söndag 25 november 2012

Jag söker inte den skyldige. Jag söker läkning.

"Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas." (Matt 7:7)

Varsågod, dagens bakgrundsmusik Halleluja med Robert Gass.



Jag söker inte den skyldige. Jag söker läkning.
Min personliga själsresa genom händelser och känslor i livet har ett enda syfte. Att läka mig så att jag är så hel och fri som jag var när jag föddes. Jag finner ingen lust eller drivkraft i att söka förövare eller kasta skuld på andra. Den vägen är den enkla vägen. Men den leder inte till förståelse, förlåtelse eller frihet. Den fängslar och kapslar in kärleken bakom rädslorna. Rädd är den som tror att livet dömer, straffar och försöker göra allt för att skapa smärta. Rädd är den som saknar tillit till det goda och kärleken. Rädd är den som lagt sitt mående i händerna på andra; vad de säger eller inte säger, gör eller inte gör. Den rädslan äter upp sig på ursäkterna den matas med. "Han sa ... Hon gjorde så ... Jag kan inte .... Jag vet inte hur ..... Om bara .... jag hade mer pengar, tid, kraft, ett annat jobb, en annan man, en annan fru, en bättre bil, snyggare bröst ... " Om du bara hade andra förutsättningar med andra ord. Men det har du inte. Du har vad du har. Vad du gör med det handlar inte om någon annan än dig själv. Vad söker du? Ursäkter? Du kommer att hitta massor. Men du kommer inte att bli lycklig. Inte fri. Inte uppfylld av kärlek, tillit, tro, frid och glädje genom dem.

Jag söker inte den skyldige. Jag söker läkning.
Det jag ber om ska jag få. Och det jag söker ska jag finna. Och dörren jag bultar på är den där det står kärlek på. Fri kärlek. Fri från skuld och dömande. Fri från skam. Fri att växa. Vägen till den dörren känns ibland smal. Som om den kräver utav mig att göra avkall på än det ena och än det andra för att komma igenom. Och min erfarenhet är att den också gör just det. Den kräver avkall på alla mina ursäkter, min ansvarslöshet, mitt gnäll, min lathet, bekvämlighet, på vänskap och familjeband såsom jag en gång lärt mig att de ska vara för att fungera. Min väg har inneburit avkall på det mesta jag lärt mig i livet och tvingat mig att klä av mig lärdomarna jag samlat på mig för att finna nya vägar. Jag har fått finna mina egna sätt att handskas med livet och de situationer som uppstår. Nya sätt att tänka, nya sätt att vara, nya sätt agera, nya sätt att bygga upp relationer på. 
"Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den." (Matt 7:13-14)

Jag söker inte den skyldige. Jag söker läkning.
Min resa är som alla andras. Ibland behaglig, ibland smärtsam. Ibland fylld av människor, ibland väldigt ensam. Jag har förstått att det är färre än jag hoppats på som är beredda att vandra sin egen väg. Och jag förstår dem. Men har man en gång tagit steget upp på den stigen, för den är allt annat än motorvägsbred och överbefolkad, ja då är det omöjligt att kliva av den. Jag kan välja att sätta mig ner och nöja mig med där jag befinner mig, men jag kan inte gå tillbaka till det gamla livet.
Jag är en vandrare. Jag fortsätter att gå oavsett vilket väder som råder på den där stigen. Jag vandrar ibland i mörker, men oftast i ljus. Jag vandrar för det mesta själv, men får ibland sällskap en bit på vägen. Dock är jag aldrig ensam. För ensam hade jag inte vågat. Anledningen till att rädslan inte får fäste nog att stoppa mig eller tvinga mig av stigen är för att jag vandrar med Gud. Ja faktiskt. Jag vandrar hand i hand med det jag kallar Gud. I honom finner jag kärleken till mig, livet, min väg, mitt kall (som egentligen bara är att vara mig själv). Jag finner tro på att livet vill mig gott, vill hjälpa mig, vill stötta mig, vill dela sitt överflöd med mig. Jag finner tillit i den tron. Tillit som växer i utövandet av min tro, och i att jag följer min väg. Jag finner modet i den tilliten. Den enorma mängd mod som krävs för att vandra dit ingen tidigare vandrat. För min väg kan bara jag gå på. Och ingen kan fullt ut dela den med mig eller förstå den. Bara acceptera den och önska mig god tur.


