fredag 29 september 2017

Jag älskar Jesus.

Jag älskar Jesus.
Tänk att det varit så svårt att säga det. Så länge jag valt att inte bara njuta av vår kärlek. Låta hans namn smälta på min tunga och långsamt rinna ner i halsen och göra gott i hela kroppen.

Jag älskar Jesus.
Så fint det är att stå i ljuset med min kärlek, att stå upp för den jag älskar mest i hela världen. Världens vackraste man. Godheten själv. Glädjen i mitt liv. Friden och gemenskapen.

Jag älskar Jesus.
Och Han älskar mig.

När jag ibland förlorar fokus och inte riktigt vet vad jag vill och vart jag ska och vad som är viktigast, då har jag lärt mig att det alltid finns en utgångspunkt som gör sikten klar igen.

Att älska Gud med hela mitt hjärta.

Det är vad jag vill, det är vad som är viktigast, det är mitt mål, och det är mitt dagliga fokus oavsett vad som sker i och omkring mig. När jag är där, med honom och all den kärlek som finns mellan oss, då släpper krampen och frustrationen. Då kan jag säga till mig själv, "klart att jag vet vad jag vill, jag vill älska Gud helhjärtat".

Ibland behöver jag se målet. Då ritar jag. Det gör det verkligt. Och det förverkligar mitt mål. Teckningarna är opretentiösa. Det viktiga är inte att de är konstnärligt bra, utan att de nedtecknas. Ibland är det bara svarta streck jag drar. Men det gör inte målet suddigare. Kanske blir det ännu tydligare när det förenklas.

Inte sällan blir det en serie teckningar. Jag ritar mig fram till målet. Utan att egentligen veta vad det målet är. Det visar sig när jag långsamt ringar in min längtan till Jesus och Hans kärlek för mig. Känslorna ritar. Denna serie svartvita bilder börjar i smärta. Jag har ont. Kropp och själ lider. Jag söker lindring och tröst hos Jesus som kallar mig till sig. Han vill inte att jag har ont. Det räcker att Han lidit för mig.











///Marie

måndag 25 september 2017

Heal My Voice Podcast: A Conversation with Two Leaders: Marie and Andrea

Jag lyssnar på ett gammalt podcastavsnitt om ledarskap. Innehållet i samtalet mellan mig och Andrea är rikt och vi delar med oss av många goda insikter. Vad jag också blir medveten om är hur mycket jag har förändrats sedan dess. Då, på min födelsedag 2014, är jag fortfarande kvar i min maskulina kraftfulla röst, men har fått upp ögonen för min djupa inre feminina sensualitet. Det är just rösten som så tydligt speglar den förändring som har skett i mig. Idag låter jag annorlunda. Mjukare och stillsammare, även om innehållet i mångt och mycket är detsamma.

Heal My Voice Podcast:



Marie Ek Lipanovska, founder of Heal My Voice Sweden and Andrea Hylen, founder of Heal My Voice spent six weeks together in a work retreat in Marie's home near Malmo, Sweden to talk about their experiences with leading women in nine month book programs, building community, the power of vulnerability and the next steps for buidling a bridge between Europe and the US. This is a conversation where they share the experience of learning and growing together and the next steps in their own leadership.
www.healmyvoice.org
www.healmyvoicesweden.com

onsdag 13 september 2017

Hur skulle han sett ut om jag hade låtit honom leva?

Jag är ute och går en stilla och någorlunda varm sensommarkväll när längtan väller in över mig. Längtan efter min son. Han som skulle blivit 27 år denna sommar.
Min kropp skriker efter honom. Att få se vilken färg han har på ögonen, hur hans mun är formad, att få höra hans röst. Jag vill dra fingret över hans näsa. Promenera bredvid åkern hand i hand. Samtala med honom. Lyssna till hans drömmar.

Hur skulle han ha sett ut om jag hade låtit honom leva?

Jag trodde att jag hade kommit över aborten jag gjorde 1990. Men 2014 under bokprojektet Frigörande Röster hade jag nått den plats i min kropp där alla känslorna kring denna händelse låg begravda. Jag öppnade dörren in till min livmoder och allt jag rymde därinne.

"Ljuset på mitt sängbord bär ingen lycka alls. Det brinner för sorgen och saknaden i mitt bröst. För döden jag valde för länge sedan. För en ofödd son jag aldrig någonsin får möta, en kropp som inte fick växa klart. Jag minns det som igår, det helt oväntade beskedet om att jag var gravid. Ett p-piller hade jag missat på min födelsedag 1989. Dåvarande pojkvännen hade varit spårlöst försvunnen i en vecka och kom hem till mig som om inget hade hänt. Med en dyr flaska parfym slätade han över sin frånvaro. Kanske var jag så ledsen och besviken på honom att jag glömde ta preventivmedel. Kanske var jag så arg på honom att jag glömde. Kanske ville bara min själ få stopp på denna destruktiva relation på vilket sätt som helst. För jag förstår att enda skälet till att jag kan ha krupit i säng med honom denna natt, måste ha varit för att få kärlek, känna mig älskad, om så av en skitstövel som honom." 

När jag läser min text tre år senare så inser jag att smärtan inte längre sitter i magen, i livmodern. Min sons små fotavtryck finns inte kvar där i sanden där fostervattnet sköljer upp på stranden. Adriano finns i mitt hjärta. Han är en av de glasskärvor jag känt i mitt hjärta den gångna tiden. Sorgen och brustenheten. Det krossade hjärtats skärvor.

För tre år sedan när jag insåg att jag inte bara sörjde min sons död, utan också led av den fruktansvärda känslan av att ha dödat ett barn, då vände jag mig till min församlingspräst. Han tog mitt rop på allvar. Förstod djupet av den skuld jag kände.
Det spelade ingen roll att mitt sinne sa att jag hade gjort det rätta. Min kropp kände sig som en mördare och jag valde att inte skuldbelägga mig själv ytterligare, utan istället lyssna till mig själv och vad min kropp ville säga.
Vi möttes i en vacker ceremoni i den gamla kyrkan i Bunkeflo, prästen och jag. Bara altaret var upplyst. Jag fick överlåta mitt barn i Guds händer. Starta läkningen av det ohyggliga i att ha släckt en oskyldig människas liv. Med mig hem fick jag ett dopljus, ett sådant man får när ett barn ges sitt namn.

