Jag har ibland undrat om han är helt tappat bakom en vagn. Men insett med tiden att jag inte förstått vad han förstod. Att jag trodde jag hade hela bilden, men egentligen bara ägde en pusselbit i ett 1000- bitarspussel. Därför tar jag in även det som känns som en smäll på käften. Annars säger jag att jag vet bättre än honom. Vilket brukar sluta med att jag skäms över min egen dumhet.
Jag ska ge er ett tydligt exempel:
Gud sa för flera år sedan till mig när jag var i ett djup transliknande tillstånd. Förena dig med Satan.
Gissa en gång om jag trodde han var knäpp. Jag svarade honom: Nej tack, jag tror inte det.
Gud brukar vara drastisk i våra konversationer. Övertydlig kan man säga. Vi har den sortens dialog.
Förra året gjorde jag som Gud bett mig om. Jag minns episoden som om det var igår. Jag kände mörka krafter dra i mig från alla håll och kanter. Allt märkligare saker skedde i huset jag då bodde i. Det tog mer och mer på mina krafter. Det gick åt mycket energi i denna kamp.
En nattsvart sen kväll sitter jag i ett coachsamtal med en vän från USA. Och jag känner hur detta mörka läskiga tar tag i mig bakifrån. Som två armar som sticker ut ur väggen bakom mig och fattar tag i mig där jag sitter i fåtöljen och vill dra sig till mig. Jag kände skräcken inom mig stiga. Jag höll självklart emot. Samtidigt som jag berättade allt för min vän i luren. Tillsammans tog vi oss igenom det. Hon hade en stark tro på såväl Gud men också på mig och mitt ljus. Hon kallade mig ofta Mother Mary. Så vad gjorde jag? Jag valde att lita på att det ljus jag hade byggt upp inom mig, att styrkan i det ljuset och den kärleken till Gud var större än något mörker i världen. Jag slutade göra motstånd och släppte in den mörka ej gudomliga kraften i mig. Och vad händer med mörker i ljus? Precis, det slutar att existera.
När vi vågar lita till att ljuset inom oss är gudomligt och oövervinnligt, då tappar mörkret sin kraft. Rädslan försvinner. Så Gud hade rätt. Jag skulle släppa in mörkret i mitt ljus. Massor av kraft gick åt till denna kamp. Jag var bara inte tillräckligt upplyst för att förstå honom första gången. För det kändes inte rätt.....