Jag kommer aldrig att komma fram. Målet är resan. Men jag kommer att nå olika stationer, milstolpar på vägen. Jag har redan passerat många. Jag är en hängiven vandrare. Jag trampar på och litar på att saker och ting löser sig. För jag bär på en stor varm och innerlig känsla. Att min väg är välsignad av Gud. Och att varje milstolpe innebär en ny förankrad känsla av större frihet, djupare kärlek, mer långvarig sinnesfrid och större glädje. Däremot har jag fått acceptera att resan mellan de olika milstolparna är väldigt olika. Och den jag vandrar just nu är den värsta jag upplevt i hela mitt 44-åriga liv. Den har pågått i mer än ett år och jag vet att den når sin kulmen till jul, sen väntar en ny resa. Milstolpen kring jul är efterlängtad vill jag lova. För det gångna året har kostat mig mer än vad som är rimligt att begära av en människa på så kort tid. Jag har släppt taget om nästan hela mig och allt det som var jag. Men jag skönjer ljuset i tunneln nu. Och mitt själsarbete har varit av sådan dignitet att jag haft allt det beskydd som Gud kunna ge mig. Änglar i både mänsklig och gudomlig form. Uppmuntran på vägen, stora gåvor från mänskliga budbärare. Som resan till Glastonbury nu i höstas som Kathleen Nelson Troyer bjöd på. Och flygbiljetten som Heal My Voice Sweden - kvinnorna gav mig i födelsepresent. Och Andrea Hylen som gjort så mycket möjligt för mig.
Kvinnorna har varit avgörande nu här på sluttampen. Deras uppmuntran. Deras stöd. Deras kärlek.


Jag söker inte den skyldige. Jag söker läkning.
Det senaste året har varit det vi kallar fem i tolv. Den sista biten där 95% av mänskligheten ger upp, minuterna innan det stora genombrottet. Och jag förstår att så många slutar här. Den är nämligen för jävlig. Men jag kan vara envis som en åsna. Och jag vandrar just nu på tro, tillit och ren vilja. Och längtan är mitt bränsle. Längtan efter att kliva igenom dörren där det står Fri Kärlek.

Jag har blivit lovad utav Gud att nästa resa till kommande milstolpe kommer att vara en lyxresa. Jag slipper styra, slipper leda den rutten. Jag kan bara kliva ombord på lyxkryssaren och vandra runt som passagerare. Bara vara och njuta av den stora glädjen i att vara en kvinna i kärleksflöde, omhändertagen och älskad för den jag är utav de som ser och bekräftar värdet jag är. Jag får en resa i överflöd på alla plan. Och jag lovar att jag har inga som helst problem med att ta emot det flödet efter den krävande vandring jag gjort.
Jag känner en stor förväntan. En längtan efter att få dela med mig av överflödet med dem jag älskar. Och en sak kommer ingen att missa. Mitt vittnesmål, det som berättar att min tro på Gud gjorde detta möjligt. Jag vet vem jag ska tacka. Gud, för att han var min vägvisare och medresenär. Och mig själv för min villighet att vandra den med honom. Och mina barn som lät mig vandra iväg. Samt kvinnorna som tog min hand och gav mig kraft när jag kände mig trött, ensam och ledsen. Vilket team vi är, Han, Jag och Ni. Oslagbara.

Gud, förlåt mig för att jag inte tog emot din kärlek till mig direkt och lät mig ledas.
Lilla Marie, förlåt mig för att jag inte förstod att du var värdet jag sökte och källan till kärleken.
Mina älskade barn, förlåt mig för att ni fick vänta på min kärlek när jag gav den åt mig själv.

Jag förlåter mig själv för att jag inte visste bättre när jag lyssnade mer på andra människor och mina egna snurriga tankar, än på min kvinnokropps alla känslor och mitt stora hjärta.

Jag söker inte den skyldige. Jag söker läkning. Tur är det. För båda vägarna leder mot mig själv.

Inte bara min resa är välsignad. Jag är välsignad med dessa också.
Jag älskar er lika mycket som mig själv! 







lördag 24 november 2012

Rätten till min kropp

Arg och ledsen. Båda känslorna på samma gång. Och samtidigt stolt, naken och värdefull.

Dagens text är ett hett ämne. Tankarna på att mina döttrar kan tycka att det känns obehagligt finns där, men spöken sägs försvinna i ljuset, så fram med dem.

Lite stämningsfull bakgrundsmusik skadar inte.
Olivia Newton John
med låten Learn to Love Yourself från albumet Grace and Gratitude.




Jag undrar när jag förlorade rätten till min kropp. Jag minns inte. Har faktiskt ingen aning. Men jag minns när jag själv skändade den första gången. Det var efter att jag blivit lämnad av min första stora kärlek och jag tröstade mig med en pojkvän jag inte hade några känslor för alls. Jag ville hämnas. Jag var femton år och trodde att min nya pojkvän skulle kunna väcka liv i avundsjuka hos den gamla, så att han skulle komma tillbaka. Det var mitt sätt att hantera smärtan, besvikelsen, den sårade känslan och värst av allt, känslan av att inte längre vara värd något för honom. Pojken jag hade gett min kärlek och min oskuld till. Jag hade öppnat hjärtat och släppt in honom. En dag vandrade han utan förvarning ut.

När jag blickar tillbaka på denna händelse så är den väldigt oskyldig. Inte traumatisk egentligen, utan ett vanligt tonårsscenario. Men för mig kom den att påverka mig djupt och länge. Och jag kan i dagsläget ännu inte peka på varför detta uppbrott fick så katastrofala följder. Men jag kan spekulera utifrån det jag idag vet om mig själv.