När jag träffade en barnmorska och fick veta att jag var gravid, kom det svaret tillsammans med beskedet att jag hade gonorré. Med andra ord ett bevis på pojkvännens otrohet som jag hade anat men inte kunnat fastställa. Jag var 22 år gammal. Jag skämdes. Och jag var sårad, förtvivlad och arg.

För att fastställa hur långt jag hade gått i havandeskapet, var jag tvungen att besöka Kvinnokliniken och göra ett ultraljud. Jag åt p-piller och hade inte ens lagt märke till att mensen uteblev. Jag kunde inte minnas när jag hade haft blödningar senast.
På KK mötte jag en kall och okänslig man som behandlade mig både ovärdigt och respektlöst. När jag bad om att få se på skärmen svarade han mig med att det var onödigt, jag skulle ju göra abort. Han sparkade på en ung kvinna som redan låg ner. Han dömde mig utan att veta någonting om mig. Jag låg på en sjukhussäng, ledsen och sårbar, i en position jag aldrig hade trott att jag skulle hamna i. Det rummet delade jag nu med en förtryckande pojkvän och denne kränkande manlige läkare. Och ett litet barn.

Jag såg den lille kroppen på skärmen. Mitt allra första barn. Och jag fick det hemska beskedet att jag hade gått långt in i denna graviditet.

Jag lyfter upp boken Frigörande Röster igen och läser vad jag skrev:
"Den 13 februari 1990 ligger jag på en brits igen och min mage har börjat puta lite, jag har gått upp ett par enstaka kilo. När sköterskan sticker den långa smala nålen i min mage vet jag att det inte finns någon återvändo. I det ögonblicket släcker jag ett liv. Jag blåser ut ett ljus. Jag har gått 17 veckor och fem dagar in i min graviditet. Det är nästan halvvägs till ett nyfött barn. Det går inte att skrapa bort. Det måste födas fram. Nålen som sätts i min mage är till för att sätta igång förlossningen. Min kropp behöver krystvärkarna för att pressa ut det liv jag nu ska avsluta. Aldrig kommer jag att kunna glömma känslan av när förlossningsarbetet sätter igång och den lille ofullkomliga kroppen glider ut ur mitt sköte. När barnets hud möter min hud. När han lämnar min trygga kropp där han skulle ha fullbordats till min förstfödde son. Jag minns sköterskans svar på min fråga om vilket kön barnet har: "Det var en gosse. 

När jag döpte min förste son till Adriano, vet jag inte. Det dopet skedde i ljuset av min kärlek och i vattnet i min kropp. Minnet av honom har aldrig lämnat mig. Jag bar honom i min livmoder i nästan fyra månader och jag kände närvaron av honom när hans kropp mötte min, i det ögonblick då vi gick skilda vägar. Det är för evigt fastetsat i mitt skötes väggar." 

Det var ett fruktansvärt trauma jag gick igenom som ung kvinna. Pojkvännen, han brydde sig inte ens om att komma och hämta mig på sjukhuset dagen efter. Jag gick ensam hem med all min smärta till kropp och själ.

När moder Maria ser sin son uppspikad på korset, då vet jag vad hon känner. Vi delar samma smärta. Att vara vittne till när vårt barn dör. Maria fick trettiotre år med sin son. Jag fick fyra månader. Hon fick njuta av hans blick, hans skratt och torka hans torkar. Jag har bara fått röra vid min sons kropp en enda gång med min hud. Då var han redan död, när han gled ut ur mitt sköte.

Adriano är min egen personliga Jesusberättelse. Min förstfödde son som gav sitt liv för mig.
Jag tror att Gud gav mig detta barn för att jag skulle bli fri från den destruktiva relation jag inte förmådde ta mig ur på egen hand.
Han var och är en Guds gåva, min älskade Adriano. Jag känner hans kärlek för mig. Den är lika villkorslös som den från Fadern där han är nu.
Ibland känner jag min sons närvaro. Som då den dagen när längtan kastade sig över mig på promenaden. Plötsligt är han där vid min sida. Och fastän jag sträcker ut handen så kan jag inte fånga hans hand i min. Och trots att jag vill vidröra hans näsa med mitt finger och se in i hans vackra ögon, så är det inte möjligt. Men ... jag hör hans röst. Den är lik Faderns. Som en viskning. Likt en öm smekning på min kind.

"Mamma, jag vill att du lever nu. Besök inte döden mer. Ta emot livet. Det var min dröm mamma, att min död skulle ge dig ett nytt liv."

Då brister dammen. Floden av tårar väller fram. Sorgen som upptar mitt hjärta fyller hela min kropp. Jag ser livet genom ett sorgeflor. Jag knäböjer vid en kista jag vet är tom. Jag plockar blommor för att lägga på hans grav. Den som bara finns inuti mig.

Döden har lämnat livmodern. Den har nått mitt hjärta. Jag känner skärvorna som skaver. Som får mig att blöda. Inte bara aborten var svår. Hela relationen var traumatisk. Jag har ett ärr på min fot som visar hur gärna jag ville bort från den mannen. Adrianos pappa krossade en del av mig. Den unga kvinnans känsla av värde, hennes tro på kärleken och tilliten till en man. Det var inte bara ett barn som dog, en del av mig gick förlorad. Det är den biten jag nu plockar upp och som jag låter Gud ge nytt liv. För Gud vet hur det känns att offra en son för att ge andra möjligheten till liv.

Amen.

måndag 11 september 2017

Gud, sensualitet och pengar.

"I looked at myself in the mirror and knew I couldn´t abandon that woman before me one more time. She looked at me with imploring eyes and whispered. "My desires are God, sensuality, and money. Please don´t judge me and my desires anymore." 

Unfolding the gift from God heter berättelsen jag nyss läste ur. Den som ingår i antologin Sensual Voices. Jag fortsätter att packa upp den gåvan från Gud.

Det har gått ett par år sedan boken utkom i USA och i Sverige. Då och då återvänder jag till orden jag skrev, de som rann ur mitt hjärta ner på de vita arken. Under några dagar har jag burit hennes längtan, kvinnan jag fann i spegeln. Hon som såg på mig med vädjande ögon och viskande berättade om sin längtan efter Gud, sensualitet och pengar.

