Jag ritar mig fram till Guds verklighet.

Utan min fantasi skulle jag vara förlorad. Insikten landar som ett ankare som släpps i havet. Bilderna som blir levande inuti mig, de är min frälsarkrans. Plötsligt blir det tydligt för mig hur mycket de betyder. De är Guds livboj, så mycket mer än jag insett fram till nu.

Som alltid kommer det utifrån. Jag slår en blick på de rekommenderade klippen på Youtube när jag ska ladda upp dagens inspelning av Ett år med Gud. Och denna morgon gör jag vad jag inte gjort en enda gång sedan jag började med denna väldigt personliga bibelstudieserie för drygt 90 dagar sedan. Jag väljer att titta på ett klipp först och väntar med uppladdningen. Mitt hjärta undrar redan när jag trycker på pilen som startar filmen, vad det är för ett budskap som ligger dolt. Vad vill Gud säga mig?

Sakta går det upp för mig vad jag gör med mina bilder. Både de jag tecknar fram, men också de som ständigt tar form inom mig. Filmen jag tittar på berättar min historia. Den handlar om mig. Den förklarar vad jag gör.
Det är så naturligt för mig. Så självklart numera att jag inte ens tänker på att det är vad det är. Ett språk som är närvarande inom mig. Det lever sitt eget liv. Jag har bara inte lagt märke till det. Mitt modersmål. Det universella språk som alla barn har och som förenar oss människor, bilder.

///Marie

Moder och Fader Ord

I am a writer, svarar jag den kroatiske unge mannen. Orden kommer lika naturligt som om jag hade sagt att mitt namn är Marie. Varenda dag skriver jag att jag är en kristen författare, meditationsledare och coach när jag lägger upp dagens Youtubeklipp i Ett år med Gud. Jag tränar på att äga den jag är.

Redan 1997 började jag skriva texter som publicerades. Jag fick jobb som lokalreporter på Malmötidningen. Ett tag arbetade jag heltid där och skapade sidor i programmet Quark Xpress. I elva år skrev jag för dem. Alla sorters artiklar, stora reportage och artikelserier. Och jag tog nästan alla bilder själv. Jag minns att jag blev glad när något foto hamnade på omslaget. Efter ett tag hade jag min egen bildbyline och det sista året hade jag en egen krönika som hette fundra. 

Det reportage som betytt mest för mig är mötet med Monika Niheller och hennes volontärresa till byn Sega i Ghana. Den intervjun tände ett ljus i mig. Den var en vändpunkt. Ett uppvaknande.

2007 började jag blogga på denna blogg. Sedan har jag haft flera andra bloggar som jag lagt ner igen. Därefter har jag sammanställt mina krönikor i en egen liten minibok och gett ut två andra egna böcker om min tro. Jag är ansvarig utgivare för tre antologier med sanna kvinnoberättelser som jag sammanställt och publicerat under Heal My Voice Sweden, som jag också startat.
Jag har också varit med och hjälpt fram ytterligare ett par böcker som annars hade legat kvar i en byrålåda.

Jag har flera färdiga manus som jag vill publicera. De flesta är bilderböcker med mina teckningar. Alla handlar om min resa hem till Gud och kärleken. De är djupt personliga, precis som bloggen och allt annat som jag skriver. Frågan är om det är där skon klämmer...

Efter att ha skrivit och publicerat texter i tjugo år borde jag väl kunna säga klart och tydligt att jag är en skribent, en författare, utan att jag snubblar på orden. Varför kan jag då inte det? Är det för att jag tycker att författare är man när man kan skriva säljande fiktiva romaner, inte personliga texter så som jag gör?

Jag är inte längre en journalist och jag är inte säker på att jag skulle kunna skriva på det sättet igen. Mina frågor är alldeles för djupa, för närgångna, för intima idag. Men i gengäld så är det inte heller en längtan jag har, att ge röst åt andra. Det är vad journalistyrket var för mig. Jag lyfte fram människors berättelser. Personliga porträtt var min specialitet.
Det är vad jag gjort i Heal My Voice Sweden. Publicerat andra kvinnors röster och intervjuat dem i radio. Det har varit oerhört givande. Men även den tiden lider mot sitt slut.

www.healmyvoicesweden.com

Jag vill ge min röst åt Gud nu. Skriva och berätta om kärleken. Det är vad alla år av skrivande kokats ner till. Det är vad den stora floden av ord vill utmynna i. Guds oändliga hav av nåd. Det är där jag vill simma runt och djupdyka, för att sedan komma upp till ytan och berätta om skatterna jag fann på havets botten. Det är på den sandstranden jag vill vandra och skildra livet i det utlovade paradiset som finns inom oss.

Min röst har stått i människors tjänst sedan jag var barn och stod upp för mina klasskamrater, för min mamma mot min pappa, och senare som facklig representant på min arbetsplats. Jag har alltid fört andras talan, de som saknat mod, saknat kraft, saknat stöd. Det är något jag är stolt över. Att Gud så tidigt satte mig att tjäna andra människor.
Men det har också varit slitigt. Att gå eller stå i spetsen för en grupp och föra dess talan har gjort att jag fått ta en hel del smällar. På något sätt har det varit naturligt. För jag har vetat varför jag gjorde det och vem jag gjorde det för. Dem som behövt min hjälp, min röst och mina ord.