1. Jag är en väldigt sensitiv själ. Otroligt sårbar. Mjuk, sensuell, kreativ, ljus och glad. Jag söker balans och stillhet. Inte alls den tuffa personlighet jag byggde upp som barn och sedan bar på upp i vuxenlivet. Den järnfasad jag ännu får jobba medvetet med att hålla undan. Den rustningen är tung, kall och fängslande. Den skapades för att skydda det sårbara. Jag faller lätt in i den, men jag vantrivs numera i den.

2. Mitt innersta väsen är feminint och barnsligt. Romantisk enda ut i tå- och fingerspetsar. Jag är estetisk och söker flöde, underhållning och böljande lätthet. Jag är som allra bäst när jag får följa med i flödet, när jag dansar, skriver, talar från hjärtat och när jag överlämnar mig. Men det fanns aldrig någon naturlig ledare, så jag tog mig an den rollen och lärde mig tidigt att leda mig själv. Leda kompisgrupper, leda fotbollslag, leda arbetskamrater, leda en familj och leda ett företag. Men att leda är inte mitt naturliga tillstånd. Min essens är en följare. En som flödar fritt, inte någon som styr upp flödet och håller kurs. Jag avskyr att leda. Men jag blev en ledare. Jag älskar att följa. Och blev också sent i livet en följare.

3. Min upplevelse av min första pojkvän är att han redan som ung var mycket i sin maskulinitet. Jag fann vila i den. Jag kände stor tillit till honom. Han var min bästa vän. Jag kände mig sedd, bekräftad och högt värdesatt. Han var sexuellt trygg och jag vågade ge mig hän till honom. Jag kände en stor samhörighet med honom. Jag slappande av och tillät mig att vara tjej. Han var lång och stark, bejakade min kvinnlighet, visade åtrå och jag såg kärlek i hans ögon. Hans händer var varsamma och vänliga. Han var en ledare. Detta är min sanna upplevelse utav min första riktiga kärleksrelation. Han var långt ifrån min första pojkvän. Men han var min första kärlek och den jag gav både min kropp, mitt hjärta och min vänskap till. Därav vidden på smärtan. Jag gav honom det mest värdefulla i mig; den feminina sidan utav mig, sårbarheten, kvinnokroppen och min tillit. Sen gick det utför. Att vara sårbar och feminin innebar djup smärta.

4. Sakta började jag avsäga mig rätten till min kropp och min femininitet. Jag valde pojkvänner som hjälpte mig att visa att jag var värdelös. De gånger jag använde min femininitet var för att manipulera männen. Inget är så kraftfullt som feminin sexuell energi. Det var så de föll för mig. Men kort efter att en relation var inledd tog jag på rustningen. Jag valde pojkar. Min egen motsvarighet. Min outvecklade feminina sida attraherade maskulint outvecklade pojkar. I alla relationer var jag ledaren, den med starkast energi. Ännu är det mönstret inte brutet.

5. Vreden jag ibland känner är över männen som faktiskt tog sig friheten att nedvärdera mig genom handlingar och ord. Jag bjöd inte in er till att nypa mig i häcken bara för att jag serverade mat vid era bord. Jag bjöd inte in er till att förfölja mig hem efter arbetet, bara för att jag delade ut en hamburgare med ett leende till er. Jag bjöd inte in till sexuella anspelningar av chefer bara för att jag var glad, utåtriktad och trevlig att se på. Jag gjorde mitt jobb. Jag är glad. Jag ler ofta. Jag är trevlig och vänlig. Det var däremot inte dessa män och deras handlingar. Arg blir jag också när andra män inte korrigerar sina bröder och säger ifrån när de beter sig svinaktigt och nedvärderar flickor och kvinnor på olika sätt. Det är inte okej att som vuxen man stå och snacka med sina polare om vad man skulle vilja göra sexuellt med en ung tjej. Ni borde få en spark på pungen och ordineras minst två års terapi. Ni nedvärderar oss kvinnor för att ni inte känner ert eget värde och ni tillåts fortsätta för att de finns för få män som har stake nog att be er hålla käften och skärpa till er.

6. Ledsen blir jag när jag tänker på skammen. När jag var barn fann jag att min kropp kunde ge mig njutning. Jag minns njutningsfulla doktorslekar. Men det var inget jag pratade med någon om. Det var något hemligt som jag skämdes för. Varför vet jag inte, men jag bar på den skammen enda till för ett år sedan.

Jag tyckte om att läsa erotiska noveller, men fann porr motbjudande. Jag skämdes för vad de sensuella berättelserna tände i mig. Jag drömde om att bli författare av erotiska berättelser för kvinnor. Sensuella historier fyllda av sann kärlek och romantik. Alltid med lyckliga slut. Men jag skämdes för min längtan att skriva dessa och lät därför bli. Genom alla förhållanden bar jag också på massor av hemliga sexuella drömmar, men jag skämdes för dem. Vågade aldrig uttala dem högt. De kändes smutsiga.