Långsamt börjar jag förstå djupet av berättelsen som skrevs. Orden låter jag dala ner i mig som snöflingor en mörk vinternatt i december när Betlehemstjärnan lyser starkt.
Jag har inte övergett henne. Den okända som dolde sig bakom glaset på den vackra spegeln med guldram. Jag har sökt henne. Stått kvar, även när det gjort ont i hela min kropp av all hennes längtan.

Jag lyssnar till mina ord från det förgångna: Please don´t judge me and my desires anymore. Det är nyckeln jag behöver för att fortsätta öppna vägen in till henne. Jag kan inte möta upp henne, inte ta henne i mina armar och omsluta henne med all min kärlek, om jag dömer hennes längtan efter Gud, sensualitet och pengar.

Hon berättar vad ickedömandet rymmer. Vad gåvan jag öppnar upp innehåller.
"My heart tells me I am here to experience a graceful living. That is the core of being me. Graceful living is the essence of my lifestyle when all my desires align, and all my feminine aspects, the daughter, mother and woman are one."

A graceful living. Ordet grace rymmer så mycket mer än Guds nåd. Det rymmer elegans och behag. "Det är kärnan i mitt varande" säger mitt hjärta. Det är essensen, det nedkokade koncentratet som denna livstil springer ur. När all min längtan är i linje med Gud och alla mina feminina aspekter är förenade. Dottern, modern och kvinnan.







Det är stora ord som mitt hjärta delar med mig. Ett stort liv att leva. Ett nådefullt liv.
Så vad ryms i denna djupa längtan efter Gud, sensualitet och pengar?

När jag lägger huvudet åt sidan, kliver av hela min gamla historia och lämnar in mitt bagage i ett skåp på tågstationen. Där, utan någon förutfattad mening om vad mitt hjärta vill säga mig. När jag istället klär av mig naken på perrongen och sträcker ut armarna för visa att jag vill ta emot hela hennes sanning. Då vänds mitt ansikte mot himmelen och jag känner istället den skånska myllan pulsera under mina nakna fötter.
Det är Anden som ber i mig. Den helige Andes bön rymmer Gud, sensualitet och pengar. Längtan slår hårt i mitt bröst. Så starkt att det gör ont när hjärtslagen träffar bröstkorgen.

Hjärtat rymmer oss alla. Den feminina triaden. Barnet, kvinnan och modern. Hjärtats längtan efter Gud är barnets längtan efter sin Fader i himmelen. Efter att vara älskad villkorslöst. Efter att vara beskyddad och helgad. Efter att vara trygg under hans vakande hand och få växa i hans kärleksfulla blick.
Hjärtats längtan efter sensualitet är kvinnans längtan efter mannen. En make att älska och älskas av. Älskog, intimitet, naken till kropp och själ. Ömhet, närhet och beröring. Men också efter den ljuvliga skörheten, skirheten, sårbarheten och sensualiteten som jag bara har när jag är naken och sann tillsammans med honom.
Hjärtats längtan efter pengar är moderns ömsorg om mina barn och det egna livet. Efter friheten att kunna välja det som är bra för oss alla. Tryggheten i ett hem, mat på bordet och kläder på kroppen.

Hjärtat vet hur det känns när allt har lagts sig på sin plats och längtan äntligen är mött upp av Gud, en make och av livet själv.

"I can hear the birds singing outside the slightly open bedroom window. It is a place of total surrender to God and to life. There is no more to let go of. This is the core of my interdependency, knowing that I am not enough for myself. I cannot be everything on my own. Here I am free to co-create and be held my the love of a man. I trust him to be the bud holding us and connecting us to the divine stem so that I can blossom and be the fragile petals on our rose. A love grounded in faith and truth."

Jag fortsätter att lyssna till den visdom som kom ur mitt hjärta när jag skrev texten för mer än två år sedan.
"I am opening up that divine gift now, very carefully allowing His love and grace to unfold into a graceful life. 

Det är vad jag gör. Jag fortsätter att öppna gåvan, Guds nåd och kärlek, så att den gåvan kan utvecklas till ett behagligt liv fyllt av nåd för mig, mina barn och den man som en dag väljer att leva sitt liv tillsammans med mig.

"I am not here to be everything. I am here to be me."

Amen.

lördag 9 september 2017

Inte heller jag dömer dig.

Password.
Så heter skivan jag lyssnar på när jag tvättar väggen i mitt vardagsrum. Efter tre och ett halvt år här på landet har de vita väggarna blivit smutsiga av dammet från gården och sot från alla levande stearinljus.

Det började med att en enorm guldspegel återvände hem till mig efter tio år hos ex.maken. Den krävde sin plats och hela rummet fick anpassa sig efter det nya tillskottet. Ut åkte min älskade golvspegel med guldram som betyder så mycket för mig. I den har jag återknutit kontakten med den efterlängtade kvinnan inuti i mig. Spegeln förpassades till mitt sovrum. Storlek pigkammare.

Det har gått drygt en vecka sedan den nya pjäsen tog sin plats och jag har anpassat hemmet efter denna kunglighet. För i min värld så är det inte bara en spegel, det är min sons konfirmationspresent som jag nu förvaltar. Det är ett ting från hans barndomshem, då vi, hans föräldrar, levde ihop. Den betyder något för min son och för mig.

Det ska speglas i tid.

Men ännu mer är den ett ansikte för Jesus. Ja, det låter säkert märkligt. Men när spegeln tog sin plats på väggen då var det som om rummet fick ett nytt fönster. Det blev ljusare, öppnare och kallade fram renhet.
Min bönehörna "dog". Kraften rann ur den. Så ner åkte alla ikoner, och altaret tömdes på sitt innehåll. Väggen var grå av sot och jag började skura den. Till slut med svinto, för att få den ren.
Hela rummet fick nytt liv. Saker rörde på sig. Ville flytta runt, få en ny plats, eller packas ner i en låda efter år av tjänande. Det var lite som i Skönheten och Odjuret, där möblerna har eget liv.

Den magnifika spegeln var inte bara Jesus. Den var jag, kvinnan i mig. Den speglade Guds femininitet. Vacker och ståtlig, reflekterande hans dagsljus och naturen från fönstret mittemot. Grönskan och himlen kommer nu in från två håll. Jag tittar i spegeln och ser den beige hästen vandra i hagen utanför. Jag ser regnet som rinner likt tårar ner över fönsterglaset.
Gud finns inte bara i ikonerna och deras blickar, utan också i en majestätisk spegel, i Skönheten och hennes blick.

