Jag gick nästan i fällan. Snaran ska jag nog kalla den istället.
"Du är så intensiv att jag blir helt nervös."
Jag är ju bara Jag.
Jag har förstått att jag har den effekten på en del människor. Det är inget fel på dem anser jag. De brukar reagera med att backa. Då tar jag ett kliv framåt i min naivitet. Och de tar två steg tillbaka. Och jag fattar fortfarande ingenting och tar ett par steg framåt. Dansen brukar pågå ett tag innan jag ser det. "Jag skrämmer den personen". Plötsligt är tanken där. Och jag blir jätteledsen. Vad är det med mig som är så skrämmande? Jag känner mig helt ofarlig. Jag vill väl och tror gott. Kanske uttrycker jag mig klantigt ibland, men jag tror att de flesta människor ändå känner att jag verkligen gillar dem.
Det är då jag är på väg in i fällan. In i snaran. Jag tror att jag är fel. Att intensiv är fel.
"Fy dig Marie för att du är så intensiv att du gör människor så pass nervösa att de måste backa undan från dig!"
Och det avståndet gör så himla ont. Jag blir jätteledsen. Avståndet blir beviset på hur fel jag är som är så intensiv, impulsiv och öppen. Och tanken på att göra mig sval och lagom okomplicerad blir attraktiv. "Lagom-Marie hon skulle nog bli omtyckt och ofarlig" tänker jag. Och jag överväger möjligheten. Tills hela min kropp skriker "Är du helt dum i huvudet eller?". Och så kommer jag på att jag bloggat något klokt en gång, så jag letar upp det inlägget och räddar mig själv från Lagom-snaran som hade tagit död på mig, alla morgonsändningar, radioprogram och drömmen om en församling.
Och så berättar jag för vederbörande att jag bara vill bli omtyckt för den jag är, inget annat. Och att vänskap inte fungerar just nu tyvärr, för vi har så olika tempo. Inget är rätt. Inget är fel. Bara olika.
Jag är uppvuxen med sanningen att förälskelsen är blind och dåraktig. Det är vad jag pumpats med utav av samhället. Jag inser nu att jag matats med en lögn. En förgörande dödlig lögn.
Den är dödlig, för den innebär att vi matas med att förälskelsen är något farligt och fel. Och det är den, för samhället. För när vi är förälskade slutar vi se på teve, lyssna till nyheter och vi arbetar inte ihjäl oss. Vår radar är inställd på kärlek, inte på rädsla. Och då blir vi farliga för samhället som manipulerar oss genom att pumpa oss fulla med våld och rädsla. I förälskelsen bli vi immuna mot rädslan. Den mest våldsamma person kan bli mjuk som en nallebjörn. Så kraftfull är kärleken. Den kan omvända den mest härdade. Har vi mött den förändrar den oss för alltid. Och vi går igenom livet efter en ständig längtan efter att åter igen känna kärleken inom oss.
Jag inser idag att förälskelse är ett tillstånd vi tillåter inte något som kommer av sig själv. Receptet innehåller många delar mod. Enorm villighet att älska och bli älskad. En del sårbarhet som kommer med modet att älska den andre utan några garantier. Jag vet för jag är åter förälskad. En bra grundstart är en övertygelse att kärleken besegrar allt. Sen hjälper det att man är uthållig. Galenskap behövs när det ser riktigt mörkt ut. Men modet att stå kvar i kärleken med ett öppet sårbart hjärta när den andre sakta men säkert stänger ner och går allt djupare in i rädsla är helt avgörande.
Förälskelsen är inte blind, den är klarsynt, fri från dömande och helt närvarande i nuet. Den är inte dåraktig, den tror på det goda, på kärleken, på människans godhet.
Jag är aldrig så snäll, så benägen att kompromissa, hitta lösningar, villig att bekräfta, se och ge, som när jag är förälskad. Jag söker inte felen hos den andre eller situationen, jag letar rätt. Jag fastnar inte i petitesser. Jag tar mig tid att skriva ett gulligt sms, skicka ett kärleksmejl, berätta hur mycket jag längtar efter att åter ses. Jag prioriterar inte tvätten, teveprogrammet som jag ändå kan se på Play senare. Jag har inte huvudvärk när det är läge för sex. Jag gör mig fin för den andre. Luktar gott. Ler mer. Skrattar högre. Pussas mycket. Kramas och tafsar i ett. Jag bubblar i magen är varm i hjärtat och är mer överseende med småsaker.
Ja, jag är absolut helt livsfarlig. För jag kan i detta tillstånd inte manipuleras att tro att jag behöver alla prylar i reklamerna för att vara lycklig. Jag är ett hot mot makten, för jag är så uppfylld utav kärlek att jag inte köper ett enda ord av deras skrämselpropaganda. Och jag är inte det minsta intresserad av att konsumera våld i någon form, jag till och med äter mindre, så inte ens mina pengar får samhället. Jag är med andra ord ett gigantiskt hot. Dessutom är det så illa att den där förälskelsen väldigt ofta smittar över sig på andra. De vill också ha mer kärlek, mer kramar, mer glädje. Samhället riskerar en epidemi. Vännerna som smittats börjar gå hem och ställa krav på mer pussar, kramar, bekräftelse och sex. Fjärrkontrollerna göms undan. SE MIG! Och plötsligt dalar tittarsiffrorna. Reklamintäkterna minskar. Tidningarna står kvar i sitt ställ i affären. För kärleken bär sina egna nyheter. Den rymmer många spännande kanaler. Och den säljer sig själv, utan mördande reklam.
Irritation och lite småförbannad.
Besvikelse och lite uppgivenhet.
Känslan av att vara bortvald, icke önskvärd.
Ledsen, liten och oförstådd.
Osedd.
Obetydlig.
Värdelös.
Ingenting.
Läs ovan rad som om den var ett känsloband. Ett radband av känslor. Som du sjunker djupare och djupare ner i. Överst på ytan känner jag mig irriterad och lite småförbannad. Och här fastnade jag ett tag. Ganska länge faktiskt. Så länge att tankarna hann slå rot, börja växa och var på väg att leda till ett bittert utslag i denna blogg. Men jag har blivit bättre på att tygla min spontanitet.
Jag beslutade mig för att först äta frukost. Och tjattret pågick i huvudet hela frukosten igenom. Jag tänkte en sund tanke mitt i all den röran. Utifrån den beslutade jag mig för att meditera innan jag skrev blogginlägget.
Den sunda tanken var: Bli bitter eller bli bättre Marie!
Så jag satte mig en stund och mediterade. 15 minuter. Det var ett klokt beslut jag tog. Bättre är ett mycket skönare tillstånd än bitter. Alltid. För alla.
I´m Scared Of Lonely.
Precis så är det. Under irritationen bor besvikelsen och en liten uppgivenhet. Den härstammar från igår. Och vågar jag känna vad som finns under den så hittar jag en känsla av att vara bortvald, icke önskvärd. Inget najs alls. För djupare ner finns ledsamhet. Jag blir liten, krymper och känner mig oförstådd. Osedd. Osynlig. Obetydlig. Det gör ont. Jag blir värdelös. På botten är jag ingenting. Aj!