Jag har aldrig gått att tysta. Även om en del har försökt. Jag har alltid lyckats resa mig igen för att bevisa för den andre att han eller hon hade fel. Därför kan jag ibland anses bråkig, för jag ifrågasätter saker och ting. Men jag har mognat och insett att ibland måste jag lita på andra, för att de ibland vet vad jag ännu inte förstått.
Alla mina tre barn är som jag. De kan inte hålla tyst om de tycker att något är orättvist. Jag är glad att de ärvt den egenskapen, att stå upp för sig själv och andra, även mot dem som tycker sig veta bättre.

Jag har Ingrid Andersson, kvinnan som var redaktör på Malmötidningen när jag började där, att tacka för att jag sitter här och skriver idag. Det var hon som såg en potential i mig när de sökte en ny lokalreporter. Jag hade ingen erfarenhet, men jag berättade en historia om min dotter som fick henne att välja mig. Hon var en mycket god mentor. Hon visste när hon skulle låta mig göra misstag och när hon skulle kräva att jag skrev om hela artikeln från början. Jag fick utvecklas under hennes vingar. Hitta mitt eget språk och min egen ton. För det är jag väldigt tacksam. Människor som henne finns det bara ett fåtal av. Dessutom är de sällan medvetna om hur goda mentorer de själva är.

Jag har välsignats också med en sådan guldgruva när det gäller min tro. Om Ingrid gav liv åt mitt skrivande och lät mig växa upp till journalist vid hennes sida. Så är min manlige mentor i tro den som har gett liv åt evangelisten i mig, den som nu växer upp ur skribenten jag är rotad i.

Moder och Fader Ord kan jag kalla dem. Så lustigt.

///Marie

Sanningens ansikte

Det är en favoritbild, den min dotter tog på mig för några år sedan. På något sätt gestaltar den det lugn jag har idag, men som jag inte riktigt hade funnit och förankrat då. Det är som om min dotter fångade ett framtida ögonblick. Själva sanningen om vem jag är.

Den  vackra stenen ute i havet är Jesus. Grunden för hela min tillvaro. Min egen ö. Stövlarna symboliserar det inre barnet, min villighet att vandra för att hämta hem henne, och de bär frukterna av vår kärlek till Gud. De svarta bekväma kläderna är det fridfulla mörkret i mig. Det är som en jord i träda, i vila, i väntan, i förväntan. Den blå sjalen är nåden som svept sig om mig, det levande vattnet som ger liv åt allt vad jorden bär. Havet är den stora livmodern varifrån livet tagit sin allra första början. Horisonten vilar på mina axlar, men den är inte tung. Jag är omsluten av en vall som bryter de stora vågorna och bibehåller lugnet i min lagun. Mitt ansikte är vänt mot ljuset som återspeglar Guds härlighet. Jag har slutit mina ögon och funnit friden i mitt inre.

Det är en mycket vacker bild tycker jag. Kompositionen är fin. Ljuset likaså. Stillhet andas den. Och hon har fångat den jag verkligen är. Det är en bild där sanningen framkallats.

///Marie

I gränslandet

Jag ville inte att den skulle ta slut. Jag försökte att dela upp den i mindre portioner för att den skulle vara lite längre. För mig är det kännetecknet på en god bok.

Jag fick denna bok för en herrans massa år sedan av en vän. På något sätt berörde den mig som ingen annan bok hade gjort förut. Den låg länge kvar i mig. Men jag glömde vad den egentligen handlade om. Det var något annat som stannade kvar. Känslan av att ha blivit berörd på djupet.

Jag läste den igen för några år sedan, men ändå hade jag glömt vad den handlade om. Så märkligt egentligen. Men jag förstår att det har gällt även andra böcker jag läst efter den. Att berättelsen suddats ut av tiden, men känslan av att ha blivit berörd ligger kvar. Så märkvärdigt det är.

Det är som om jag blir ett med boken. Vi möts på en plats jag känner mig hemma i. I gränslandet.
Det är också där jag så lätt förlorar mig själv. Suddas ut i mina egna konturer. Det är som att vara på en plats där allt existerar samtidigt. Och därmed en plats där allt är möjligt och möjligheterna är oändliga. Det blir outhärdligt att ta in och det väcker en djup längtan efter att komma hem till Gud.

Det finns en märklig matematisk formel som gäller för mig. Jag har en så obegripligt stor längtan efter och en djup kärlek till Gud, att jag behöver en människa att älska helhjärtat för att vilja vara kvar här och nu. Med ett hjärta öppet för det gränslösa tillståndet, behöver jag leva ett mycket enkelt jordnära liv för att kunna vara i harmoni med min egen kropp.

///Marie

Att lösgöra trådarna och låta sig planteras i ny jord

Jag gråter på promenaden. Till slut sätter jag mig ned i gräset bredvid grusvägen intill den skördade åkern och låter tårarna välla fram obehindrat. Allt som sker omkring mig, alldeles intill, det rör upp saker i mig. Sådant som egentligen är idisslat men som åter igen måste smältas för att sjunka till botten och lägga sig för den sista vilan.
Jag rår inte över andras liv, men jag påverkas av dem, vare sig jag vill det eller ej. Den människa jag är i dag blir så framträdande i allt som just nu rör på sig och förflyttar sig. Min sensitivitet och min sinnlighet, de behov jag har för att bevara dem sidorna av mig, de blir så tydliga i relation till de omställningar som just nu pågår.