Bönehörnan är nu avskalad och rentvättad. Den gamla ryska Jesusikonen hänger ensam över altaret där två ljus brinner bakom den vita Mariastatyn och den lilla ikonen med modern och sonen. Vid kvinnans fötter ligger en sten jag plockat i naturen. På den har jag skrivit:

Jesus sade:
Inte heller jag dömer dig.
(Joh 8:11)




Password. Skivan fortsätter att spela i bakgrunden.
En vägg tvättade jag igår. Ytterligare en blir ren idag. Spegeln fortsätter att kalla fram renheten i mig och i mitt hem.
Jag har något att bekänna för min präst. Den allra första lögnen jag lagt mellan oss. Han frågade om jag hade provat grönsåpa när jag berättade att jag hade använt svinto för att få ren väggen vid altaret. Jag ljög. Jag sa ja. Igår och idag har jag använt grönsåpa och det fungerar alldeles förträffligt mot sot och smuts. När jag svepte med trasan över väggen för en stund sedan kände jag tyngden av min lögn.
Löjligt, kanske någon tänker. Men det är inte alls löjligt. Min präst är den enda människa jag varit 100% ärlig tillsammans med. Jag har aldrig ljugit för honom. Bara denna enda gång, om grönsåpa.

Är det ens möjligt att alltid tala sanning i relation till en annan person? Ja, det är det. Och vad jag insett är att inget är mer befriande än just det. Total ärlighet. Bara sanning.

Det är lösenordet till frihet. The Password. Sanningen. För som Jesus sa:

Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. (Joh 8:32)

En av mina absoluta favorittexter i Bibeln är den som går under rubriken "Äktenskapsbryterskan".

Alla gick hem, var och en till sitt, men Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?” Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarade: ”Nej, herre.” Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.

Jesus känner människans dunkla hjärta. Ingen människa är helt oskyldig. Därför är hans replik: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne", den bästa i hela Bibeln enligt min åsikt. Det är inte människans uppgift att döma andra människor. Ingen vet vad som ligger bakom en persons handlingar, förutom Gud.

När jag valde att alltid tala sanning till min präst var det ett beslut som kom djupt inifrån. Något i mig kände att jag behövde en sådan ren relation. Inte bara till Gud, utan till en annan människa. Någon att stå helt naken inför, i tankar, ord och känslor. Vad jag inte visste, var att det skulle förvandla mig och förändra min syn på hur jag vill leva.
Jag har fått smak för sanningen, att jag är älskad precis som den jag är. Sanningen är som krispiga andetag en kylig vinterdag. Den är en känsla ren som snö. Sanningen är obegripligt befriande. Berg blir till småsten, för den väger ingenting.

Det finns saker i mitt liv jag är stolt över att jag gjort. Det finns sådant jag ångrar och tidigare skämdes för. Allt det har jag lyft upp inför Gud. Jag känner mig förlåten och jag har försonats med mig själv.
När jag vandrar med Jesus som kallar sig Vägen, sanningen och livet, då ser jag också att inget är svart eller vitt.
För att ta några exempel. Jag har arbetat svart, dvs inte betalat skatt på det jag tjänat. Inte för att undanhålla skatt från staten. Inte för att svindla. Inte av girighet. Utan för att överleva. Kunna sätta mat på bordet och betala min hyra. Jag har ljugit för att skydda en ung kvinna från en kriminell man som jagade henne. Jag har tvingats överdriva smärta inför läkare för att bli tagen på allvar. Jag har tagit tapetprover på Rusta för att tillverka mina små runda Bibelcitatkort.

Det sistnämnda är stöld. Jag utnyttjar möjligheten till ett tapetprov utan att ha minsta tanke på att köpa tapet. Jag ska inte tapetsera. Min handling leder till dyrare priser för dig som ska köpa tapet.
Allt det andra, det gjorde jag för att nöden krävde det. Jag har gjort värre saker, för ett helgon är det sista jag är.

Det är svårt är att dra tillbaka gränsen jag en gång passerade i överlevnadssyfte. Att återgå till det vanliga regelverket. För gränserna är inte desamma när mitt liv eller min hälsa inte längre är i fara. Då ställer samvetet större krav. Och så ska det vara, anser jag.



Lösenordet är sanningen.
Lösenord är ett ord som ger oss tillgång till ett nytt rum, en ny plats. Ett ord som kan lösa oss från skuldkänslorna och skulden. Som öppnar för något mer.
Jag ljuger aldrig för Gud. Jag vill inte ens dölja något för honom. Jag vill att han ser allt och visar mig att han ändå står kvar med sin kärlek.
För jag kommer med svarta fläckar på mina vita fina kläder, varenda gång jag går hem till honom. Vareviga gång jag slår mig ner vid hans dukade bord ser jag ut som en riktig liten lortgris. Och det vet han. Liksom han vet min längtan efter just renhet och sanning. För jag mår så bra när jag får på mig nytvättade kläder som har fått torka i hans friska vindar.

Sanningen öppnar mina ögon. Jag ser de nersotade och smutsiga väggarna i mitt hjärta och mitt sinne. Ljusen som brunnit i mig har inte alltid varit Guds ljus. De har varit konstgjorda ljus som människan stöpt och sålt åt mig.
Jag är väldigt tacksam för att jag fann Jesus i slutet av min tunnel. Att det var hans ljus jag skymtade och drogs mot, när livet var som allra mörkast. Det var sant, det Jesus säger:

Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. (Joh 7:12)

Det som inte är sanningen, är det lögnen?
Vad hände egentligen i paradiset där vid trädet vi inte skulle äta av?
Ormen sa: "Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont."

Men vad Gud sa till Adam var: ”Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.”

Det första ormen gjorde, var att ljuga för Adam och Eva. Ormen sa: "Ni kommer visst inte att dö."
Vi svalde den lögnen. För vi lockades av hans nästa lögn: "ni blir som gudar".

Jag känner ingen odödlig människa. Inte heller någon människa som är lik en gud.
Konsten är att känna igen ormen i det vardagsliv var och en av oss lever här och nu. Och vill vi leva i en paradislik tillvaro då måste vi börja hålla oss till sanningen och förpassa lögnen dit den hör hemma. På grenen i kunskapens träd. Där kan den hänga kvar som en påminnelse åt oss alla. Åtminstone behöver jag ständigt bli påmind. En liten skylt skulle jag vilja spika upp där det står:

Låt den hänga kvar, då förökar den sig inte!