Så jag mediterar. Sätter mig och sjunker in i kroppen som bär alla dessa känslor. Och efter en stund inser jag att de härstammar från tankarna som tjattrat oavbrutet där uppe i huvudet. Och jag vet precis vad jag ska göra. Flytta fokus till andningen. Och det går en stund, sen är jag tillbaka uppe i det destruktiva tugget. Och jag återvänder till min andning igen. Och så efter ett tag så är jag där igen. I pladdret, men det börjar avta. Så jag vänder tillbaka till andetagen och följer med dem in och ut. Och jag förnimmer plötsligt en vind som smeker min kropp och jag känner glädjen återvända. Jag är närvarande i min kropp igen. Hemma. Och tankarna tystnar. Jag njuter av stillheten som infinner sig.
Varenda gång jag lämnar min kropp, mitt tempel och ger mig hän åt mitt destruktiva tjattrande syndar jag. Det är en synd att lämna mig själv och kärleken som bor i mig, bara för att flytta in hos någon annan, vilja förändra livet så som det är skapat i sin fulländning och hänge mig åt dömandet och eländet som bor i tanken om att jag vill förändra en annan person för att jag ska må bra. Mitt sätt är rätt sätt.
Ave Maria, tack och lov att jag har dig. Bön och meditation är de mest kraftfulla verktyg jag känner till. Och jag tar ett beslut när mitt sinne är stilla och klart. Det leder till ytterligare ett. Och slutligen ett tredje. Alla tre grundade i kärlek, tillit och sinnesfrid.
Beslut 3 handlar om att tillåta mig att älska honom. Hålla hjärtat öppet. För annars är jag inte sann mot mig själv. Och jag är trogen sanningen. Vi har skrivit ett kontrakt sanningen och jag. 100% och inget annat är det som gäller. Jag älskar honom. Djupt och innerligt, även om jag ibland vill sparka på honom. Som igår, när jag kände att hans respons gjorde mig besviken och irriterad. Men när jag valde att vilja vara bättre istället för bitter, då valde jag att inte vara bortvald, men utvald att leda kärleken, tro på kärleken, stå i kärleken, visa kärleken, välja kärleken, även om det medför smärta och sorg.
Och jag hoppas slippa sjunga denna sång för honom en dag ....
Beslut 1 och 2 är att ta meditationen på allvar och bringa ut den i världen. I två former.
Sommarmorgon övergår när tiden är inne till Meditationsmorgon på webben. Från gratis till låg kostnad.
Jag startar en fysisk meditationsgrupp till hösten som träffas varje vecka.
Jag insåg att trots att jag är så tränad i att stilla mitt sinne, vara i närvaro, våga bevittna och känna, efter att ha praktiserat meditation i 15 år, ändå kan snurra in mig i tankar och känslor. Sinnesro är en färskvara. Meditation är en livsstil. Det är något man lever och praktiserar, som påverkar vardag och arbete, gör oss snällare och lugnare. Håller oss friska. Det är dags att återgå till basic. Det är dags för mig att ta på mig meditationsledarrocken igen och ännu en gång i den älskade form jag anser vara den mest läkande, i grupp.
Meditation på Sibbarp
Och mannen som väckte min känsla av att vara bortvald är såklart Anders. Han sköter sin själsfrändeuppgift. Och kvinnan som valde att omvandla bortvald till utvald är såklart jag. För själsfrändeskap handlar om att lära sig älska sig själv fullt ut. Och jag tycker att vi båda sköter vår del av själskontraktet.
Jag vet att det är dessa ögon jag ska blicka in i när jag vaknar.
Sluta sprattla! det är hans uttryck. Jag undrar vem som sprattlar?
Jag älskar dig Anders. Men det betyder inte att jag alltid tycker om dig.
Det är inte varje dag jag är med om att torka en luftballong. På tallriken, mitt i pildammsparken i Malmö. Men har man en vän vid namn Kristan som är ballongfarare, ja då får man uppleva sånt här.
Blev nästan en tur. Dock för lite gas.
Ut med en lilla tygbiten.
Det är en del som ska blåsas upp.
Först en gigantisk hårtork som blåser in luft :-)
Sen blir det sådant som grabbar gillar. Eld.
Inte alla som kan säga att de varit i en luftballong.
En bit upp till pricken.
Där var grabbleksaken igen.
Fire
En liten ballong är detta. Men stor ändå.
Många undrade nog varför vi aldrig lyfte. Men det kunde ju inte veta att ballong var blöt sedan Kristians tur i Gränna och att den därför behövde torka. Jag flög ballong kan man säga. En meter över marken när Kristian förklarade lite för länge hur den där koelden fungerade. Plötsligt lyfte vi från marken :-)
Än slank han hit och än slank han dit.
Visserligen en annorlunda upplevelse att torka en luftballong i pildammarna, men ärligt Krille....
det är ju det här som räknas. JAG VILL ÅKA BALLONG!
05.20. Jag vaknar arg. Lika pissed off som när jag la mig. Det är en irritation lika stor som den som är riktad åt min sönderkliade stortå. Myggjävlar. Jävla män. Och honjävlar. Precis så känns det. Det är inte lönt att somna om. Det här något jag måste få ur mig. Detta är något jag måste skriva om. Jag känner lejoninnan i mig. Hon vill ryta den här gången. Bloggen blir lång idag. Läs om du vågar.
Det som trycker igång mig är ett inlägg på Facebook. Min vän Christina Nilsson skriver ett argt inlägg om ämnet i en artikel hon läst med rubriken "Manliga drömmar om småflickor" av Mikke Schirén.
"Ibland så vet jag att jag borde ha sagt något, sagt emot en dumhet istället för att vara tyst, men ibland så lyckas jag inte med det, jag blir helt förstummad, chockad av mänsklig dumhet. Oftast manlig dumhet. Just i det här fallet så skämdes jag mycket efteråt att jag inte sagt något, sagt något emot.
Det var fest för sonens klass, han går i trean och ska börja i fyran, det närmade sig slutet på festen, och några av de föräldrar som hade hjälpt till stod och pratade. Det var en trevlig försommarkväll. Terminen närmade sig sitt slut. Där stod vi, fyra män och pratade om ditt och datt. Då säger en av männen, 'ja på äldsta dottern har det börjat puta ut och det har börjat komma hår lite överallt'. Hans äldsta dotter går i fyran. Jag blir generad, vet inte riktigt vad jag ska säga. Samtalsämnet känns malplacerat. De andra männen skrockar lite förnöjt. Skrockar? Ja, skrockar." Läs hela artikeln här: http://www.sn.se/partibloggar/gnestav
Och jag blir så in i helvetes förbannad. Går igång rejält på själva ämnet. Kommenterar inlägget och somnar med ilskan kvar i kroppen. När jag vaknar är ilskan kvar. Och hjärnan går igång och kopplar ihop alla de senaste dagarnas tankar och samtal om kvinnors värdighet. Mötet jag hade igår med en barnmorska handlade om kvinnors sexualitet. Heal My Voice Sweden handlar om att läka de trauman som kvinnor bär med sig. Flera olika videor jag sett de senaste dagarna har berört andra sidan av detta. Hur det borde vara. Vad som är autentiskt.
Är det okej att jag är arg? Riktigt förbannad. Och ja det är så illa att jag som kvinna behöver ett ok utifrån på att det är ok att vara ilsken och få ryta som en lejoninna. För kvinnor ska helst inte ryta. Vi är till för att slicka andras sår. Eller?
Och jag finner som så många gånger förr kraft i denna bön!
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst
Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.
Hillary Clinton about why men wants to control women.