Exmaken flyttar och plötsligt återvänder saker till mitt hem som varit hos honom i tio år. Jag möblerar om för att tillvarata allt det fina och sonens rum får en härlig uppgradering. Det är gott att vi har en sådan fin relation till varandra som föräldrar. Men jag märker hur just prylar, ting som plötsligt står i kassar och lådor gör mig trött. Jag lockas inte längre av det materiella. Jag vill ta tillvara allt som kan användas, men saker för sakens skull tröttar ut mig något kopiöst. Det enkla livet med få värdefulla ting och några enstaka nära men djupa relationer att förvalta, det är så jag vill leva mitt liv nu.

Det är märkligt att plötsligt ha det gamla bröllopsporträttet i mitt hem igen. Så ung jag ser ut på det. Och på något sätt är det inte jag på bilden. Det är inte förrän nu när jag närmar mig femtio år som jag är den jag är innerst inne. Men jag känner ömhet för den unga kvinnan på bilden från 1995. Då var det viktigaste i livet att bilda familj och bygga upp ett tryggt hem för barnen. Det var fint av henne att känna så och sträva efter det.
Jag sparar bilden och tänker att en dag är det troligtvis så att någon av barnen vill ha den tavlan.

De spanska gästerna intill har rest. Nu kommer nya gäster. Jag är tacksam för att de ska stanna en hel termin. Jag behöver lugnet nu känner jag, efter en sommar av människor från alla länder som kommit och gått. Jag anpassar mig enkelt efter rådande omständigheter. Tar livet för vad det är. Men den ständiga rörelsen vägg i vägg med mitt hem, den har en inverkan på mig.

Inom kort ska sonen konfirmeras. Jag hoppas kunna samla både hans pappas och min familj denna dag, får att ge min pojke ett minne av när vi alla är samlade under samma tak för att fira honom. Men när jag igår på den stilla mässan i kyrkan satt och funderade på min sons konfirmation då väcktes också minnet av den son jag aldrig sett, bara känt inuti min kropp.
Han skulle ha fyllt 27 år förra månaden, Adriano. Jag döpte honom i mitt fostervatten, men jag får aldrig glädjen att se honom konfirmeras. Igår bröt hans röst igenom när jag satt i kyrkan och tänkte på den stundade konfirmationen.

"Mamma, du är förlåten." 

Vissa beslut är svårare än alla andra. Att avsluta ett barns liv är ett sådant. Att bryta upp ett äktenskap är ett annat. Något brast i mig när hans ord landade i mitt hjärta. Illusionen om att jag var fri från skulden gick i tusen bitar. Och gråten kom över mig.
Det har gått 27 år sedan aborten och tio sedan skilsmässan. Ändå bär jag en tyngd i mitt hjärta över de svåra beslut jag tvingades ta som hade en så stor inverkan på dem omkring mig.

Jag tror honom. Att jag är förlåten. För båda dessa handlingar togs utifrån den kärlek jag kände för mitt ofödda barn och senare för min familj. Men jag känner mig rotlös. Hemlös. Och jag längtar efter den behagliga vilan som finns i ett äktenskap och ett gemensamt hem. Jag längtar efter att planteras i en kärleksfull jord, för jag kommer som en spirande kärleksplanta med hjärtat fyllt av ännu outslagna blommor och fröer som önskar gro och få fäste i en tvåsamhet.

Tråd för tråd lösgör jag försiktigt. Det hade varit enklare att bara klippa av vartenda ett gammalt band snabbt och brutalt. Men det är inte så jag vill agera. Istället gräver jag försiktigt upp plantan, skakar av gammal död jord, klipper varsamt av de rottrådar som inte behöver vara kvar, och ber Gud om en plats där jag kan rota mig och bära hans himmelska frukt.

Den lilla svarta larven kryper kittlande uppför min arm. Tidigare idag log jag åt en vacker fjäril som solade sig på en träpinne. Jag klappar försiktigt larven. Mina fingrar möter dess fina lurviga päls. Där, i det lilla mötet återfinner jag mitt fäste i Gud, i livet, i kärleken. Där, i intimiteten, i närvaron, i närheten finns jag. Mitt sanna sensitiva sinnliga kvinnliga jag. Den jag medvetet grävt fram under allt det som aldrig var jag. Långt borta från den ståtliga guldspegeln som återvänt hem. Långt borta från alla de olika språken som gästat gården denna sommar. Långt borta från minnena av den död och den separation som var nödvändig.
Larvens små ben mot min hud återför mig till livet som det är just nu. En sensommardag i augusti. När skolan öppnat för terminen och sonen påbörjar sitt sista år i den trygga klass han ingått i så länge han kan minnas.

Snart kör jag för att hämta de stora utekrukorna som en gång prydde terassen i villan som var barnens barndomshem. Det är märkligt att se hur livet tycks gå i cykler och hur vi plötsligt står inför det som redan har passerat och vandrar genom det ännu en gång. Det är som att skalas av ännu ett lager av det som en gång var mitt liv och min vardag. Och jag be till Gud om att hålla inne med höstvindarna tills den spröda plantan jag är har fått fäste i kärleken. För ingen annanstans vill jag bo.

///Marie

Jag har byggt en koja i Livets träd

Jag färdas över den brokad hon väver åt mig. Långsamt klär jag mig i det konstnärliga sinnliga och förföriska tyget. Det känns så jag. Likt en klädnad skräddarsydd för min kvinnokropp. Trådar spunna av själens skira trådar. Vävda sedan begynnelsen av heliga andetag.