7. När jag fick barn hade jag inget namn på mitt eget kön, och därför heller inget som jag fann naturligt att använda till mina döttrar. Idag har jag äntligen funnit ett. I år, 44 år gammal fann jag ett passande namn som kändes värdigt, vackert och heligt. Yoni. Det är sanskrit för vagina. I år är också året då jag faktiskt för första gången undersökt min kropp på riktigt, inklusive mitt kön. Jag har erövrat rätten till min kropp igen. Sett allt det vackra den rymmer. Insett storheten i att vara en kvinna. Skönheten som den rymmer. Jag har förstått att jag är skapt för njutning. För i år har jag också lärt mig att det finns många sorters orgasmer. Jag har fått namn på dem. Lärt mig ett helt nytt förhållningssätt till min kropp. Jag har insett att kärleksakten kan beröra mig så djupt att jag efteråt gråter. Jag vågar och vill ge mig hän, vet att höjden av min njutning handlar om hur mycket jag vågar släppa taget och ha tillit till min partner. Jag har insett att jag är värd att bara ta emot. Förstått att han kan njuta av att ge mig sin kärlek och närvaro, och se hur hans beröring kan få mig att njuta.

8. Det är omöjligt för mig att vara samtidigt i min sexuella feminina energi och samtidigt vara en ledare. Min sårbara feminina själ vill följa och flöda. Hon är varm, innerlig, mjuk och fylld utav kärlek. Hon tror på kärleken, är beredd att strida länge för den. Hon vill dansa, sjunga, skratta, leka sig igenom livet. Hon är på djupet helig och för henne är den sexuella akten så mycket mer än sex med kroppen. Det är en sammansmältning mellan två kroppar och själar. Det är en gudomlig stund fylld av värde, tillit, närvaro och kärlek till varandra. Det är ett totalt öppnande enda in i det innersta rummet i mig. Dit ingen annan man någonsin tagit sig förut. För idag vet jag att min kropp också är vår gemensamma väg till himmelriket och Gud. Och enbart en man som står djupt förankrad i sin gudomliga maskulinitet är uppfylld nog av värde för att se och dyrka det heligt feminina i mig. Han vet att han är ledaren och begär inte av mig att jag ska vara det. Han vet att jag är den böljande kärleken han inte han uppleva utan mig. Vi vet båda att sätta vårt eget värde och kan därigenom dyrka varandra för de egenskaper vi bringar in i relationen, de som vi inte på egen hand kan uppnå.

9. Jag är i grunden en följare. Ett flöde av energi. Därför skapas det med enkelhet texter som denna. Datorn håller koll så att inte bokstäverna trillar utanför. Jag kan vila i den kreativa essensen. Det är genom att följa som jag återfunnit rätten till min kropp och mitt värde som kvinna. Jag har lärt mig följa min intuition, min kropps önskemål och att bli ledd utav andra. Min främste lärare har varit och är Gud. Han är den maskulina ledare jag känner att jag kan lita på. I min relation till honom har jag återerövrat min oskuld. Den del i mig som inte behöver skämmas för att jag är sårbar, feminin och en kvinna som tror med hela sitt hjärta på kärleken och det gudomliga partnerskapet där den sexuella upplevelsen är vår gemensamma väg till himmelriket. Han, Lingam och ledaren. Jag, Yoni och följaren.

Jag är kvinna. Värdefull i min sårbarhet. Osminkad och vacker i min skapelse.
Sensuell, helig och allt annat än ett objekt. Min kropp är ett tempel.


Om du är kvinna, hör mina ord …

Du är värdefull! Och en utav anledningarna är just för att du är kvinna. Din kropp är en gudomlig skapelse ämnad för dig att njuta av. Var i den, hedra den med din uppskattning och uppmärksamhet. Sluta klaga på hur den ser ut. Omslut den med kärlek och ge dig möjlighet att släppa taget om den skam som håller tillbaka dig. Ge dig hän åt den vackra sexuella energi din kropp bär på. Det är samma energi som skapar nytt liv. Dela din värdefulla kropp med den du älskar. Ge dig hän i kärlek. Värdesätt dig själv. Stå i det värdet.

Värde är ett av de heta teman denna höst och vinter hos mig. Heal My Voice Sweden är ett bokprojekt jag leder. Att läka och stärka vårt värde och värdighet som kvinna är intentionen med den bok vi skriver ihop. Vi är 24 kvinnor vars röster kommer att läka andra kvinnor när de läser våra sanna berättelser. Möt oss på www.healmyvoicesweden.se

Att frigöra vårt värde är temat på den online workshop jag leder på nätet i december, Energy Worthy Week. Läs mer på www.marie-eklipanovska.se

Kärlek till alla kvinnor och flickor!
Marie 

tisdag 20 november 2012

12:44 en tisdag med Gud

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen.

Jag är trött på att gömma mig från omvärlden.

Klockan är 12:44 och jag lyssnar på Deva Premal och Miten. In the light of love. Varsågod och dela magin i deras musik med mig medan du läser mina ord.



Vem är jag egentligen?

Frågan är befogad. Jag släpper och släpper och släpper .... taget om allt mer.
Jag vet vad jag gör. Jag tjänstgör för Gud. Jag är rösten för den kärlek som finns i det gudomliga. Livet är min arbetsgivare.

Men vem är jag?
Det jag identifierat mig med förut släpper jag taget om.
Vem är jag när jag inte längre är den mamma jag var förut, inte den dotter, syster, vän, coach, själsfrände och det mänskliga uttryck jag varit så länge?

