Att lösgöra trådarna och låta sig planteras i ny jord

Jag gråter på promenaden. Till slut sätter jag mig ned i gräset bredvid grusvägen intill den skördade åkern och låter tårarna välla fram obehindrat. Allt som sker omkring mig, alldeles intill, det rör upp saker i mig. Sådant som egentligen är idisslat men som åter igen måste smältas för att sjunka till botten och lägga sig för den sista vilan.
Jag rår inte över andras liv, men jag påverkas av dem, vare sig jag vill det eller ej. Den människa jag är i dag blir så framträdande i allt som just nu rör på sig och förflyttar sig. Min sensitivitet och min sinnlighet, de behov jag har för att bevara dem sidorna av mig, de blir så tydliga i relation till de omställningar som just nu pågår.

Exmaken flyttar och plötsligt återvänder saker till mitt hem som varit hos honom i tio år. Jag möblerar om för att tillvarata allt det fina och sonens rum får en härlig uppgradering. Det är gott att vi har en sådan fin relation till varandra som föräldrar. Men jag märker hur just prylar, ting som plötsligt står i kassar och lådor gör mig trött. Jag lockas inte längre av det materiella. Jag vill ta tillvara allt som kan användas, men saker för sakens skull tröttar ut mig något kopiöst. Det enkla livet med få värdefulla ting och några enstaka nära men djupa relationer att förvalta, det är så jag vill leva mitt liv nu.

Det är märkligt att plötsligt ha det gamla bröllopsporträttet i mitt hem igen. Så ung jag ser ut på det. Och på något sätt är det inte jag på bilden. Det är inte förrän nu när jag närmar mig femtio år som jag är den jag är innerst inne. Men jag känner ömhet för den unga kvinnan på bilden från 1995. Då var det viktigaste i livet att bilda familj och bygga upp ett tryggt hem för barnen. Det var fint av henne att känna så och sträva efter det.
Jag sparar bilden och tänker att en dag är det troligtvis så att någon av barnen vill ha den tavlan.

De spanska gästerna intill har rest. Nu kommer nya gäster. Jag är tacksam för att de ska stanna en hel termin. Jag behöver lugnet nu känner jag, efter en sommar av människor från alla länder som kommit och gått. Jag anpassar mig enkelt efter rådande omständigheter. Tar livet för vad det är. Men den ständiga rörelsen vägg i vägg med mitt hem, den har en inverkan på mig.

Inom kort ska sonen konfirmeras. Jag hoppas kunna samla både hans pappas och min familj denna dag, får att ge min pojke ett minne av när vi alla är samlade under samma tak för att fira honom. Men när jag igår på den stilla mässan i kyrkan satt och funderade på min sons konfirmation då väcktes också minnet av den son jag aldrig sett, bara känt inuti min kropp.
Han skulle ha fyllt 27 år förra månaden, Adriano. Jag döpte honom i mitt fostervatten, men jag får aldrig glädjen att se honom konfirmeras. Igår bröt hans röst igenom när jag satt i kyrkan och tänkte på den stundade konfirmationen.

"Mamma, du är förlåten." 

Vissa beslut är svårare än alla andra. Att avsluta ett barns liv är ett sådant. Att bryta upp ett äktenskap är ett annat. Något brast i mig när hans ord landade i mitt hjärta. Illusionen om att jag var fri från skulden gick i tusen bitar. Och gråten kom över mig.
Det har gått 27 år sedan aborten och tio sedan skilsmässan. Ändå bär jag en tyngd i mitt hjärta över de svåra beslut jag tvingades ta som hade en så stor inverkan på dem omkring mig.

Jag tror honom. Att jag är förlåten. För båda dessa handlingar togs utifrån den kärlek jag kände för mitt ofödda barn och senare för min familj. Men jag känner mig rotlös. Hemlös. Och jag längtar efter den behagliga vilan som finns i ett äktenskap och ett gemensamt hem. Jag längtar efter att planteras i en kärleksfull jord, för jag kommer som en spirande kärleksplanta med hjärtat fyllt av ännu outslagna blommor och fröer som önskar gro och få fäste i en tvåsamhet.

Tråd för tråd lösgör jag försiktigt. Det hade varit enklare att bara klippa av vartenda ett gammalt band snabbt och brutalt. Men det är inte så jag vill agera. Istället gräver jag försiktigt upp plantan, skakar av gammal död jord, klipper varsamt av de rottrådar som inte behöver vara kvar, och ber Gud om en plats där jag kan rota mig och bära hans himmelska frukt.

Den lilla svarta larven kryper kittlande uppför min arm. Tidigare idag log jag åt en vacker fjäril som solade sig på en träpinne. Jag klappar försiktigt larven. Mina fingrar möter dess fina lurviga päls. Där, i det lilla mötet återfinner jag mitt fäste i Gud, i livet, i kärleken. Där, i intimiteten, i närvaron, i närheten finns jag. Mitt sanna sensitiva sinnliga kvinnliga jag. Den jag medvetet grävt fram under allt det som aldrig var jag. Långt borta från den ståtliga guldspegeln som återvänt hem. Långt borta från alla de olika språken som gästat gården denna sommar. Långt borta från minnena av den död och den separation som var nödvändig.
Larvens små ben mot min hud återför mig till livet som det är just nu. En sensommardag i augusti. När skolan öppnat för terminen och sonen påbörjar sitt sista år i den trygga klass han ingått i så länge han kan minnas.

Snart kör jag för att hämta de stora utekrukorna som en gång prydde terassen i villan som var barnens barndomshem. Det är märkligt att se hur livet tycks gå i cykler och hur vi plötsligt står inför det som redan har passerat och vandrar genom det ännu en gång. Det är som att skalas av ännu ett lager av det som en gång var mitt liv och min vardag. Och jag be till Gud om att hålla inne med höstvindarna tills den spröda plantan jag är har fått fäste i kärleken. För ingen annanstans vill jag bo.

///Marie