Boken jag läser tycks skriven i det gränsland jag själv lever i. Ett fönster som öppnas in i den osynliga värld som egentligen alltid varit min verklighet. En mystisk vardag som på ytan ser ut som en rad av slumpmässiga sammanträffanden, men som visar sig vara detaljer i en större plan Gud satt samman. Varför, det kanske jag aldrig får reda på.

Jag har byggt en trädkoja i din ståtliga krona. 

Utav resterna från mitt eget träd. 

Vackra stycken av min vindpinade bark,

omsluter de glaslösa fönstren där Anden sveper in.

Dina grönskande grenar sträcker sig in i alla rum.

Mina fingrar plockar varsamt dina frukter.

Varje frö sätter jag i mitt hjärtas jord,

och låter dem långsamt gro.

Jag ger nytt liv åt allt du redan är.

///Marie

När är den långa väntan över?

Vem är du som kallar mig inåt?

Djupare.

Bortom allt förnuft.

Vem är du som kallar mig för Älskade?

Du ler.

När du ser mig. 

Har vi alltid känt varandra?

Jag minns.

Att du fanns när jag var barn.

Vad är det du vill visa mig?

Kom.

Följ mig, önskar du dig.

Aldrig säger jag nej.

Alltid går jag dig till mötes.

Vart för du mig nu?

Dina ögon.

De är så intensivt blå.

Vad menar du med att du väntat?

Längtat.

Efter att se mig växa upp.

Vad menar du med att jag är din?

Bortlovad.

Medan jag ännu var ung.

Vad är det för en dans du för mig i?

Vävande.

Flätande oss samman, vi två.

Alltid när du kallar kommer jag.

Aldrig låter jag dig vänta.

Vad är det som gör dig så lycklig?

Kvinnan.

Du säger att du väntat på att få se mig så.

När kommer du till mig min Älskade?

Du vet.

Att jag saknar och längtar efter dig.

När får jag möta dig i din kropp?

Omfamnas.

Kyssa dig med all ömhet som jag bär.

När är den långa väntan över?

Var.

Jag väntar tåligt på alla dina svar. 

///Marie

Min kropp, en bit helig mark för Gud att så sina frön i.

Jag har krupit in på innegården. I hörnet där solen emellanåt gassar på och lurar mig att tro att det är varmt även utanför denna skyddade vrå på gården. Jag flydde bort från de öppna vidderna där bonden rullade fram över åkern med en stor tank bakom sin traktor och spydde ut en doft som sticker i näsan. Samtidigt cirkulerar hundratals fåglar i kölvattnet av den andre bonden när han luckrar upp jorden på den skördade åkern intill. Det är ett skådespel att se hur människor och djur samverkar och drar nytta av varandra.

Min t-shirt avspeglar sig i datorskärmen medan jag skriver och den kritvita färgen signalerar renhet. Huden som ännu är brunbränd tycks ännu mörkare i kontrast till det vita. Halsbandet som vilar på mina nyckelben glänser när solens strålar träffar den värdefulla metallen. Mitt hår har övergått i guldslingat och den bruna färg jag haft i hela mitt liv har av någon outgrundlig anledning kommit att bli nästan blond.

Jag sitter och funderar, reflekterar över alla de kvinnor som liksom jag har fallit offer för ett samhällstempo som inte tar hänsyn till kropparnas rytm och behov av vila och återhämtning. Istället ska vi producera allt mer på en allt mindre bördig yta. Skörd på skörd, men ingen träda och ingen vila. Årstiderna har vi rationaliserat bort. Året runt ska vi bära frukt. Vi förväntas kunna klona oss själva och på så sätt vara dubbelt så mycket av oss själva. Istället förminskas vi till en bråkdel av vad vi var ämnade att vara. För ingen urskiljning görs längre. Allt förväntas vi alla både kunna och göra.

Jag vandrar runt i min kvinnokropp och tänker på den upphöjda moderligheten som tronar förföriskt på andlighetens himmelska valv och får oss kvinnor att duka under. Det är den enda aspekt av mig som kvinna som mannen är redo att vörda.
Modern, hon som skänker liv. Hon är till viss del fredad i vår värld, ibland även dyrkad. Men hon är också en fälla, ett ideal ingen människa kan leva upp till. En aspekt av det feminina som förväntas ge och ge och ge av sig själv, och allt det liv hon bär i sin kropp. Utan att få något tillbaka. Knappt ens ett tack. Så högt ställda är förväntningarna på att moderns enda glädje är att ge av sig själv, att hon med lätthet avstår från allt som är till henne själva.

Det mänskliga moderskapet. Det andliga moderskapet. Jag har vandrat dem båda. Och båda utarmade mig. Som moder förväntas vi finnas till för barnet, det fysiska eller det inre barnet hos den vi möter. Men ingen accepterar när vi säger att brösten sinar och skötet gror igen. Att vi behöver omsorg, kärlek och vila för att kunna ge allt det andra behöver och söker hos oss.

Fadern får lov att lämna hemmet, gå iväg och göra skillnad i världen, bygga upp en pension, möta sitt värde också i världen som en man. Modern ska för allt i världen inte visa att hon är kvinna. Att hon behöver gå ut ur hemmet, iväg från barnen, mötas upp som kvinna, njuta av sin sexualitet och kropp, och vara självförsörjande för att inte bli livegen, utan fri att stanna utav kärlek i en relation.
Kraven på en moder är större än på en fader. I hans frånvaro förväntas hon också ta hans plats.