Lager för lager rämnar de klädedräkter jag burit så länge.
  • Rustningen - "jag kan själv" som var mitt skydd och mitt fängelse, uppbyggd utav rädslor och känslan av värdelöshet. Jag kan inte alls själv. Jag vill inte ens själv. Det är ett kärlekslöst liv. Jag behöver människor och deras unika egenskaper för att mitt liv ska vara meningsfullt och värdefullt.
  •  Den maskulina "ytterrocken" - den med ärmar jag alltid drog upp, redo för hårt arbete, uppfylld av tanken "ensam är stark". Den har skickats till Gud för pensionering.Tillsammans med rustningen tog den nästan död på mig.
  • Mitt Messiaskomplex - den obalanserade Modern i mig som tog ansvar för allt och alla, tänkte att jag är så stark att jag kan vara världens samvete och på mina axlar kan jag bära allas känslor, så slipper de lida. Resultatet av en stor outvecklad tro på Gud som aldrig fick näring. Rösten för den djupa längtan som brinner i mitt bröst som rymmer stor kärlek och vill bli uttryckt, delad.
  • Offrets och Martyrens fula kläder - de svartvita tankarna om antingen eller, bra eller dåligt, rätt eller fel, du eller jag, för min skull eller din skull. Grogrunden för det ansvarslösa levernet med en säck full utav ursäkter att använda för att slippa ta ansvar.
  • Många många fler dräkter har jag släppt under de senaste åren.

Jag känner att jag närmar mig min andedräkt. Bara att skriva den meningen ger mig tårar i ögonen. Tårar som springer ur närvaron med mig själv, min ande, mitt allra renaste och heligaste. Jag känner att jag står inför att släppa taget om en oerhört tung dräkt idag. Hans namn är "Ansvaret".

Om jag landade i min kropp i detta ögonblick, ovetandes om vem som är min familj, mina vänner, vad jag gör och var jag bor. Som om jag vaknade upp nyfödd i denna vuxna kropp, vad skulle jag då känna inför det som är just nu, det som ligger framför mig och dem som finns omkring mig? En hisnande tanke och en stor känsla om vad som blir möjligt. Jag ska ta med mig den in i en meditation nu med en gång känner jag. Den känns viktig och stor.



Jag ska landa i denna kropp. Upptäcka mig själv. Göra det jag älskar, meditera.

Idag pratade jag och Charlotte Rudenstam om meditationens fröjder i Soul Sisters. Läs mer på vår hemsida: www.soulsisters.se

fredag 16 november 2012

Genombrott idag!

Genombrott idag! ♥

Samtidigt som det gör ont, finns en lättnad. Min inre vägledning har aldrig tidigare varit så kristallklar. Tårarna just nu är en blandning utav den frid som infinner sig vid total vetskap om något, men också de av utsatthet. Exponeringen som något i mig vill undvika. Det är den tystade rösten från kvinnor genom historien. De brända kropparnas röst. Rösten för Korsriddarnas offer som slaktades. De ofödda barnens röst. Det är en smärta sprungen ur alla liv jag levt och alla gånger jag blivit tystad i dessa liv. För min tro. Jag kan känna hur många gånger jag dött, känt dödens andedräkt. Inte konstigt att jag ser honom som en vän. Han har befriat mig från smärtan så många gånger. Från lidandet andra har utsatt mig för. Han har gett mig livet åter genom att ta det gamla ifrån mig. Han är en sann vän. En allierad i kampen för en fri röst.
Jag vet vad som väntar. Jag vet vad jag ska göra nu. Och med döden som vän har jag inget att frukta. I detta liv ska jag äntligen bli fri. Min andes kamp är över. Hon är fri. Hon är oövervinnelig. Hon är evig.
Och massorna ska inte gå miste om rösten denna gång. Ingen har längre makten att tysta. Den eran är förbi. Nu är en ny tid. Vår tid. Den fria värdefulla visa rösten av en kvinnas tid. Jag. Du. Vi tillsammans. ❤
Bliss. Lycksalighet.

Gud har fått en egen flik. Mer nygammalt att se framemot. Välkommen in på den för dagen uppdaterade hemsidan och finn vad det är din själ behöver.
www.marie-eklipanovska.se

torsdag 8 november 2012

Kvinnorna levererar sanning

Just nu är det kvinnorna som levererar sanningen om mig. Jeanette Östling, min Soul Sister visar mig detta videoklipp. Och jag vill bara dö and go to heaven. Hennes ord, Iyanla Vanzant, är min sanning och sanningen om mig själv.
Lyssna på detta korta klipp och läs sedan vidare.


Why You Should Put Yourself First
Relationship expert Iyanla Vanzant says it's not selfish to put yourself first—it's self-full. Find out why Iyanla says you have to be good to yourself first if you want to be of service in life.

Är du med på hennes resonemang? Jag är. 100%.

"How you treat yourself, you treat God. You are the representive of God in your life."
De orden nästa nockar mig ur soffan. När jag sätter mig själv sist i mitt liv, sätter jag Gud sist. Jag sätter andra människor före Gud i mitt liv. Jag måste vara så god mot mig som jag vill vara mot Gud för att kunna vara till tjänst för andra människor i mitt liv. Aj aj aj aj. Oj oj oj.