Vad har lögnen lärt mig. Jo att lögnaren kan använda sig av halvsanningar när den ljuger. Så vi kan välja att låta lögnen eller sanningen öppna våra ögon och lära oss om gott och ont. För vi kan inte ha det gjorda ogjort, men vi kan låta bli att göra det vi efteråt önskar att vi aldrig hade gjort.

Min fina spegel med guldram har varit en viktig port in till henne, Kvinnan i Kristus. Så på något sätt kändes det fel redan från början att ta bort spegeln. Det var som att slänga ut himlaporten. Vägen in till sanningen om mig själv. Jag gick så långt att jag lovade bort spegeln till min ena dotter.

Idag ångrade jag mig, så jag berättade för henne att jag ska ordna en annan spegel, denna behåller jag för mig själv. För min dotter är den bara en vacker inredningsdetalj som passar fint också hos henne. För mig är spegeln den dörr jag vill fortsätta att öppna och gå in genom, för den leder mig bort från kunskapens träd, mot Livets träd.

Amen

Nu kan du lyssna till bloggens inlägg på Spreaker!

Nu kan du luta dig tillbaka och lyssna på blogginläggen på min egen Podcast. Showen heter Mästerverket och jag laddar upp de nya avsnitten så fort jag får tid över.

Välkommen att slå dig ner i soffan eller fåtöljen med en kopp kaffe eller te för en stunds högläsning: 

Listen to "Mästerverket" on Spreaker.


fredag 8 september 2017

Det trettonde steget leder till frihet

Värdighet. Ordet hänger kvar sedan den stilla mässan i kyrkan igår. Det kom glidande in med den predikan som den nye unge prästen gav.

Värdighet. Ordet liknar en liten båt gjord av en enkel träpinne med en vit fjäder som segel. Det har fastnat i kanten på den lilla ån där det flyter fram. Löven som fallit från ett träd hindrar dess färd.

Värdighet.
"Gud, sälj mig inte en gång till. Offra mig inte fler gånger. Låt mig behålla min värdighet."
Det var min bön.
Offrad. Såld. Slavinna. Prostituerad. De känslorna har jag burit under perioder av mitt liv. Av olika skäl.

Det är en skillnad mellan att känna sig offrad och att känna sig som ett offer. Som barn kände jag att jag offrades. Det förstod jag först i vuxen ålder. Att den där händelsen i hallen när jag var mellan 10 och 12 år skulle komma att bli grunden på vilken jag byggde min känsla av mänskligt värde, det kunde ingen i min familj veta.
Bördan som lades på mig med uppgiften att få ut min berusade pappa ur vårt hem tillsammans med skulden som därefter kastades i ansiktet på mig av min pappa, ledde fram till ett Messiaskomplex. Jag började tro att världen vilade på mina axlar. Att det var min uppgift att skapa trygghet, frid och göra oss fria från alkoholismens bojor. Jag trodde att jag ensam måste föra alla i säkerhet.

Behöver jag säga att jag dukade under av den tyngden? Kunde utgången bli någon annan än en fullständig kollaps med en sådan obarmhärtig tanke om mig själv?


Därför kan en så barnslig bild som Jesus med ett lamm på axlarna vara precis den liknelse som kommer med frihet och frid. Bilden når fram till barnet i mig. Flickan känner igen sig i det ulliga djuret. Hon är funnen. Jesus har letat efter henne. Sökt i åratal efter sitt förlorade barn. Hon är buren. Räddad. Oket har lyfts av henne. Hon får lov att vara bördan på hans axlar. Han vill det.
Jesus har kommit för att hämta hem henne och skänka henne en trygg plats där hon äntligen får vila. Han har offrats för att hon ska slippa det. Dött för att kunna ge henne nytt liv.
Barnet i mig tror på vartenda ord. Det är ingen saga. Utan sanningen. Hon var alltid ett lamm. Även när vargen stod mitt framför henne och gav henne skulden för vad han själv gjorde.

Jag var aldrig hård, tuff och modig. Tvärtom, jag var oerhört sensitiv och jag tyckte inte alls om kaoset som kom med spritkassen i pappas hand. Ljudet av flaskorna kom med en rysning.
Jag var rädd om min mamma. Orolig för henne. Barnet kände sig inte som ett offer. Hon bara gjorde vad hon behövde göra för att skapa trygghet och lugn och ro i sitt hem.
Jag var oskyldig. Men den kvällen när pappa kastade ur sig orden: "Hur kan du göra så mot din egen fader", då förlorade jag oskulden. Han var hemlös vid den tidpunkten. Det var kallt ute. Han lade sig att sova nere på vår gård, i cykelskjulet. Jag stod i mörkret och tittade på honom genom köksfönstret. Och jag tänkte att jag inte visste vad som var värst, om han dog av kylan eller om mina vänner skulle se honom ligga där. Med den tanken, var inte längre mitt sinne det oskyldiga barnets. Jag vaknade upp till den egoistiska sida som tillhör den mänskliga naturen. Skammen som kan kännas värre än döden.

Kan en händelse på några minuter verkligen vara så avgörande i en människas liv? Ja, jag tror det. Kanske hade den inte präglat mig om min pappa hade sagt förlåt i efterhand och om min mamma sagt förlåt för att jag fick göra det som var hennes uppgift. Kanske hade den inte lämnat några spår om händelsen hade lett till en förändring i familjen. Kanske hade den passerat förbi om allt annat vore normalt.
Det är viktigt att komma ihåg att jag var barn, inte vuxen. Det är viktigt att omfamna barnets alla känslor och bejaka henne. Inte lägga mer skuld på henne och fylla okets hinkar med mer tyngd.