Igår fann jag några gamla anteckningar från februari 1999. De första tecknen på utbrändhet visar sig i en längtan efter vila. Jag skriver att jag är trött. Inte som i sömnig, utan som i att orken tryter. Jag är mamma till två flickor, vid den tiden sju och två år. I januari 2002 föds vårt tredje barn. En son. Och innan han blivit ett år har min kropp tagit slut. För första gången.

“Jag är trött och tom. Jag känner mig alldeles tom. Som en blåsa jag stuckit hål på.”
Hjalmar Söderberg ur “Doktor Glas”

I dagens Ett år med Gud berättar jag om den trädgård Gud anlagt i mig.

Välkommen att lyssna.

///Marie

Solförmörkelse idag! Se ljuset när mörkret lägger sig ovanpå.

I kväll svensk tid kl 17.46 inleds solförmörkelsen som kan ses i USA och för alla oss andra så sänds den live, se länken i slutet av detta inlägg.

Jag tror inte, jag vet, att min kropp är påverkad av detta fenomen på himlavalvet. Där är som om ett nytt djup öppnat sig för mig. Ett mörker i mig som inte är mörkt utan ljust. Ett kroppens mörker som ger vila. Som mörkret nere i en bördig jord där de ofödda livet och Guds frön vilar i väntan på att födas.

Djupet ger mig en insikt alldeles ny för mig. Att en enda sak är jag egentligen rädd för. Att förlora livet. Inte att dö, för det ska vi alla. Inte för döden i sig, den är porten över till Gud. Utan kroppens rädsla är att förlora livet. Att förlora det, för att jag inte var tillräckligt rädd om det.

Rädd om. Inte rädd för. Hör skillnaden. Det ena omsluter livet. Det andra skjuter livet ifrån sig.

När jag var nitton år försökte jag begå självmord. I ren förtvivlan. Det var inget planerat. Det var som om ljuset i mig blåstes ut och hopplösheten föll över mig med sitt totala mörker. Hoppet är det sista som lämnar en människa. Utan hopp, inget liv. Livet förlorade sin mening i ett ögonblick när min kärlek kastades på tippen och pojkvännen slängde sin smutsiga otrohet och sin skuld över mig.

Jag har långsamt grävt fram henne. Den ljuva kvinnan med all min livsglädje, min seende ömsinta blick och min oskuldsfulla längtan efter att mötas i kärlek med min Älskade.

Hon låg där under hans kastade täcke av skuld och otrohet. Hon låg där hans dom föll över mig. Jag anande henne för första gången 2015. I boken Sensual Voices berättar jag om kvinnan som döljer sig djupt inuti min kropp. Jag förnimmer henne i den stora golvspegeln med guldram. Sedan dess har jag bit för bit grävt fram henne under alla lager av förakt som lagts ovanpå den skuld pojkvännen kastade på mig.

Kom en god bok på engelska.
Lyssna till vackra kvinnoberättelser.

Min kropp är min vän. Den har visat mig sanningen. Den har visat mig sin kärlek. Uthålligheten den bär. Livet den försvarar till sista droppen. Livet den fått att förvalta och föröka. Min kropp har visat mig att mörkret den rymmer är ljus. Min kropp är helgad åt Gud. Den är helig. Den ger liv. Den försvarar livet den gavs. Den bär mig. Den helar mig. Den är villkorslös i sin kärlek till mig.

Min kropp slänger inte ut min själ. De är ett. Älskande från första till sista andetaget. Kärlek sprungen ur Gud.

Mörkret, det ondskefulla, fyllt av lögner som ger näring åt fruktan. Det existerar enbart i tankemarkerna. Ondskan är en andemakt. Han är inte människa. Han bär ej livet inom sig. Han kan aldrig så sina frön i min livmoder. Min kropp rår han inte på. Bara i tanken kan han förföra mig och leda mig bort från Gud.

Som människa är jag Guds avbild. Min kropp är en del av Gud. Vad jag utger med mina ord och i mina handlingar är det som kan föröka vad Gud sått i mig. Mina tankar ska tyglas, inte min kropp. Tankarna ska vandra i Herrens hage, inte gå vilse i de oändliga rymderna där andemakterna utkämpar den klassiska striden mellan gott och ont. Det är för Gud att segra. Jag ska förbli segerviss även när någon kastar sitt mörker över mig och önskar mig döden.

Livet är till för att levas. Min kropp talar tydligt vad jag behöver för att värna det livet jag gavs.

Välkommen att bevittna solförmörkelsen LIVE:

///Marie

Jag bryter inte upp och går, för jag står inte ut med sanningen.

"Jag bryter inte upp och går, för jag står inte ut med sanningen. Den att du inte följer efter mig när jag går." 

Med åren har jag blivit allt modigare. Jag vågar välja sanningen. Att sätta ord på sin djupaste rädsla kan vara det steg som bryter makten som rädslan har över en. Jag anar att det var så för mig. Åtminstone så förvandlades den stora tunga gravstenen till en påse stenkulor jag kunde räcka upp till Gud. Orden satt långt inne. I mitt allra innersta. Som en stor sårskorpa jag ville riva av för att se om det djupa såret fortfarande var infekterat eller om det hade läkt.