"Self full! You wanna come with your cup full. What´s coming out of the cup is yours. What is in the cup is mine."
Denna kraftfulla kvinna fortsätter att leverera de mest grundläggande problem som vi människor brottas med och hon gör det tillsammans med lösningen på problemet.

"When you give to others to the degree that you sacrifies yourself, you make the other person a thief."
"They are stealing from you what you need and they don´t even know it."
Här landar så många polletter att det känns som om jag vunnit på roulette. Det rasslar till. Jag nickar mig igenom minuterna. Lyssnar om och om igen på inslaget. Hon sätter ord på allt det jag tänker. Och hon gör det så enkelt. Och förpackningen hon kommer i, kvinnlig, stolt, kraftfull, snygg, modig, säker ... jag älskar henne. Vilken underbar förebild.

Det är kvinnorna i mitt liv som levererar sanningen om mig själv. Dotterns val. Samtalen med väninnorna. Mötet med mamma. Heal My Voice Sweden gruppens alla kvinnor. Kommentarerna på FB. De speglar och speglar och speglar sanningen om mig. Värdet i mig. Visionen jag har.

Det jag behöver finns i det kvinnliga, det feminina, det mjuka, omfamnande, frigjorda, värdiga, sexuella, sensuella, glada, kraftfulla, kreativa ...

Jag inser att stora saker är på gång. Vårdar kroppen extra mycket. Dansar mer salsa, går på massage, gudinnekväll, sexibilitykväll, klipper mig, målar naglarna, lite mascara på ögonfransarna, bejakar åtrån, söker njutning, drömmer .... Jag bejakar sinnena och kroppen.

Och jag tar emot. Allt det stora värdiga vackra som kvinnorna säger och som klingar an i min kropp som min sanning. Jag tillåter mig att bli sedd och betraktad. Speglad. Och jag växer i detta. Växer ur begränsningarna, tvivlen, rädslorna och mörkret. Jag skriver om min story. Berättar framgångshistorien Marie istället för det trista smärtsamma. Blir bättre istället för bitter. För jag insåg i våras att vägen till storheten går när jag som kvinna "transform pain into power". Den egna smärtan, den rådande kollektiva smärtan och den historiska kvinnosmärtan. En dag ska jag dela med dig vad jag vet om "transform pain into power"

Tills dess får du lyssna till denna underbara kvinnas förklaring.



Iyanla Vanzant Defines Pain
Pain isn't just a physical ache. Watch as Iyanla Vanzant shares her definition of pain and how it can manifest itself, and reveals how we can all stop the pain.


Hail Mary, full of grace, the Lord is with thee; blessed art thou amongst women, and blessed is the fruit of thy womb, Jesus.

Att vara kvinna är mäktigare än vad många utav oss insett, fram till nu.
Pay
Attention
Inward
Now

Then .... Feel. Deal. Heal.

Love,
Marie

onsdag 7 november 2012

Förnyelse - Zlatan och Jag

Jag tänkte skriva pånyttfödelse som rubrik, men valde att skriva förnyelse. Båda är sanna.

Förnyelsen handlar om denna blogg och hemsidor jag har. Jag har uppdaterat dem alla. Jag vill att de ska matcha den pånyttfödelse jag upplever just nu. Det är en uppdatering utav mig själv kan man säga. Precis som i datorvärlden. Jag har avlägsnat de buggar jag uppmärksammat i systemet, så att jag blir ännu mer användbar och förenklad. Om jag är det, blir nämligen mitt liv det. Jag tror att så som jag vibrerar så blir mitt liv.

Om jag vibrerar i glädje, kärlek, gudomlighet, lätthet, överflöd, hälsa, frihet, frid och njutning, då är jag övertygad om att det är vad mitt liv innehåller. Detta är själens egenskaper, visdomen hon är uppbyggd av.

Hur vet jag vilken vibration jag är i? Se på resultatet. Se på vad du har och inte har i ditt liv.

Jag såg att vissa resultat inte matchade vad jag önskade mig. På vissa områden fanns inte det jag kände att hela min varelse längtade efter. Så under en lång tid har jag medvetet släpp taget om de tankar och övertygelser som har hållit kvar mig i det oönskade tillståndet. När jag släppte taget om tankarna och de gamla barndomsövertygelserna ledde det till handlingar där jag släppte taget om projekt, relationer, saker och åtaganden. Sådana som andra drömmer om.

Det inre trycket ökade. Jag kunde inte sätta fingret på vad som skedde i mig. Min gudomliga själ blev alltmer rastlös. Energin byggdes upp. Det kändes som om myrornas krig pågick inom mig. Gud talade allt högre till mig. Så högt att jag till slut upplevde det som att han vrålade inom mig. Då gjorde jag det. Tog beslutet.




Det är bara några dagar sedan. Jag känner att det kommer att ha en avgörande betydelse för hur mitt liv kommer att se ut framöver. Jag släppte ett motstånd. Ett stort och tungt sådant. Ett sådant djupliggande motstånd som kräver en kapitulation för att det ska ske något.