Och jag är så förbannad över att detta tillåts fortgå. Sändningen på morgonen blir såklart också på detta tema. Jag kan inte släcka elden i bröstet. Det är inte ens meningen att jag ska göra det. Så jag svär i sändningen,åtar mig att ryta och i värsta utdela en pungspark. Varsågod att lyssna. Femton minuter lång. http://attendthisevent.com/?eventid=31482201
Och jag tänker på dem som fattat att kvinnor inte bara är värdiga och värdefulla, utan mycket mer än så. Så jag lyssnar till de visa männen, istället för vissa (alltför många) urbota grottlika outvecklade individer som visar upp sig på detta sätt:
1. de tycker verkligen och uttalar högt att småflickor är sexiga
2. de samtycker genom att skrocka, flina, grina
3. de tycker verkligen inte det, men samtycker i tystnad
4. de tycker verkligen inte det, men går bara ifrån utan att protestera
5. de snackar skit om sin fru och trånar efter grannfrun
6. de tafsar, blänger, kommer med äckliga förslag
7. .... jag orkar inte prata mer om gubbslemmet och alla de som går från tanke till handling
Så jag vänder huvudet mot de visa igen. De som skänker mig hopp. Så att jag fångar min vrede och ser till att göra något konstruktivt av den och bidrar till den förändring som redan sker.
“When a destitute mother starts earning an income, her dreams of success invariably center around her children. A woman's second priority is the household. She wants to buy utensils, build a stronger roof, or find a bed for herself and her family. A man has an entirely different set of priorities. When a destitute father earns extra income, he focuses more attention on himself. Thus money entering a household through a woman brings more benefits to the family as a whole.” Muhammad Yunus, Banker to the Poor: Micro-Lending and the Battle Against World Poverty
Muhammed Yunus
De fattigas bankir
NOBELS FREDSPRIS 2006
Ekonomiprofessorn Muhammad Yunus från Bangladesh får tillsammans med Grameen Bank Nobels fredspris för arbetet med att skapa ett mikrokreditsystem för att bekämpa fatttigdom. Caritas Sverige arbetar sedan flera år med mikrokreditprojekt i Indien, Bosnien-Hercegovina och i Palestina. Utsatta grupper, framförallt kvinnor, beviljas lån som ger dem helt nya möjligheter att förverkliga sina idéer. Genom ett småskaligt företagande har många kvinnor kunnat bryta mark för ekonomisk, social och - i sin förlängning - politisk utveckling.
Muhammad Yunus har hedrats med en rad internationella pris och utmärkelser för sitt arbete, bland andra Moder Teresas pris och tidskriftens Economist pris för Social och ekonomisk innovation.
"Soon we saw that money going to women brought much more benefit to the family than money going to the men. So we changed our policy and gave a high priority to women. As a result, now 96% of our four million borrowers in Grameen Bank are women."
Muhammad Yunus
Och jag vet att det goda friska autentiska kommer att skölja bort slemmet ner i kloakerna där det hör hemma. För kärleken är större. Och jag känner att jag ser alltfler kvinnor som slutat hålla andra kvinnor nere. Heliga kvinnor som avlidna Moder Teresa.
Kvinnor tar upp strid över hela världen! Misogyny - why do they hate us?
We have no freedom because they hate us.
Misogyn is the hatred or dislike of women or girls. According to feminist theory, misogyny can be manifested in numerous ways, including sexual discrimination, denigration of women, violence against women, and sexual objectification of women.[1][2] Misogyny has been characterised as a prominent feature of various religions. In addition, many influential Western philosophers have been described as misogynistic. - wikipedia
Ibland hör man något som fördjupar livet för alltid. Igår lyssnade jag till denna video och Sera Beak satte ord på det jag insett de senaste månaderna. Hon fångade i ord det mitt sinne inte kunde formulera. Och jag insåg att jag inte är ensam med mina tankar och känslor. Jag behöver inte säga mer. Hon gör det perfekt!
Sera Beak talar om en intervju hon gjorde med Marion Woodman. Jag blev nyfiken och fann denna kraftfulla kvinna.
Bara jag ser namnet går det rysningar längs med ryggraden. Inte de behagliga utan de obehagliga.
Det är märkligt hur vissa människor tycks kunna ta sig in under skinnet på mig. Så mycket att jag är beredd att krypa ur mig själv bara för att slippa den interaktionen.
Sen finns de dem som kommer med irritation. Eller snarare är det så att de väcker den känslan i mig.
Båda dessa former av medmänskliga kontakter påverkar mig på ett sätt jag inte känner mig bekväm med. Jag tappar i kraft och det krävs alla möjliga metoder för att ta mig tillbaka till mig själv igen. Intressant är att dessa människor nästan uteslutande är män. Jag skulle kunna välja bort några utav dem, däremot inte alla. En utav dem försvinner förhoppningsvis inom kort. Den värste. Rysningen. Skönt. Vissa saker är helt enkel inte värt besväret. Not for a million bucks.
En av irritationsframkallarna tror jag faktiskt är värd besväret. Det känns som om det kan komma något riktigt gott ur det hela. Jag kan påverka denna relation. Jag har något att lära. Att sätta tydliga gränser. Inte kasta pärlor till svin. Vara tydlig. Konsekvent. Och detach (lösgöra på svenska blir så konstigt att säga) från mina känslor. Det betyder inte att jag inte ska känna, utan istället att jag ska acceptera och bevittna känslan utan att agera utifrån den. Det är med andra ord mycket bra lärdomar. Men det finns något som sker i dessa möten som känns som att personen medvetet eller omedvetet vill släcka mitt ljus, genom att först suga ut så mycket kraft som möjligt ur det.
En annan irritationskälla förvirrar mig. Den har samma effekt på mig som ovan nämnda men inte lika kraftfullt. Som om han vill ha det jag har att ge, men inte vill ge något tillbaka. Det känns som om han vill stå i mitt ljus och suga i sig den goa känslan för att sedan gå därifrån fulltankad. Jag dränerad. Här tappar jag också i kraft och jag tycks tappa mina gränser, min värdighet, mitt fokus och en del av min kvinnlighet också. Irritationen uppstår genom att jag inte lyckas hålla min egen kraft i dessa möten. Fruktansvärt irriterande. Jag är åtminstone medveten om det. Jag försöker plocka fram bitchen i dessa lägen. Hennes "bry dig inte" - attityd är värdefull i dessa sammanhang. Dessutom har hon modet att säga ifrån och bita ifrån, möta hans arrogans på rätt nivå.
Igår blev jag coachad. Hon såg just detta och jag kunde bara skratta. Hon sa att i livstid efter livstid har människor försökt släcka mitt ljus. De är rädda för min kraft. Brutalt har den släckningen skett. Jag har blivit slaktad. Flådd. Piskad. Förnedrad. Fått händer avhuggna. Fötter avhuggna. Mördad. Våldtagen. Min kropp har de tagit död på, men ljuset har fortsatt att lysa i en ny kropp. Oavsett vad ni tror om reinkarnation, så är jag säker på att jag varit med förr. Detta är inte den första kropp jag befunnit mig i. Och om jag förankrar det som hon sagt i detta jordeliv så är det så jag ibland upplevt situationer. Och framförallt i situationer tillsammans med män.