"Jag bryter inte upp och går, för jag står inte ut med sanningen. Den att du inte följer efter mig när jag går." 

Jag är trött på att vara rädd. Rädd för att historien ska upprepa sig i all evighet. Den som visar mig att jag är inte värd att gå efter, inte värd att kämpa för. Men att stå kvar utav rädsla får mig att känna mig som ett fån. Vad är det jag är rädd för?

Jag är rädd för att bli ensam. Men det är jag ju redan. Jag är ensam med min tro i min familj. Inte ens mina barn delar den med mig. Jag är ensam när jag går och lägger mig, det finns ingen man närvarande när jag vaknar till varje ny dag. Vad jag är rädd för ska ske, är redan min verklighet.

Avståndet mellan mina barn och mig både ökar och minskar på samma gång. Jag lever ett liv som skiljer sig allt mer från deras, men det är mitt liv och jag måste vara sann i den jag är. För varje steg jag tar djupare in i min tro, på min resa mot Gud, desto längre bort kan jag tyckas gå från dem. Men i mitt hjärta kommer de allt närmre mig, så som de är, och inte så som jag önskar att de ska vara för att passa mig.
Jag kan inte be någon annan vara sig själv om jag själv inte är det.

Jag visste inte vad kärlek var förrän jag drabbades av Guds kärlek till en man. Den kärleken slog omkull allt jag förut ansåg vara kärlek. Den kärleken har totalt förvandlat mig som människa, som kvinna.

Efter otaliga år av självrannsakan ser jag nu skillnaden mellan att leva i mina känslor, i mina tankar eller i mitt hjärta. Känslor är nyckfulla och övergående. Tankar är flyktiga och oförankrade. Det ena är som att leva i en kropp utan Andens lätthet, ljus och helande kärlek. Det andra är som att virvla runt i ett andligt Universum utan en mänsklig kropp som utför handlingar och vet sina egna gränser.

Jag orkar inte vara rädd längre inser jag. Det är så tröttsamt att bära oro, tvivel, värdelöshet och sårade känslor. Jag behöver vila. Vila i att jag är älskad. För ensamheten är vad den är. Jag har varit ensam även i tvåsamhet och gemenskap. Det viktiga är att jag inte överger mig själv och kärleken jag känner för Gud i mitt hjärta. Den känsla av ensamhet som då skapas är mer än jag klarar av att uthärda.

Jag lyssnar till Gud som viskar i mitt hjärta:

"Sjung om du vill sjunga, om det gör dig glad. Strunta i vad andra tycker om din sång. Jag älskar den! Mig gör den glad."

Så jag sjunger idag på Ett år med Gud.

///Marie

Jag vaknar med en blåtira i ögonvrån

Jag är lite sömnig och ska vila en stund efter att jag skrivit denna text. Nattens sömn blev bruten. Jag vaknade och hade svårt att somna om.
Fjorton personer var vi igår när familjen samlades hos dottern som har fyllt år. Det är bara den närmsta familjen, på min sida, och det saknades tre.
Min kropp är sådan att den registrerar även det jag inte är medveten om. Om natten sorterar den. Lägger ihop ett och ett. Smälter vad den tagin in och plockar bort.

Jag tycker om min familj. Till stor del just för att de är just det, min familj. De är något ingen annan kan vara. Vi delar ett genetiskt arv som går längre tillbaka än vad mitt huvud förmår ta in. Vi har inte valt att tillhöra varandra. Det valet har gjorts åt oss. Det kommer med en viss känsla av plikt, något jag kan välja själv ur jag vill förhålla mig till. Det valet är mitt.

I bilen hem är jag tacksam för hur kvällen fortlöpt. Lugnt och stilla. God mat. Blandade samtal. Men jag känner också det där hålet, frånvaron av det som betyder allra mest för mig. Gud. Jag är den ende praktiserande kristna i min familj. Den ende som har Gud i centrum av sitt liv. Allt jag skulle vilja prata om, det stannar kvar i mitt hjärta, hos mig själv. För jag kan inte prata om mig själv utan att nämna Gud. Vi är ett, sammanflätade i min vardag, i min identitet.

Under kvällens gång fanns det ett tillfälle jag så gärna hade sagt: låt oss be över detta. Kanske skulle det mottagits på ett fint sätt, men för mig hade det känts onaturligt. Bönen är helig för mig. Den finaste kärlekshandling jag har att ge. Ett paket jag öppnar varsamt, med ett innehåll jag önskar ska tas emot. Därför avstod jag.

När jag vaknar i morse och möter mitt ansikte i spegeln förvånas jag. Jag känner att jag brottats under natten. Men inte trodde jag att det gått så vilt till. Jag har ett litet blåmärke under mitt vänstra öga och jag undrar vad min kropp vill säga mig.

Morgonen fortsätter med intressanta inslag under inspelningen av Ett år med Gud. Det är som om jag samlar in information. Fler bitar tar jag emot när jag på förmiddagen möter två härliga kvinnor över en kaffe och ett gott samtal.

Jag ser nya saker. I ett nytt ljus. Ur en annan vinkel. Det får mig att vilja något annat, något nytt, något mer.
Vad är de springande punkten? (poängen, det väsentliga)
Eller kanske ska jag fråga mig: Vad är den blödande punkten? Den alldeles i min ögonvrå.