Jag offrades. Barn i dysfunktionella hem offras varje dag. Det är ett slaveri. Vi blir slavar under de sjuka beteenden som vi tror är normala. Beroende och medberoende rinner ner över generation efter generation. Det är som det där vackra champagnetornet, där den bubbliga drycken rinner ner och fyller upp de glas som står under.
Det översta glaset i den pyramiden var inte min pappa. Han stod på raden under, bredvid min mamma. Under dem stod vi fyra barn. Under oss står våra barn, mina och mina syskons.
Översta platsen är alltid Guds. Och om den inte fylls upp av hans närvaro och kärlek, då är den inte tom någon längre stund. Då fyller demonen glaset med sin berusande dryck och låter den rinna ner i familjens halsar. Den elake jäveln som berättar hur synd det är om dig och hur du är värd något bättre. Men aldrig säger han att vi ska fly till Herren. Men han manar till flykt. In i flaskan, i arbetet, i spel, i shopping, i sex eller som i mitt fall, in i relationer. För smärtlindring söker vi alla.

Om Gud hade varit bägaren längst upp i vår familjepyramid då hade vi istället kunnat hoppas på att flykten in i Gud skulle komma med nåd, kärlek och frihet från alla känslor av otillräcklighet och självömkan.


Min pappa dog när jag var arton år, men som vuxen gick jag några gånger på AA-möten, Anonyma Alkoholister. Jag hade en önskan om att förstå. Få en insikt om hur han tänkte, kände, mådde. Vad han kämpade med. Jag åkte också på ett konvent och gick upp i talarstolen och delade några ord. Likaså besökte jag några Al Anon-möten och lyssnade på anhöriga. Jag gick på Sinnesromässor.

Jag visste att jag var medberoende. Att jag hade präglats så djupt av det onormala att jag inte längre förstod vad som var normalt. Jag hade insett min maktlöshet. Men mitt hjärta vägrade säga: "Hej jag heter Marie och jag är ett vuxet barn till en alkoholist." Det var inte sant. Det var den identitet jag hade burit sedan barnsben, pålagd av den väg min pappa valde. Men det var inte min väg och de tolv stegen där Gud visserligen fanns med, ledde inte fram till någon frihet för mig. Istället kändes det som att gå i cirklar och fortsätta andas samma onyktra andedräkt.

Det kändes inte friskt att samlas varje vecka och deklarera för mig själv att jag ÄR det sjuka arvet från min pappa. Jag är ... det är ju namnet på Gud. Hur kan jag då med gott samvete säga att Gud är ett vuxet barn till en alkoholist?

Jag behövde friska andetag. En gemenskap där det fanns en läkare närvarande bland alla oss sjuka. Att tillfriskna räckte inte för mig. Jag ville bli fri. Fri från slaveriet.
Så jag valde istället att sätta mig bland alla de andra som också erkänt sin maktlöshet. Som vet att de inte räcker till. Som söker en läkare. Jag slog mig ner i kyrkbänken och började istället spegla mig i Gud och hans ord.

Det trettonde steget var att söka min sanna identitet i Gud. Att ställa hans bägare överst på pyramiden och låta kärleken berusa mig med ett nyktert liv. Jag sökte friheten inte bara i Gud, utan i arvet som Hans barn. För det står redan på första sidan i Bibeln:

"Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem." (1 Moseboken 1:27)
Det är en demon man har att handskas med där missbruk förekommer. AA har hjälpt människor över hela världen att uppnå nykterhet. Genom att Gud är den makt som varje människa uppmanas att överlåta sitt liv till.

I årtusenden har Bibelns ord lett till frihet från olika former av slaveri. För judar och kristna i hela världen. Män och kvinnor, i alla åldrar. Och för mig innebär det arvet att jag kan säga:

Hej, mitt namn är Marie och jag är ett älskad barn till Gud. 

Amen.

torsdag 7 september 2017

Med mjuka feminina steg

"Den som förkunnar kristendomen som en väg till framgång och befrielse från all smärta är knappast trovärdig." 

Jag läser Stinissens ord denna morgon och låter dem sjunka in. Är det skillnaden mellan min kristna tro och den andlighet jag tidigare lockades av? Min religion säger att jag ska dela Jesu lidande på korset för att förstå honom, för att förstå kärleken. Den andlighet jag förut drogs till lockade med ord som abundance, prosperity, joy och bliss.



Jag växte upp i ett arbetarhem på Holma, en förort i Malmö. I ett höghus med eternitplattor och MKB-grå linoleummattor. Mamma jobbade deltid, nätter på sjukhuset, för det gav mer lön än heltid på dagen. Min pappa var alkoholist och bodde på Kroksbäck, förortsområdet intill. Han var så sjuk efter skilsmässan att jag och min äldre bror fick smyga genom källaren när vi skulle gå till skolan, för pappa stod utanför porten. Detta har jag inget minne av. Jag skulle börja första klass. Men mamma har berättat för mig.
Eget rum fick jag inte långt innan det var dags att flytta hemifrån. Så är det att vara yngst av fyra syskon. Min pappa var den som bad mig om "en hundring", inte tvärtom. Det var allt annat än abundance, prosperity, joy och bliss (överflöd, välstånd, lycka och salighet).
Idag skulle jag säga att min barndom var fattig. På pengar och på Guds kärlek, hans frid och hans hopp. Så jag lärde mig tidigt att tjäna pengar för att kunna köpa det jag ville ha. Men ingen lärde mig hur jag tjänar Gud. Värst av allt var att jag inte fick träna på att ta emot. Ta emot kärlek, pengar och vuxet stöd. Jag lärde mig att ge det, för att få uppleva det. Att ge kärlek. Att ge pengar. Att ge mitt stöd.

Det var inte konstigt att jag förfördes av alla de amerikanska orden. Andlighet är BIG BUSINESS. Men de var tomma ord. Ande, men ingen kropp. Ande, men ingen människa. Ett andligt luftslott, men inte ett riktigt hem i himmelen. Människors ord, inte Guds.

Visserligen glad, men var är kvinnan i mig?

Vad lovar min kristna tro mig? För löftena är många. Guds löften flödar över på varenda sida i min Bibel.

Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren; välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. (Jeremia 29:11)

Idag kan jag tacka för min barndom. För att jag så tidigt lärde mig att lycka inte handlar om materiellt överflöd, och hur skönt det är att inte ha så många saker att vara rädd om. Jag tackar inte min pappa för att han skapade kaos i mig, min familj och vårt hem, men jag tackar Gud för att det ledde mig till att söka Faderns kärlek i Gud. För även om jag saknade en kärleksfull närvarande pappa under min uppväxt så inser jag idag att avsaknaden av Gud i mitt barndomshem har åsamkat mig mer lidande än min pappas frånvaro. Det tog lång tid att inse det.