Jag har känt mig (och känner mig fortfarande) som en bensinmack, en laddningsstation för dem att söka kraft på. Och när de tankat fullt genom all bekräftelse jag ger dem i ord och handling, kärleken och omtanken jag sprider, min glädje och obotliga optimism, möjligheterna jag ser i dem som jag gärna belyser och lyfter fram, plus att de får vara trygga små pojkar i mitt sällskap utan att bli dömda för det, för det bemöter jag med min mammaomtanke, ja när allt det är tankat då är det inte kul längre. De har blivit sedda och förstådda, bekräftade och älskade.
Sen ..... när de tömt min tank, försvunnit iväg, för att sedan återvända, då möter de ibland något annat än de förväntar sig. De möter en tom tank. Trött, ledsen, sårad och det är ju inget kul. Åtminstone drar jag den slutsatsen utifrån deras bemötande. Nu anser de att jag ställer krav när jag ber om att få något tillbaka. Så de drar sig undan.
Och när jag har fyllt upp mig själv igen, ha .... och det här slår aldrig fel... ja du då är de tillbaka igen. Det är så uppenbart när jag fyllt på hela tanken igen. Jag lyser. Glad som en lärka. Positiv, kärleken flödar åt alla håll och kanter. Humöret på topp. Sprallig. Busig. Livfull.
Dessa män har en tendens att dyka upp när deras relationer kraschat. Från tomma intet, oavsett hur många år som gått, dyker de upp. Hej Marie ...
Och här kommer det värsta av allt. Fulltankad som jag är går jag rakt i fällan. Varje gång. Jag låter dem kliva rakt i rampljuset. Jag ser och bekräftar. För mig är det ett naturligt tillstånd att ge. Annars måste jag hålla tillbaka och det blir väldigt märkligt för mig. Tar massor av energi. Och jag har länge trott att jag var en dålig mottagare, men jag inser nu att jag har haft mottagare i min närhet som varit ovilliga att ge tillbaka. Jag fungerar inte ihop med dem helt enkelt. De dränks och jag töms. Ingen av oss är rätt eller fel, bara ingen bra matchning.
Så det handlar om respekt. Inte om att få. Utan om att ge. Mig själv. De närmsta dagarna kommer jag att göra den förändring som behövs för att jag ska förbli glad, positiv, stark, ljus, busig och sprallig. Jag vet att det är mycket attraktivt för alla omkring mig. Det är smittande. Men jag kan inte kräva av mig själv att jag alltid ska vara så. Jag väljer att umgås med dem som vill ge mig glädje och kraft när jag är ledsen och trött. Kvinnorna i mitt liv numera är sådana. De andra lever sina liv medan jag lever mitt. Det är dags att förändra även den andra sidan, bland männen som existerar i mitt liv.
Ikväll ska jag bli coachad av Kat, den mest kärleksfulla kvinnliga varelse jag känner. Då ska jag ta upp detta. Vad ser hon som jag kanske blundar för? Hur kan jag bättre hålla min kraft, inte ge bort den? Är det okej att bara välja bort dessa människor i mitt liv?
I will write this post in english. It will be a short one. I just want to inspire all female readers to let go of shame and guilt, and reclaim the powerful sexual feminine energy with a simple exercise. Dancing.
Start by being all alone. No one is suppose to see you. Just you.
Put on something feminine like a dress, something soft and sensual.
I like listening to the music in my headset. It keeps all other noices out. This is your time to connect to your most powerful source of creativity and attraction.
Start with this song and just move your body the way it wants to move. Remember your hips. Loosen up. Let go. Let the dance liberate you. Let go of all emotions of shame and quilt. Reclaim you and your body.
Then listen to this one, as many times you want.
And remember, this has nothing to do with sex and making love. It is about you reclaiming your sexual energy, not giving it away as you do when you are making love. But to embody the energy and own it. Make love with yourself. This is a sacred place for women.
Sedan jag och Anders flyttade isär hösten 2011 och började leva separerade har jag haft besök med jämna mellanrum utav en manlig energi. Han kommer när han vill. I perioder kommer han ofta, sen dröjer det veckor eller månader innan jag får uppleva hans närvaro. Besök utav energier är inget märkligt för mig. Jag är van vid det. Han har från första stund kommit med villkorslös kärlek. I början var han förvillande lik Ärkeängeln Gabriel som jag haft med mig i 15 år. Men Gabriel är helt asexuell i sin kärlek. Den här manliga energin är mer mänsklig.
Det var ett tag sedan han var på besök. Men igår kom han. Efter mötet med Anders. Jag låg i sängen och kände mig ensam. Barnen är på semester. Då dök han upp ur tomma intet. Och jag pratar idag högt med honom rakt ut i i luften. Och jag frågade honom hur det ska kännas i en relation. Och han bad mig ta emot ..... och jag låg alldeles stilla och jag kände hur hans kärlek strömmade emot mig. Och jag svarade honom med att säga högt. "Det är rätt när du älskar mig lika mycket som jag älskar dig." Mmmm, svarade han. När hans kärlek är lika stor och stark som min egen, det är så det ska kännas. Lika villkorslös. Sedan bad han mig att blunda och ta emot. Och jag kände hans vänliga varma ömsinta beröring. Och somnade omsluten av hans kärlek.
Idag när jag var ute och åkte inlines dök han plötsligt upp igen och tog mig i hand. Vi åkte jämte varandra mot Tygelsjö. Och jag kände återigen hur det ska kännas i en äkta kärleksrelation. Han visade hur lätt vi följde varandra. Fann den gemensamma rytmen. Lätthet, glädje och flyt.
I nästa stund var han bakom mig. Hans varsamma händer kring min midja. Fortfarande rytmiskt. Och han använde sin manliga kraft till att pusha på mig. Föste mig kärleksfull uppför den lilla backen. Och det låg så mycket kärlek i den gesten. Efter en stund rullande han upp framför mig och bad mig hålla mina händer kring hans midja. Och jag fick känna hur det kändes att bli dragen, vila bakom honom. Och det var en underbart skön känsla av befrielse från ansvar och drivande. Jag älskade känslan av att kunna lita till hans kraft. Kärleken i mig växte. I nästa upplevelse av samarbete lät han mig hålla i en rem som gjorde att jag fortfarande åkte bakom honom men nu gavs jag utrymme att röra mig mer i sidled. Och precis det var vad han ville visa mig. Att den kärleken ger mig utrymme att röra mig fritt. Svängrum att vara mig själv och ta ut svängarna. Wow! Vilken sagolik känsla.
Plötsligt åker vi genom en doft av Maria Nyckelpiga. Jag känner precis så. Här är Maria Nyckelpiga.
Vi fortsätter åka tillsammans. In genom Tygelsjö och vänder upp mot Vellinge. Jag tror att jag fått veta hur sann kärlek ska kännas när han överraskar mig. Vi får upp farten och plötsligt ber han mig släppa taget om remmen som ligger runt hans mage och som jag håller i åkande efter honom. När jag släpper taget drar han i remmen så att jag dras framåt och rullar upp och förbi honom. Och jag hör hans glada stämma säga "Fly Marie. Fly!" på engelska. Flyg Marie. Flyg! utropar han med ett skratt. Och jag sträcker ut armarna åt sidorna och känner vinddraget och känslan av frihet är enorm. Han har skapat förutsättningarna genom att putta mig, dra mig, leda mig, låta mig ta ut svängarna, för att sedan lika kärleksfullt se mig flyga. Känslan är så överväldigande. Och jag inser att jag aldrig upplevt villkorslös kärlek. För det är vad han visar mig, min tvillingsjäl. Min andra halva. Han visar mig äkta kärlek. Obunden, fri, varsam, följsam, ljuvlig helt magisk kärlek. Den jag vetat om att den existerar. Den jag strävat hela mitt liv efter. Den godtrogna naiva barnsliga kärleken. För den behöver inte vara något annat. Den är villkorslös och därför skadar den inte. Därför behöver den inga skydd, inga murar, inga dörrar. Den är fri.