Jag måste vila för att få svar. Låta kroppen sortera så att bara koncentratet blir kvar när jag vaknar om en stund igen. För min kropp är klokare än mitt huvud. Den vet det hela. Den accepterar sanningen även om den är svårsmält. Den är programmerad att sortera och läka, utan att jag behöver lägga mig i. Vi är vänner, min kropp och jag. Jag litar på den, för den vill mig bara väl.

///Marie

Att leva ett liv i tillit

Det ska gå fort. Resultaten ska komma snabbt. Helst omedelbart. Annars är det inte lönt att ödsla tid på det, om inte vinsten visar sig direkt. Den tanken styr vår värld. Jag blir yr i huvudet av den.

Varenda morgon sitter jag där och filosoferar. Lyfter blicken upp mot Gud, lyssnar till mitt hjärta, öppnar munnen och låter orden komma av sig själv. Ibland blir jag bedrövad, ibland berörd och då och då även upprörd. Aldrig förblir jag orörd av Guds ord som jag försöker förstå, förpacka i min samtid, införliva i mitt liv och förmedla till vår stressade och vilsna värld.

Men varje dag är som ett trappsteg på en trappa. Den leder till himmelen. Till Gud och hans oändliga kärlek. Vissa går med mig alldeles hack i häl. Lyssnar dagligen, utan att alltid förstå vad som sägs i Bibelns texter. Men de vandrar av nyfikenhet och kanske med en förhoppning om att åtminstone ett av Hans ord kan mätta den hunger som hjärtat känner.

Ett videoklipp är grunden för nästa. Till dags datum har det blivit 76 trappsteg på "the Stairway to Heaven". 365 lång är den himmelska trappan. Ett helt år lång. Inte en dag utan Gud kan jag leva.

Vädret växlar. Liksom mitt humor och mina funderingar. Men jag är där, vareviga dag, med några ord som bär himmelsk föda. Det är allt jag kan lova. Att jag dyker upp varje dag med min Bibel, oavsett hur jag mår eller om jag tycker det ger några resultat eller inte.

Jag tänker att kanske är det den stora gåvan, åtminstone till alla som känner sig ensamma och hungriga och saknar kraft att gå utanför hemmets väggar. Jag bjuder på sällskap på den inre resan genom livet och jag kommer som jag är, utan ett påklistrat leende och en illusion om att mitt liv är perfekt.

För jag är trött på att låtsas ha koll på allt. Trött på att hålla garden uppe i tron att andra människor inte kan tycka om mig som den jag är. Trött på att lyssna till etablissemanget som påstår att man ska vara professionell, gärna personlig men inte privat. Sådan är inte jag. Jag är familjär. Jag sänder sms till människor som deltar i mina grupper och säger att jag saknar dem. För det gör jag ibland. Så där rakt upp och ner. Dessutom använder jag gärna blommor och hjärtan i mina sms. För de blir lite finare då.

Hade varit bra om hon pratade franska då kunde hon
 varit tolk i samtalen med den gästande franska familjen.

Jag lyssnar till ljudet av min dotters franska bulldog som tuggar på ett ben. Det var inte världens enklaste inspelning av Ett år med Gud jag gjorde i morse med henne vid mina fötter. Hon höll på att välta hela bordet. Men hon gav också inspiration till dagens reflektioner. Det är det som är så kul med att göra dessa dagliga klipp, att låta livet fastna där på filmen. Ett hej till en kille som går förbi. En skalbagge som kryper in i skon. En hund som drar så mobilen skakar. Ocensurerat och oretuscherat. Så skönt det är att göra saker just så.

Jag lever så långsamt numera att tiden nästan tycks stå still. Varje minut innehåller så mycket, för att jag är djupt närvarande i den. Vad frukterna av detta leverne ska bli, det vet bara Gud. Jag har lagt mig som ett revben alldeles intill Jesu hjärta och låter mig bäras av hans kropp. Det känns varmt och skönt, tryggt att inte behöva veta hela innehållet i varje dag. Att låta dagen ha plats för det oväntade, det nya jag ännu inte fått insikt och vetskap om.

"Men hur klarar du dig?" Den frågan får jag ofta. Vad de menar är "hur klarar du dig ekonomiskt?" Svaret är att ingen människa klarar sig på egen hand. Inte heller jag. Jag har bara så oändligt många fler dörrar öppna för att ta emot än vad vi lärt oss att ha. Det är vad jag behöver för att leva mitt liv ihop med Gud. De dörrarna har alla människor när vi minskar på våra krav om hur hjälpen ska se se, från vem den ska komma och när den ska komma. Det tar tid att lära sig att leva ett liv i tillit till Gud, när vi sedan barnsben lärt oss att vi ska bli självständiga och oberoende av andra. Att den enda tryggheten finns i att jag ingår i samhällets normer, regler och sociala nät.

För mig som alltid bekräftats i mitt utgivande till andra och hade hela min identitet rotad i att finnas till för andra, även till priset av mitt eget liv. För mig har det varit väldigt svårt att stoppa utarmandet av mig själv, att våga tro på att kärleken också är till för mig och låta mig älskas och ta emot vad jag behöver. Jag var en seg nöt att knäcka, med ett armerat skal som byggde på den erfarenhet jag hade sedan barnsben, att jag var utlämnad till mig själv och min egen förmåga om jag skulle ta mig någon vart och bygga det liv jag önskade mig.