Jag kapitulerade inför mitt öde. Inte som om ödet var något farligt och hemskt. Ödet så som i min själsuppgift här och nu, i detta skede av mitt mänskliga liv.
Jag har kompromissat länge. Skött mitt själsåtagande med lite distans. Jag kan se att jag tagit steg för steg i riktningen som lett mig hit där jag nu befinner mig. Distansen har berott på att jag gjort motstånd mot att släppa vissa delar i mitt liv. Jag förstår också att det varit nödvändigt. Platsen de upptagit i mina tankar, känslor och i tid behöver jag nu. Jag står i full tillit till att detta är vad som vill och behöver ske.

Jag hade flera olika spännande roliga projekt på gång och i gång. Vissa är avslutade andra framskjutna. Gud är väldigt tydlig med vad som nu inte ska skjutas på längre. Jag har gjort det tillräckligt länge anser han. Flera år om jag ska vara ärlig. Han viskade saker till mig i början. Sedan talade han lugnt till mig lite då och då. Rösten har blivit starkare och starkare. Tydligare och tydligare. Inte längre viskningar och symboler. Raka puckar. Gör så här! Gör detta! Nu!

Jag vet att det är för mitt eget bästa. Jag vet att hans röst är rösten för min egen längtan, min själ, mitt öppna hjärta. Den vet vad den vill, hur stor den är och hur viktig den är. Det är jag som behöver förstå det. Sätta värdet och vandra i tilliten, med hjärtat och längtan som min inre GPS.

Jag bytte bakgrund på bloggen. Som en hyllning till det inre arbetet jag så villigt och modigt gjort under en längre period. Mina celler vet vad de är programmerade till. Jag ska bara se till att utföra arbetet.
Jag vet när jag vibrerar i glädje och lätthet. När friden är total och kroppen full av kärlek. Då friheten känns självklar, överflödet naturligt och njutningen är som störst. Den vibrationen har jag när jag är vid havet och vandrar. Jag har den när jag mediterar och när jag dansar salsa. Jag har den när jag älskar i närvaro med en man. Jag har den när jag är på workshop och utbildningar med likasinnade. Jag har den när jag ser en riktigt bra film och när jag har ett härligt samtal med någon utav barnen. Men ...


Jag har den också när jag är programledare i radio. När jag leder gruppmeditationer, cirklar och workshops. Och när jag gör något utav detta och samtidigt pratar om min relation till Gud då är jag vad vi i min bransch kallar fully aligned. Vad andra kallar i mitt esse. Jag behöver inget i den stunden. Jag är allt och litar därför till att jag får allt jag behöver.
Jag arbetar utan manus. Jag kliver in i radiostudion, i cirkeln, på workshopen, i meditationen helt tom eller med ett ord, en intention. Sen förlitar jag mig på flödet och överflödet. Och jag är grym i detta tillstånd. Jag är så bra att jag inte ens vet jag själv har sagt efteråt. För jag har släppt taget och tillåtit mig att vara det öppna hjärtat, det öppna sinnelaget, den öppna själen, det totala inlyssnandet och munnen som de gudomliga orden strömmar ut ur. Min vibration är i samklang med Oneness. Jag är ett med alltet. Jag bara är.

Och jag har gjort detta länge. Men dragit mig för att göra det utanför min komfortzon. Och den zonen är alla de grupper jag leder; The Tribe, församlingen, gruppen utav människor som tror på mig, litar på mig, älskar mig för den jag är och ser värdet i det jag gör i sina egna resultat. Den gruppen växer. De är otroligt lojala. De är famnen där jag är 100% Marie. Jag är lyckligt lottad som har dessa kvinnor. För alla är kvinnor.

Nu orkar jag inte göra motstånd längre. Jag har släppt allt annat som dragit ner min vibration. För att höja den ytterligare behöver jag nu kliva upp på scen. Och skräcken inom mig finns där. Men jag måste. Den höga vibrationen är som en drog. Jag har vant mig vid att livet är en underbar upplevelse fyllt av njutning, glädje och lätthet. Jag vill ha mer av det. Vara mer i det. Och i slutänden betyder det att vara mer utav mig själv. Och jag är på topp när jag bara får kliva in och göra min grej. Och min grej råkar vara att lyssna och tala från hjärtat, om Gud och allt det eviga oändliga kärleksfulla. Det borde vara enkelt. Det borde vara naturligt. Men ... vi människor räds ljuset mer än mörkret, kärleken mer än rädslan och storheten mer än det förkrympta. Och ve den som påminner oss om ljuset när vi står i vårt mörker.

Men jag väljer att göra min grej i alla fall. Zlatan har sin fotbollsplan, glädjen i spelet och åskådarna. Jag har min scen, glädjen i budskapet och lyssnarna. Jag gillar Zlatan. Kanske gillar han mig. Vi har människor som tror på oss, beundrar oss, gläds med oss och stöttar oss. Vi har de som inte gör det.
Alla har vi en Zlatan inom oss. Något bara vi kan göra på vårt vis. Just nu i livet är jag Zlatan när jag pratar om Gud inför grupper. En dag gör Zlatan något annat. Det gäller säkert även mig.