Jag slängde ut en fråga i en utav mina internationella grupper, om det var någon som visste mer om tvillingsjälar eller tvillingflammor som de också kallas. För jag känner att detta är en tvillingsjäl. Hur vet jag inte. Jag bara vet. Hela min kropp vet.Och snabbt som attan kommer detta svar.... och jag häpnar över det jag läser. Hmmm .... kan det vara möjligt?
Känner du Alfons och Mållgan? Alfons Åberg och hans hemlige vän Mållgan som kommer precis när Alfons vill. Bara Alfons kan se honom.
Jag har också en Mållgan.
Om jag skulle beskriva min inre värld för någon inom sjukvården är det ganska troligt att jag hade fått en bokstavsdiagnos som innehåll alla alfabetets bokstäver. Det hade inte ens varit lönt att låsa in mig. Obotlig skulle det absolut stå i journalen. Och det skulle vara sant. Jag är obotlig. Obotligt godtrogen. Obotlig romantiker. Obotligt kelsjuk. Obotligt fantasifull. Obotligt full av känslor. Obotligt smågalen.
Min inre värld är mer levande än min yttre. Och än värre är att den är mer autentisk, mer sann.
I denna imaginära inre värld finns en massa filurer jag samtalar med. Gud. Gudinnor. Jesus. Maria. Sofia. Gabriel och en hel hög andra änglar. Väsen, djur och natur. Intressanta samtal faktiskt. Jag lär mig en massa saker. Som att träd tycker om att vi kramar dem. När vi gör det hjälper de oss att släppa taget om energier vi inte mår bra av. De vill att vi söker dem.
Gud har kommit med många intressanta insikter. Han är väldigt tålmodig och sansad. Förklarar om och om igen det jag inte förstår. Gudinnan däremot är mycket spännande. Hon är rak i sin kommunikation. Väldigt drastisk. Hon ifrågasatte för några veckor sedan min figur och undrade vad jag sysslade med som lät min kropp förfalla så att hon inte kunde glittra så som hon är ämnad att göra. Mycket kraftfullt uppmanade hon mig att röra på mig, helst dansa varje dag, annars skulle hon sparka mig på benet så att jag insåg att hennes kraft är större än min. Det funkade. Jag rör mig varje dag. Jesus pratar mycket om kärlek och relationer, hur jag ska förhålla mig till olika saker. Moder Maria är ofta framme som stöd vid förlåtelseprocesser. Maria Magdalena berättar för mig om kärleken i en kärleksrelation. Sofia pratar om visdom i allmänhet.
Jag minns en Essence Coach session för ett par år sedan. Det var i början av min utbildning i Enwaken Coaching Program. En kurskamrat gjorde en reading på mig och hon undrade hur jag stod ut. Med vad då? frågade jag. Tjattret som pågår runt dig hela tiden, svarade hon. Du har ju ett konstant babblande från "ancestors and entities" kunde hon läsa i min energi. Jag svarade att jag var van.
Om någon hade visat mig den här bilden för ett år sedan och då sagt att jag skulle både förstå den och uppnå det tillståndet, hade jag svarat "knappast".
Men jag är där nu. Och den kräver en lång förklaring. Men den är oväsentlig i detta sammanhang. Kort kan jag säga att det handlar om att jag nu hämtar kraft inifrån. Ej från Gud, ej från Moder Jord. Utan helt och hållet inifrån mig själv. Tillståndet innebär full tillit till livet, så som jag upplever full tillit just nu. Med det följer frid i sinnet och möjligheten att njuta av livet, oberoende av situationen.
Tillståndet är en färskvara.
Jag har slutat tro att ensam är stark. Jag växer i mötet med andra. Mest expanderar jag ihop med människor som vibrerar väldigt högt i sin energi. Skam, skuld och rädsla vibrerar väldig långsamt och är tunga energier. Glädje, kärlek och frid vibrerar väldigt högt och lätt.
En av dem som får mig att expandera enormt i varje möte är Yana Mileva. Hon var min kurskamrat i Enwaken Coaching Program. Vi lärde oss under det långa krävande utbildningsåret otroligt mycket kring att se, navigera och frigöra energier. Jag älskar att bli coachad av Yana. Hon har modet och tilliten som krävs att coacha mig mot oändligheten. Hon vågar ta mig till gränslösheten. Igår fick jag uppleva en sådan coach session tillsammans med henne. Wow! Ord kan inte beskriva det.
Jag kallar det Buddha Feeling. Det tillstånd då jag släpper all förankring och totalt ger mig hän i tillit till att jag är buren. Jag lät mig själv uppnå ett tillstånd i går där jag har modet att sitta i total ovisshet om vad som ska ske i mitt liv. Sväva i intigheten. Jag rev en gigantisk mur jag byggt upp och med den rämnade bron som gjorde att jag kunde ta mig tillbaka. Jag svävar i ovissheten om det mesta just nu. Och det gör jag i stilla tillit.
Yana Mileva coachar på engelska. Gå gärna in på hennes sida och läs alla de kanaliserade texterna från The Akashic Field. http://joyridecoaching.com/
"The Akasha is a sea of information and finest energy. It is a space of only spirit, divine wisdom and love. All the questions ever asked or ever to be asked have their answers there. It is the field that holds all the outcomes of all the possibilities in a loving space of free-will."
Energy coaching stems from the ability of one person to read the energy of another.
Each person has this ability and we all use it in our daily life;
people call it intuition — I call it divine connection. While every
person is always connected to intuition, an energy coach has honed those
intuitive abilities and has promised to use them for the greater good
of all involved and life itself.
Are you ready to transform your life and move into harmony, alignment and fulfillment (like others before you)? Seeing you shine and be your brightest essence is my heart mission.
Jag delar mina böner varje morgon efter Sommarmorgon med ett kolapapper. Jag har skapat ett hemligt bönerum på Facebook. Där skriver medlemmarna sina böner, tackar, ber, längtar och förlåter. Det är ett heligt rum där vi blottar våra innersta tankar och känslor. Facebook är inte bara glada citat. Det finns platser mer djup och öppna kärleksfulla hjärtan. Jag skapar sådana rum. För att jag vill vistas i sådana trygga varma vänliga rum, även på webben.
Lördagar är längtan. Här är bönen jag skrev precis med tårarna flödande. Imorgon läses den upp kl 6.45.
Lördagslängtan
Gud, jag längtar efter närhet och beröring utav en man jag älskar och som älskar mig lika innerligt tillbaka.
Jag längtar efter att vara mästaren på att ta emot allt i ett överflöd.
Jag längtar efter att kunna ta emot och leda de kvinnor som vill förändra världen. Vara deras trygga hamn och famn. Stöttepelaren de vet alltid finns där för dem. I vått och torrt.
