Inför åkturen är man uppspelt och förväntansfull. När man väl sitter fastspänd undrar man om man tagit rätt beslut. I första uppförsbacken är man säker på att man gjort sitt livs misstag. Och tänker aldrig mer att någon ska locka mig till något sådant här igen. Uppe på högsta toppen ber man till gudarna om hjälp. När stupet är ett faktum skriker man av rädsla och tänker att detta kan aldrig sluta väl. Men så planar resan ut och man njuter av farten och de mysiga svängarna. Tänker att detta var ju faktiskt riktigt härligt.
Då skönjer man loopen och plötsligt vänder sig hela världen upp och ner och vrålet lämnar strupen. De sista böljande svängarna är man så tagen av åkturen att man knappt vet var man befinner sig. Men när vagnen rullar in i depån sitter ett smajl på ens läppar. Man är i extas och benen bär en knappt. Nu skrattar man. Förvånas över att man överlevde. Känner sig stolt som härdade ut. Utan att spy. Sedan delar man upplevelsen med sina medresenärer med högljudd stämma. "Visst var det häftigt. Men jag var skiträdd." Och när någon ställer frågan "ska vi åka igen", svarar man "ja va fan, klart vi ska". Och så föds nästa barn.
Foto: Angelina Ek Lipanovska
fundra: fungerar åksjuketabletter även i karuseller