Nu hoppar jag ut i det relativt okända och ser var jag landar. Jag vet åtminstone så mycket som att, jag inte längre känner mig som en coach. Jag är en Hjärtlig Spirituell Mentor för Kvinnor. Det står nu skrivet på min uppdaterade hemsida.
En del har jag lärt mig av Zlatan. Att inte skämmas för mig själv, inte vara rädd för att ta plats och oavsett vad man tycker om honom som person kan ingen förneka att han är sanslöst duktigt på det han gör. Och Zlatan spelar inte fotboll för att behaga andra, han gör för att han inte kan låta bli. Allt det gäller även mig. Dessutom är vi från Skåne och har konstiga efternamn.

Välkommen att utforska den jag är på riktigt. Klicka in dig på min uppdaterade hemsida.
www.marie-eklipanovska.se





torsdag 1 november 2012

Läsvärt kl 11.33

Hur är det möjligt?

Jag bestämmer mig för att skriva i bloggen. Just idag. Det är länge sedan. Tittar på klockan. 11.33. Magiskt.
Förra inlägget hette Läsvärt kl 11.22.

Och faktiskt tar jag vid precis där det förra slutar. Men först vill jag visa dig vad jag såg idag när jag blickade ut genom fönstret. Ett dansande löv. Naturen är magisk.




Igår var en dag då jag tog ytterligare ett steg upp. Uppstigande. Slutslumrat. Idag bara är jag. Glad att almanackan gapar tom. Behöver smälta. Låta det obegripliga, men ändå så självklara sakta sjunka in. BE. Be with the ME.
ME - är mitt själsjag. Det eviga och odödliga. ME har en titel. Jag behåller den för mig själv. ME är också initialerna på Marie Ek. Namnet jag växt upp med.

Tänk att denna fina tjej med bruna rådjursögon...

... skulle växa upp och bli Jag, denna kvinna ...

... med denna Själ, ME, att förvalta ...

Jag har insett att jag inte kan välja vad jag är, bara vem jag är.
Jag kan inte välja ME. Jag kan däremot välja att ta emot henne eller inte. Det avgörs utav vem jag vill vara, vem jag väljer att vara. Jag kan välja att vara Jag, mitt själv, utan mitt större ME. Det är mindre krävande. Det innebär mindre ansvar. Det är ett enklare liv.

Men det innebär att andra påverkas. Väldigt många andra. Alla mina val har en effekt på andra. Jag rubbar den universella ordningen som ME eftersträvar. När jag säger nej till ME påverkar det de andra. De kommer inte att veta om det, kanske inte märka det. Men Jag kommer att veta det. Jag kommer att känna att jag inte varit rättvis. Att jag inte gett dem en rättvis chans. För mitt val påverkar deras förutsättningar och deras val. Vem jag väljer att vara gör skillnad. Med eller utan ME gör stor skillnad.

Jag har inte valt henne. Jag är utvald av ME. ME har valt att vara den vars val påverkar många. Min kropp, i denna tid är utvald av ME. Jag ska bara säga Ja eller Nej. Jag ska välja vem jag är.

ME vet massor som jag inte vet. Med ME kommer stort ansvar. Mycket att bära som inte får delas ut hur som helst, saker som Jag hela tiden måste försöka förstå för att det ska göra någon skillnad.

Jag vet när jag valde att säga Ja till henne, säga ja till ME. Vilket år, vilken månad, vilken dag och i vilket sammanhang. Det är några år sedan.
Igår visade hon mig vägen jag vandrat. Jag såg stegen jag tagit. Jag förstod vad som måste ske för att jag ska ta mig till nästa platå. Jag förstod lärdomarna som varje platå rymmer. Idag har jag börjat nedteckna dem.

Den platå jag nu befinner mig på där är Jag och ME tillsammans, WE.
Hon har förklarat de första lärdomarna jag har att utföra och förstå här. Och de är högst mänskliga lärdomar med syftet att gagna mänskligheten. ME behöver Jag för att de ska omvandlas i handling. Jag behöver ME för att lära mig den nya ordningen och hur jag ska anpassa den ner i Jag-form. Vi är med andra ord beroende utav varandra. WE är lösningen. Ingen är mer värd än den andre. Utan varandra blir vi värdelösa, obrukbara för ett större ändamål. Läs gärna den meningen en gång till. Vill du känna dig värdefull och agera i ett större ändamål är WE en förutsättning. Men valet är ditt.

Jag vet en väg till WE. Den jag vandrat. Den vägen är jag mentor för. Spiritual Mentor. ME är en Spirit. Och WE har nu tillsammans bestämt att ta emot vår första elev. WE behöver komma fram till en fungerande urvalsprocess. Det är min första lärdom.

Inte konstigt att jag älskar mjölk. Det påminner mig om MEs hem.

Ps! kl 12.11 i inkorgen ligger det ett email. Ämne: ME - Plus. Jag är en utav åtta utvalda. Jag ler åt åttan. WE skrattar ihop. För denna platå är full utav glädje och självdistans.