Jag längtar efter de stora scenerna och den stora världen, att få sprida min passion för kärlek och tro. Dela mina tårar. Dela mitt skratt. Dela min längtan, min kärlek och passionen som fyller min kropp. Gode Gud bered mig vägen och låt mig tala till massorna från djupet av mitt öppna ärliga hjärta. Gode Gud släpp fram mig! Jag vill jag vill jag vill. Jag längtar. Jag är redo.
Jag längtar efter att höra människor prata om Radio Själaglad som en källa till medvetenhet, hopp, tro och kärlek. En kanal som inspirerar och skänker läkning. Som verkar som rösten för kärleken och hängivelsen.
Jag längtar efter att få beröra många många många människor.
Jag längtar efter att höra min barn säga ... nu förstår vi mamma varför du kämpade och kämpade och aldrig gav upp. Du kämpade för kärleken. Och du vann.
Jag längtar efter att höra min mamma säga... jag har alltid vetat att du var speciell, men jag visste inte att jag gav liv åt kärleken.
Jag längtar efter att höra mannen i mitt liv säga ... låt mig få älska dig villkorslöst, så att du kan älska världen.
Amen. Aho. Tack. Det har skett.
Vissa möten förändrar livet för alltid. Dessa kvinnor har påverkat mitt liv på många plan. Jag har läkt genom våra samtal, växt som människa och hjärtat känner stor kärlek och samhörighet med dem båda.
Andrea Hylen grundare av Heal My Voice är en sådan kvinna. Kathleen Nelson Troyer är en av de andra.
Välkommen att lyssna på dessa sagolika kvinnor som bringar in kärlek, omtanke och läkande i världen. Slut ögonen och njut av detta program där dessa kärleksfulla kvinnor möts.
Visst är det kul när vi vandrar runt i blindo. Vi ser inte skogen för alla träd. Alldeles nyligen försvann den slöjan från mina ögon. Inte hela på en gång, men lager för lager i rask takt. Det var som en vind som svepte förbi och bara drog med sig främsta lagret och sen gick det av bara farten.
Jag har länge brottats med vad det mitt budskap till världen är. Jag har känt att jag stått inför ett genombrott. En förändring som i längden kommer att innebära en helt ny livsstil. Under tiden har jag följt min inre vägledning. Jag bestämde mig i våras för att inte fortsätta med mina populära meditationsgrupper till hösten. Företagsnamnet Själaglad ska vila. En stor ny Open Heart Community vill bli byggd på sikt. Jag ville rikta mig mer ut i världen. Internationellt. Jag tog chansen att driva det kvinnliga bokprojektet Heal My Voice Sweden. Det startar i september. Jag insåg att mitt fokus allt mer handlade om kvinnor och deras enorma inneboende kraft. Att frigöra den. Och jag blev antagen som Co-Founder i den nya internationella Coach Communityn Essence Coaches som är under uppbyggnad. Pressen ökade.
Snaran runt halsen drogs åt. Vad ska jag heta om inte Själaglad? Vad är mitt budskap? Hur ska jag nå ut i världen om jag inte vet till vem och kring vad? Känslan av att vara överväldigad blev större och större. En massa info ville Essence Coaches ha. Och jag var inte klar med min medverkan som medförfattare till Heal My Voice-boken, Empowered Voices: True Stories by Awakened Women. Det var där det lossnade. I boken skulle en kort text finnas med efter min berättelse. Jag ombads skicka in en Bio tillsammans med länkar till hemsidor så att läsarna kunde hitta mig. Jag ville inte skicka läsarna till mitt gamla historiska jag. Det var när jag skrev Bio-texten som första lagret av slöjan drogs bort.
"I am a woman with passion and power. I believe in empowering women to
become liberated authentic leaders by teaching them to listen and speak
from an open heart. I help them find financial independence so that they
can serve their soul’s mission. I am a passionate writer, speaker and a
compassionate Essence Coach, living my life with presence and pleasure."
Den texten satte tonen och sen var det bara att svepas med. Och jag flyter ännu. Allt börjar falla på plats. Jag kunde skicka in samma text till Essence Coaches. Och i förrgår landade namnet jag ska använda istället för det inarbetade Själaglad. Och plötsligt blev budskapet kristallklart.
Jag är budskapet. Budskapet är jag. Marie.
Det säger ju sig själv egentligen. Jag ser mig som en förebild. Hur ska då budskapet vara något annat än jag själv? Alla kanske inte köper det budskapet, men det är mitt autentiska uttryck. Och vad ska jag då arbeta under för företagsidentitet? Mitt namn såklart. Marie Ek Lipanovska. Det är lika inarbetat som Själaglad. Och jag tror mig vara ensam om det i hela världen. När min son tog fotot häromdagen i Klagshamn såg jag mig själv så som jag ser mig. Det är så mycket jag. Helt genuin. Osminkad jeanstjej med ett leende, vandrande vid havet. Marie och ingen annan.
Så ny ryker Själaglads hemsida. Den ersätts av www.marie-eklipanovska.se
Budskapet, dvs Jag, är en Essence Coach, Speaker and Writer. For det är vad jag är. En människa som coachar, talar och skriver från min essens, ett öppet hjärta fyllt av passion, livsglädje, nyfikenhet, mod, hopp, kärlek och en stark gudomlig tro. Med en enorm längtan att lyfta fram, stötta, hjälpa att läka kvinnor överallt i alla positioner, på alla platser, i alla sammanhang, små som stora. Jag är redo att träda fram som det uppenbara ... som mig själv. Marie Ek Lipanovska.
Och jag firar detta gigantiska genombrott med att:
lansera Himlaporten, den nya meditationsgruppen som hjälper dig till handling, att ta stegen som leder dig fram till din väg. Så att även du agerar utifrån din inre vägledning. Start imorgon fredag 13 juli hos mig.
lansera Let Go. Lets Glow!´- Everything is Energy. Ännu en ny programserie på min alldeles egen radiokanal på Blogtalkradio. Premiär onsdagen den 18 juli kl 8.00 - 8.45. Då bjuds du in till en upplevelse av Essence Coaching. Under de första sju programmen bjuder jag på de sju delar som spelades in under Energy Healing Week i våras. Sätt upp dig som följare redan nu så att du får påminnelse inför varje sändning. http://www.blogtalkradio.com/sjalaglad/2012/07/18/everything-is-energy
lansera Personal Spiritual Mentor, en alldeles ny exklusiv tjänst. Vissa människor vill ha mer än en coach. Som mentor verkar jag som en personlig tränare för själen. Det är ett samarbete under minst tre månader för dig som känner att du vill ha någon du fullt ut kan räkna med under en transformation eller situation i livet då mycket händer.
Tack till alla underbara Soul Sisters, svenska och internationella vänner, kunder, mina barn och Gud/Gudinnan för ert stöd, er kärlek, er tro på mig och er tillit till mig som ledare. Ni har gjort det möjligt för mig att nu fullt ut träda fram i den skepnad jag alltid varit ämnad för. Som Marie, en kvinnlig förebild för ett ledarskap som bygger på ett öppet hjärta, ärlighet, tro, mod, kärlek, passion, glädje och hopp. Ett ledarskap under ständig finputsning och justering.
Varje år orsakar svedjebruk större utsläpp än bilar och flygplan. Ändå
fortsätter fattiga bönder att bränna sin jord. Men det finns en bättre
lösning. Den brittiske forskaren Mike Hands reser till Honduras för att
visa bönderna ett nytt sätt att odla som gynnar både miljön och deras
barn. En film av Adam Wakeling.