Jag är ett barn av Gud och därför har jag alltid känt mig hemlös, rotlös och ensam, även tillsammans med min familj. Mitt släktträd är ett annat än den ek jag föddes ur. Jag är en gren på Livets träd. Hemma är i Guds kärlek. Jag förstår om det är smärtsamt för min barndomsfamilj, men det är sanningen jag måste förhålla mig till, annars kommer jag aldrig till ro i mig själv med den jag är.

När Jesus säger "Följ mig!"
När Anden kallar "Kom!" 
När Gud sträcker fram sin hand och ber om mitt ja. Till att vandra med honom, göra Ett år med Gud, blogga om Mästerverket. Då kan jag inte säga nej. Mitt hjärta förmår det inte. När Gud vill något för mig, då vet min själ att det är gott. Och kvinnan i mig känner sig trygg. Det är behagligt att vara jag.

Och min vandring i Jesu fotspår fortsätter, med mjuka feminina steg.


Foto: min vän Carina Halvardsson


///Marie

onsdag 6 september 2017

Kvinna, älskarinna och konstverk

"In those quite moments after lovemaking I felt my own feminine sensuality; A side of me I wasn't connected to in my daily life. I wanted more of that tender presence and pure pleasure."

Orden är mina. Jag skrev dem i antologin Sensual Voices: True Stories by Women Exploring Connection and Desire som utkom 2015.



Kvinnan i mig, henne har jag saknat sedan en mycket ödesdiger dag för trettio år sedan. För nio år sedan fick jag åter de första glimtarna av henne. Det var i älskogen jag upptäckte den mjuka sensuella kvinnan i mig som var full av ömsint närvaro och ren njutning.
Det var efter klimax, när jag tycktes gå i tusen bitar och de stilla tårarna vällde fram, som hon vågade sig fram ur den dunkla skogen. Det var då som jag insåg hur djupt sammanvävd min kropp och själ är och hur Gud och min sexualitet hör samman. När jag vågade öppna mig för min egen sexualitet slog jag samtidigt upp portarna på vid gavel för Gud att kliva rakt in i mig.

Det var som om muren jag hade byggt upp sakta plockades ner när jag älskade. Jag lade av mig min stridsrustning. Väggarna omkring mig rasade. Maskerna jag dolde mig bakom föll av. Jag kapitulerade inför kärleken. I det tillståndet av djup tillit slappnade jag av och allt som fanns var bara frid. Det var som om jag vilade i Guds händer. Genomsyrad av kärlek. Inga tankar. Bara ren närvaro. Ingen separation. Förenade.

Under bokprojektet med Sensual Voices kom jag en dag över en vacker golvspegel med guldram. Den lutade jag mot väggen alldeles intill min böneplats. Spegeln var som en dörr in till kvinnan i mig.

"One day I sat down in front of my big golden mirror and looked deeply into my own image. I saw a pair of brown eyes filled with so much pure love and compassion. I witnessed a brave heart so devoted to serve God that I could give up my life if that was what He wanted. My eyes were deeper than any ocean. I felt the vibration and the power in my feminine attraction. I finally understood the significance of Her, the woman in me. Gently, I asked myself what She truly wants and desires. At first, She felt fragile and scared. Like a wild animal terrified of being hunted down and afraid of being stripped of Her sensual beauty and sensitivity. Over and over again I connected to Her, me, the woman in the mirror. I spent hours just looking at myself, sensing my vibration and embracing the fullness of my desires. Slowly and gently we melted together, and we remain in that process every day."



Kvinna, älskarinna och konstverk.
Allt är jag. Men om jag är ett mästerverk, vem är då konstnären?
Svaret på den frågan är för mig uppenbar. Konstnären är Gud.

Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till. (Efesierbrevet 2:10)

Jag är kvinna. Min kropp är skapad för kärleken, till att älskas och att älska. Jag är ett konstverk som varje dag mejslas fram av konstnärens händer.

De stora stenblocken som dolde mig har knackats av. Men färdigställd blir jag aldrig. Det finns alltid kanter som behöver mejslas bort, vassa hörn som ska slipas och fina konturer som vill sandpappras och poleras. Jag har grovarbetet bakom mig, men hela livet framför mig, att leva som Guds verk skapad till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt för mig. 

Mästerverket
Kvinna, älskarinna och konstverk

Längtar du efter Henne, kvinnan som konstnären har nedlagt i dig?
Välkommen att vara med i "Mästerverket" här på bloggen. Med hjälp av Guds ord kan du låta mejsla fram det konstverk du är som kvinna. Varje dag lägger jag upp ett noga utvalt bibelord och delar samtidigt med mig av min egen personliga resa.
Ha en dagbok till hands och skriv ner Guds ord och dina egna tankar och känslor.

Unfolding the gift from God.
Det var titeln på min berättelse i Sensual Voices. Jag är den gåvan. Välkommen att ta emot och packa upp den gåva du är.


Må världen få njuta av fler konstverk!
Amen.

///Marie

tisdag 5 september 2017

Inga fler ensamma nätter

Det är en tid av avslut. Kroppen visar vägen i denna period av att slutföra, knyta ihop, tacka för det som varit, släppa taget och gå vidare.
Varje dag är en sådan dag. Situation efter situation ger mig möjligheten att välja. Välja det gamla eller det nya. Vad jag var präglad av eller att låta mig ompräglas av kärleken.



Gud, han är så nära. Alldeles intill. Varsam. Men stadig och tydlig. Tålmodigt står han kvar varje gång jag känner ett uns av tvekan, av smärtan som ligger i varje avsked eller avslut. Han vet att övergången inte är utan lidande.

Det är inte svårt att avsluta det svåra, det som inte fungerar, som bara är en ren plåga, det har jag kommit att lära mig. Svårigheten är att avsluta det som varit gott, som betytt så mycket, som varit så givande.
Det finns en tid för allt. För mig har de senaste tio åren varit en resa av helande. Inte som i att plåstra om eller använda täckstift för att dölja, utan som i att riva ner allt som byggts upp, sortera allt och gräva mig ner till grunden för att kunna rensa ut alla gifter i marken. Min kropp har sannerligen varit tålmodig med mig. Accepterande. Villig att läka allt som varit och allt som kunde ha blivit.