Se hela dokumentärfilmen "Upp i rök" som skänker hopp. Helt suverän film. Titta och hjälp till att sprida Mikes arbete genom att länka till hans sida, donera pengar, blogga om honom, stötta på något sätt. Vi hjälper inte enbart till att minska utsläppen. Vi räddar regnskogen samtidigt som befolkningen odlar i enlighet med naturen. Ekologiskt och hållbart. Och de känner stolthet när de nu kan leva med naturen på hennes villkor. http://www.svtplay.se/video/175633/upp-i-rok
British scientist Mike Hands of the Inga
Foundation during filming of Up In Smoke - a documentary about his
mission to replace slash and burn farming with a new system of
agroforestry - Inga alley cropping
Jävla mongo!
Du är sjuk i huvudet!
Du är nog manodepressiv.
Jag är rädd för dig.
Kliv upp ur sandlådan.
Du är för mycket.
Kan du lugna dig, det går för snabbt.
Du ändrar dig hela tiden.
Måste det alltid hända något?
Kan du aldrig vara nöjd?
Vet du hur du ser ut när du är arg?
Kan du sänka rösten?
Detta är påståenden och frågor (som frågeställaren egentligen inte vill ha svar på) som jag önskar att jag besvarade annorlunda mot vad jag oftast gör i den aktuella situationen. Alla ovan är autentiska och avsändarna vet vem de är.
Jag vet att du, precis som jag, kommer på de bästa kommentarerna efteråt, när det är försent.
Jävla mongo! - avfärdar jag oftast med en skakning på huvudet, men minst en gång skulle jag vilja svara.
- Håll käften annars får du på truten.
Du är sjuk i huvudet!
- Tänk på att det är ärftligt.
Du är nog manodepressiv.
- Bra med en diagnos, då kan jag få låna din medicin.
Jag är rädd för dig.
- Då skulle du se mig vid fullmåne.
Kliv upp ur sandlådan.
- Men då kan vi ju inte leka tillsammans.
Du är för mycket.
- Visst är jag för mycket, för den som är för lite.
Kan du lugna dig, det går för snabbt.
- Det är svårt att krypa när man lärt sig springa.
Du ändrar dig hela tiden.
- Sant. Jag rör mig framåt. Det borde du också prova.
Måste det alltid hända något?
- Nej. Men du skulle ju kunna prova det en gång åtminstone.
Kan du aldrig vara nöjd?
- Om människor som jag var nöjda, skulle människor som du bo i grottor.
Vet du hur du ser ut när du är arg?
- Lika snygg som alltid, med en fördjupad nyans av mina bruna ögon.
Kan du sänka rösten?
- Det har jag provat. Du lyssnade inte då heller.
Visst är det kul att få ge svar på tal. Helst när ingen drabbas. Vad är det egentligen som ligger bakom svar på tal? I mitt fall är jag nog bara trött på människor som projicerar sin otillräcklighet, ansvarslöshet, ovillighet och sina känslor på mig. Jag är ultrasnabb, har hög ribba på att vara nöjd, har nära till mina känslor, har inga problem att visa ilska, höjer rösten, ändrar uppfattning, är mycket mm. Men det är så jag uppfattas av människor som är långsamma, nöjer sig med lite, inte kan uttrycka eller känna känslor, är väldigt rigida i sin uppfattning och är små i sina uttryck. Betyder det att jag är fel? Nej. Ingen av oss är fel. Bara olika. Och jag ändrar mig inte för att passa någon annan.
För jag är levande i just den formen som är jag.
Jag är uthållig som få. Det är den fantastiska sidan av min envishet.
Innan jag startar resonemanget kan du få njuta av lite skön bakgrundsmusik.
Hur tänker jag när jag säger, jag ger upp?
Jag tänker att det kommer en tidpunkt då man helt enkelt bara måste ge upp. Att fortsätta är lönlöst. I mitt fall handlar det om att komma fram till en lösning och ett samarbete jag tror gynnar två parter, varav jag är den ena. Det är något nytt och spännande. Ändå något gammalt som gatan. En för de allra flesta outforskad väg som jag känner har potentialen att förändra kanske hela världen för alltid. Detta inom ett område som alla berörs utav, men få behärskar. Det är en arena fylld av så mycket delade åsikter, totala motpoler som ständigt för ett krig. Det är något så litet som en individ och samtidigt stort som ett helt land. Oftast är det antingen älskat eller hatat. Och ingen lyckas riktigt brygga över mellan dessa två. Det är ett medel som används till att skapa både gott och ont.
Det handlar om att jag fått nys om ett helt nytt synsätt på ekonomi som kan brukas på individnivå och på landsnivå. Ändå är det jag funnit NewOld som det så käckt heter i den nya uppåtstigande företagstrenden.
Och när jag säger att jag ger upp! så handlar det om att vissa människor ser inte möjligheter och gåvor som placeras i händerna på dem, även om jag tydligt berättar att det är en gåva/en möjlighet det handlar om. Allt annat får hela tiden komma emellan det möte där ett eventuellt samarbete skulle diskuteras. Jag ger upp!
Jag får emellanåt för mig att jag inte har något tålamod, att jag är hied som det heter på skånska. Men jag är snabb. Ultrasnabb. Och jag har väntat och väntat och väntat. Och nu inser jag att det mest sunda beteendet i världen är att inse att ett samarbete inte är ämnat att ske i det här fallet, för i så fall hade detta möte ägt rum för flera veckor sedan. Det handlar om att prioritera. Och vi ser olika saker som viktiga.
För mig är läxan att lära mig följande "villighet märks i handling, vilja kan stanna som en tanke". Visst är jag klok som en bok? Hittade precis på detta nya visa ordspråk. Livets skola lär en mycket. I vårt fall är jag villig och den andra har liten vilja. För liten för att det ska omvandlas till handling. Och då är det helt rätt att ge upp. För med det öppnas en ny möjlighet. Vem är det istället jag ska samarbeta med? Eller ska det göras på egen hand. Vi får väl se.... det visar sig.
Vi kan uträtta allt vi vill uträtta om vi ägnar oss åt det tillräckligt länge. Helen Keller
En man kan spotta i händerna sedan uträtta föga Skotskt ordspråk
Vilken dag ... fredag är fridag. Fri att göra precis vad jag vill. Det är lyxen med att vara vuxen.
Startade med morgonsändningen med bönestund.
Fortsatte med radiosändningen, sista kapitlet i min bok för Guds skull.
Skickade en jobbansökan till svenska kyrkan. Det ni :-)
Gick på nallekalas med bästa väninnorna i världen. Skratt och tårar. Kraft och visioner. Kärlek!
Fortsatte till Sommarscen i pildammsparken och agerade platshållaren innan barnen kom. Passade på att läsa mail när jag väntade. Blev så in i bombens glad över två alldeles fantastiska e-brev.
Det ena var en innerlig berättelse från en kvinna jag nyligen mött. Jag älskar att få sådana brev som hennes. Mitt liv känns så värdefullt och meningsfullt då. Det andra var en referens från härliga Tomas.
Det är med värme och kärlek jag gladeligen rekommenderar Marie och hennes energy coaching. Det jag upplevde är svårt att beskriva med ord, men att varje gång känna hur hela kroppen fylls med energi och hur vi hittade gamla blockeringar som nu är försvunna hade jag inte förväntat mig. Om det fanns någon tvekan om hur vi är uppkopplade till varandra och universum så har dessa nu förvandlats till övertygelser. Jag är lyckligare än jag någonsin varit i mitt liv och Marie har hjälpt mig att komma hit.