Jag har hämtat hem varenda liten bit av mig själv som jag hade tappat bort på vägen genom livet. Jag har tröstat barnet i mig och suttit med henne genom allt det svåra hon en gång upplevde. Jag har lyssnat till moderskapet och steg för steg lyft av henne det orimliga ok jag hade lagt på hennes axlar. Jag har långsamt lockat fram kvinnan i mig som skräckslagen gömde sig i min innersta vrå. Som ett byte kände hon sig.

Vem har visat mig allt detta som låg dolt för mig? 
Vem visste var alla dessa minnen låg begravda i min kropp?

En är det jag har lyssnat till. En har varit min vägledare i denna djupa terapeutiska resa jag gjort.
En har jag att tacka för att jag uthärdat när all den smärta som kroppen hade lagrat i sig började ge sig till känna. Den ende är Den Helige Ande. Guds Ande. Hjälparen. Tröstaren. Sanningens Ande. Kärleken. Den som kommer med nåd, med hopp och med ett nytt liv.


Jag vaknade i natt. Med brutala bröstsmärtor. En hel timme låg jag kvar i sängen med händerna över mitt hjärta. Jag andades. Var kvar med min kropp. Övergav inte. Jag lyssnade.
Mitt hjärta talade om ensamhet. Om smärtan i ensamheten.
Jag lät min kropp tala så som den alltid gör. I bilder. I minnen. Och jag låg och såg på vad min kropp berättade för mig. Scen efter scen av ensamhet.
Känslan är urgammal. Den finns redan som barn. Trots att det vimlar av familjemedlemmar omkring mig så är barnet i mig ensamt. Behovet av fysisk ömhet och närvaro är stor. Men tillgången är liten.

Jag ser hur den unga kvinnan i mig öppnar sitt hem för en man. Släpper in honom i sitt liv. Han kommer och går som det passar honom. Otaliga är de nätter då jag ligger där ensam i sängen och inte vet var han är eller om han kommer hem.
Jag ser kvinnan bryta upp och ännu en gång bjuda in en man i sitt liv och in i sitt hem. Han är där fysiskt. Vi bildar familj. Hemmet ryms av människor. Ändå är jag ensam. Behovet av fysisk ömhet, av intimitet, djup närvaro finns kvar i mig. Tillgången saknas.
Jag bryter upp, men har inte tappat hoppet. Ännu en gång öppnar jag mitt hem och mitt liv för en man. Passionen övergår aldrig i den kärleksglöd som håller över tid.
Jag ser hur mannen alltid ser till sina egna behov. Och jag ser också till hans behov. Mina behov av närvaro, ömhet och kärlek förbises. Av mig. Och av honom.




Mina händer vilar över mitt hjärta. Jag ser en mogen kvinna sitta framför en vacker spegel med guldram. Mitt ansikte möter mig. Varma bruna ögon fyllda av längtan efter att dela kärleken.
Bakom mig står Moder Maria. Med en ömsint hand borstar hon mitt hår. Med svepande varsamma händer berörs jag av hennes kärlek. Jag tar emot den närvaro som strömmar ur henne. Fyller mig med nåden hon kommer med.
Mina händer lyssnar till hjärtats smärta. Jag ser en mogen kvinna som sitter mittemot en Fader vid ett vackert bord. Han ser på mig med en kärleksfull blick. Rösten är varm och öm. Jag lyssnar till den visdom han delar med mig och tar emot allt det liv som strömmar ur honom.
Jag förstår barnets längtan. Den ömsinta beröringen av en mamma som var fylld av Guds nåd, det behovet blev aldrig fyllt upp i mig. Den kärleksfulla blicken och närvaron av en klok pappa att lära av, det behovet blev aldrig tillfredsställt.

Jag speglar Moderns kärlek i mina innerliga kramar och varsamma beröring.
Jag speglar Faderns kärlek genom skönheten i mig själv och mitt hem.




"Inga fler ensamma nätter", är ett löfte till kvinnan i mig.
Inte en man till släpper jag in i mitt liv och mitt hem som inte sätter värde på allt det jag är och allt det jag bär i min kropp och mitt hjärta. Inga fler ensamma nätter, där all min ömhet och kärlek spills ut i väntan på att en man ska vilja vara närvarande med mig. Inga fler ensamma nätter, där jag väntar på att få ta emot ömhet, närhet och kärlek.

I mitt hjärta vilar barnet förvissad om att hon är trygg nu. Min kropp är full av Moderns och Faderns ömsinta kärlek. Livet har format mig. Varsam är jag med det nya liv som nu ligger framför mig. Vad det bär i sitt sköte vet bara Gud. I det är jag trygg. Det är hans heliga Ande som helat mina djupa sår och visat mig sanningen om vem jag är. Han känner vägen och ser till mina behov.

Ingen känsla har varit så svår att möta som just ensamheten. Jag har vandrat genom rädslor, oro, skräck, sorg, död, skuld, skam och värdelöshet. Jag har känt mig igenom maktlöshet, otillräcklighet, synd och självförakt. Men ingen känsla är så överväldigande som just ensamhet. Den sitter inte i magen. Den irrar inte runt i tankegångarna. Den skär i hjärtat. Klyver mig mitt itu.

Att vara ensam när man lever i en relation eller tillhör en familj, det är en svår känsla. Men att vara fysiskt ensam när hela ens väsen längtar efter kontakt med en annan människa, efter att dela ömhet, kärlek och vara intim. Eller att vara ensam när man behöver dela lidandet, en tung börda, en svår livssituation. Det är mycket mycket värre. Det är på gränsen till omänskligt.

Ensamheten väcker liv i hemlösheten. Insikten om att även om Gud är närvarande i mitt liv, så är jag inte hemma hos Gud så länge som jag är människa. Hemlösheten kan inte fyllas upp av närvaron av en människa. Den kan bara fyllas upp av Gud. Ensamheten kan sedan brytas av den fysiska närvaron av en annan människa.

Jag är inte längre hemlös, jag är bara ensam om nätter. Men inte för all framtid, det vet jag. För Gud vet att jag behöver mycket fysisk närhet, djup ömhet och närvaron av någon att älska och älskas av. En som inte kommer och går, utan är kvar. Gud vet att i delandet av kärleken och ömheten så växer den. Så förökas den och blir till glädje även för de andra i vår omgivning.

///Marie