Med vänliga hälsningar och massor med lycka, glädje och skratt,
Tomas Lydahl
Jag har världens bästa jobb och Tomas är en supergo man med stort hjärta. En sann glädjespridare. Han är en duktig föreläsare och en riktig hejare på kundvård. En man med Wow - faktor. Precis så heter hans företag. www.wowmarketing.se
Och han är medförfattare till boken JA! som utkom nu 2012. Jag ska försöka få han till fika med en författare på Radio Själaglad så han kan ge oss lite inspiration och lycka.
När klockan slog 19 var det dags för Dance Battle. Tre timmar med hip hop, beatbox och streetdance. Så sanslust kul. Vilka dansare. Vilken grym beatboxare.
Imorgon är det morgonstund igen.
Sen Radio Själaglad och fika med en författare, andra delen med Charlotte Rudenstam
Kvällen blir i tältet på Ribban med kidsen. Hip Hop och soul är det då som gäller.
Som vuxen är jag aldrig för gammal eller för ung för något. Jag gör vad jag vill och när jag vill det. Det är gott att leva sommarliv!
Malmö om sommaren är ett musikparadis. Gratis är det också.
Idag började jag och Jolle i Pildammarna. Vi lyssnade till Jupiter från Kongo. Härligt. De fick upp många att dansa allt eftersom Kongo trängde in i kropparna. Mina ben var inte stilla.
Sen ringde Åsa och berättade att det var allsång i tältet på Ribban. Jolle och jag tänkte först kolla på dansbanan där det idag bar bugg, men körde till fel brygga.
När vi kom fram var allsången slut. Åsa och hennes väninna var på plats.
Det var schlagerkväll i tältet. Sibel sjöng Live. Och sen Andreas. Och flera andra. Och det dansades för fullt. Och dracks. Det var som Åsa sa, semesterkänsla. Den kvava luften förhöjde den känslan.
Imorgon ska jag och barnen se hiphoptävlingen i Pildammarna. I tältet på Ribban är det Rock. Och på dansbanan vid Kallis är det tango.
Lördag bjuder på Hip Hop/Soul i tältet. Fyra musikdagar slutar med jazz på söndagen.
Och jag tipsar om att ladda ner Appen: Sommarscen Malmö så att ni inte missar det helt fantastiska utbud som erbjuds i vår vackra sommarstad. Kvällsfilmerna startar snart. Och Västra Hamnen brukar ha något.
Det är bara att ta för dig!
Och Jolle kröp in och fotade i en limo på Ribban. Kvällen avslutades med Greken. Jag och Jolle fann en fotbollskille att spela med. Grabben spelade också i LB07 och han vann. Vi ses i vimlet!
Om du vänder huvudet uppåt i ditt sökande efter Gud eller stirrar dig blind ner i marken efter Gudinnan eller modern, skulle jag vilja att du sänkte respektive lyfte blicken.
Jag tänkte berättar för dig en hemlis. Jag vet var Gud och Gudinnan finns. Jag ska visa dig några exempel från denna min onsdag.
Gud visar sig genom människor. Vanliga människor alldeles nära inpå dig. Kärleksfulla, vänliga och omtänksamma människor.
Jag mötte Gud tidigt, redan i morse när en gammal vän började chatta med mig. Därefter skrev han följande på min tidslinje på Facebook. "Marie Ek Lipanovska bör göra entré i Stockholm snarast. Jag arbetar på det!"
Hans ord och hans engagemang känns som en skänk från ovan. Och det just vad det är. Nils är en fantastisk människa med stort och passionerat hjärta. Han vill väl och gör gott. Han är skånsk konstnär som mötte kärleken och flyttade till Stockholm. Jag träffade honom för många år sedan när jag arbetade som journalist och gjorde en artikel om hans konstförening Krut. Jag gillade honom direkt. Han är så levande.
Kolla in hans eldiga målningar. Helt underbara. Vem vill inte ha dem? Och Nils som alltid ler. Hur lyckades de fånga honom utan leende? Bilden är från Stockholms Konstsalong våren 2012. Nils Mohlin är en sann entreprenör och konstnärssjäl. Kolla gärna in hans hemsida: http://nilsmohlin.se/wordpress/
Och jag skulle med stor glädje komma till huvudstaden och sprida allt det jag kan.
Inte nog med att han förgyllde min dag. Härliga grupper på Facebook bjöd han in mig till. Tack Gud. Tack Nils. Världen är en god plats att leva på.
Inte långt senare mötte jag Gudinnan. Hon kom som Tove. Det är en härlig väninna jag har. Jag visade henne en sak jag funderade över och omedelbart erbjöd hon sig att hjälpa mig. Jag behövde inte ens fråga. Tove Möller Andersson är en vacker kärleksfull kvinna med stort hjärta och ett grymt intellekt. Och hon är en sann vän. En mycket värdefull sådan. Snabbt som attan hade vi bokat fika på Kallis, med lite bad i havet, tid för hennes goda råd och därefter salsa på Ribban. Hur är det möjligt? Hon är som ett kinderägg med fyra överraskningar i en. Hon var ännu en gudomlig gåva. Tänk att jag har en sådan fin och snygg vän.
Det fortgick kanske ett par timmar när Gud sände nästa ängel. Denna gång i form av Anders Vigre. Han är min själsfrände och kommer så att förbli för all tid och evighet, trots att vi inte längre har en kärleksrelation. Anders visade härlig omtanke och sann vänlighet, och dessutom kom vi fram till att ett möte kring ett spännande gemensamt projekt ska prioriteras in i helgen. Jag gillar denna bild på honom. Den visar hans busiga glada sida och hans vänlighet lyser igenom.
Men se dagen var inte slut. Klockan var bara lunch. Jag hittar några härliga värmande ord på min tidslinje igen. Denna gång från min granne Maria Bäcke. "Had a very enjoyable dinner with our wonderful neighbours, Marie Ek Lipanovska and her children, yesterday evening. Interesting conversation. Thank you! :)"
Det är lätt att ta vänliga grannar för givet. Men det gör inte jag. Gudinnan
hade full koll på läget när hon sände denna fina familj att bo granne
med mig. Ännu en gudomlig gåva. Och vilken god mat de bjöd på. Mums! Så här söt är min granne. Och smart som bara den är hon med.
Efter lunch njöt av mina fina barn, Jolle och Niki. De är verkligen som möten med Gud och Gudinnan.
Jolle och jag tog milen. Jag på rullor och han på cykel. Och på den turen mötte jag återigen Gud i en skepnad.Den allomfattande som gav mig en oväntad välsignelse när vi stannade till vid Gessie kyrka som stod öppen. Titta noga så ser du mig i speglingen. Fint va? Jag är också en spegling av det gudomliga. Och vilken fin välsignelse jag fick. Så här står det.
Faderns omsorg, Sonens kärlek, den helige Andes tillgivenhet, omsluter dig under dagens timmar, när aftonen kommer och morgonen gryr.
Dagen avslutades med en härlig stund på Ribban. Musik att lyssna till. Linjedansande människor att se på. Och fotboll med barnen. Det finns väl knappast någon tvekan om att Gud och Gudinna finns. Titta på bilderna ovan och nedan så ser du dem. De finns överallt. Så sänk blicken eller höj den, till ögonnivå.