Jag var rädd. Rädslan var befogad. De få gånger jag bett om hjälp hade jag inte fått den. Jag var den starke i min omgivnings ögon. Min djupa sårbarhet togs aldrig emot. När jag var som svagast tvingades jag ändå vara stark. Det har skapat en djup känsla av ensamhet jag kanske aldrig riktigt kommer att bli fri från. Att jag tvingats resa mig upp och gå, när hela jag slagits i spillror har satt sina spår. Den erfarenheten är ett hål i hjärtat som bara finner vila hos Gud, när jag kurar ihop mig som ett revben alldeles intill Hans hjärta och låter mig bäras av Hans son.

Att aldrig ha haft en människa som varit närvarande med mig i de allra svåraste stunderna av mitt liv och som förmått omfamna mig i mitt emotionella lidande, är en sorg jag en dag hoppas kunna släppa. Men vad jag fått uppleva är att Gud aldrig är närmre en människa än just i de svartaste stunderna av hennes liv. Kanske är det därför som så många av dem som lever i djup fattigdom och under väldigt svåra omständigheter, vilar i en djup religiös tro och kan känna glädje och hopp mitt i eländet. Jag anar att det är just så. Att där människan övergivit sin medmänniska, där är Gud mer närvarande än någon annanstans. Och den erfarenheten vill jag inte vara utan. Den kommer med en trygghet som inte kommer utifrån, men inifrån. Vissheten om att Gud aldrig överger och att han ser till att jag räcks det jag behöver, när jag behöver det.

Fler av mina teckningar hittar du i Ateljén. Gå dit --->;

///Marie

www.marieeklipanovska.se

Jag gick för att handla godis och kom hem med en hundralapp

Det ligger 39 kronor för mycket i myntskålen på ICA när jag handlar. Först tror jag att jag fått tillbaka på mitt köp i en massa växel. Jag känner inte de nypräglade mynten. Jag får vända och vrida på varenda ett av dem för att se valören. Jag tittar på kvittot för att se vad jag ska få tillbaka och tar undan den växel som är min och lägger i börsen. Resten ger jag kassören.

När jag lämnar affären funderar jag över vad detta handlar om. Vad är det Gud vill visa mig?
När jag står och sätter in matvarorna i kylen rullar nästa fråga in. "Är jag skuldfri nu?" Och så minns jag plötsligt den lilla flicka jag en gång var. Hon som hade gått ner till kiosken på Kroksbäck för att handla godis så som man gjorde förr. Jag pekade och sa "en sån, och en sån och en sån". Vem som stod i luckan jag knappt nådde upp till det minns jag inte. Men jag fick min lilla påse med smågodis och gick hemåt igen.

Norrbäcksgatan 6, det var adressen där jag bodde. Ett stort höghus med massor av MKB-lägenheter. Mitt första hem, på bottenplan. Jag bodde där fram till 1974 när mina föräldrar skilde sig. Så jag måste ha varit yngre än sex år när jag gick för att handla godis och kom hem med en hundralapp.

Det är ett av de få minnen jag har av mina första sex år i livet. När jag går upp för trapporna på väg hem från kiosken. Framför mig går en man. Han tappar något. Jag tar upp det. Det är en hundralapp. Och jag säger inget. För min cykel behöver lagas. Fastän jag är så liten så vet jag att vår ekonomi är kärv. Det ligger något mycket sorgligt i denna berättelse. Den säger egentligen så mycket i all sin enkelhet. Och den berättar för mig att även det som egentligen är så oskyldigt kan bygga en känsla av skuld i ett barn.

Är jag skuldfri nu? Har jag betalat tillbaka hundralappen jag stal (om vi ska vara helt ärliga)?
Jag tänker på mannen som gick framför mig. Uppför en trappa som ledde mig hem. Allt jag såg var en ryggtavla. Inte hans ansikte. Tänk om det var Gud. Tänk om den hundralappen är bilden av nåd. Jag var ju ett helt oskyldigt barn som gick för att handla godis och kom hem med pengar som räckte till att laga min trasiga cykel.

Varför fastnar vissa minnen och etsar sig fast? 

För mig är de brödsmulor som Gud lagt ut så att jag hittar hem igen. Om jag bara är vaken och söker Gud i allt. Om jag inte ger upp utan fortsätter att gå, även i en till synes oändlig uppförsbacke. Om jag låter mig längta efter att vara villkorslöst älskad, då visar sig smulorna Gud lagt ut. Allt eftersom jag är mogen att plocka upp dem och se att de är pärlor att trä på livets vackra och värdefulla halsband. Gud ser mig. Gud vet vad jag behöver. Gud ger mig det. När jag är mogen att ta emot.

Jag har varit på väg hem från godisaffären sedan den dagen då jag mötte Gud på riktigt, den 19 januari 1999. Det har varit som att gå uppför en trappa med 6784 steg (om varje dag är ett trappsteg). Jag har vandrat bort från ett liv där jag sökte mening, mål och mättnad i varuhusens och världens enorma utbud av sötma. Ett liv där jag behövde välja varje bit själv och betala för varenda en av dem. Jag har stegat mig hem till ett kärleksfullt rum, hos Gud i himmelen. Uppför en trappa där Gud då och då släpper ned det jag behöver framför mina barnafötter. För jag är ju hans barn. Hans dotter. Och han ligger aldrig på soffan och låter mig vara ensam vaken.

Han var inte den han behövde vara.
Han var alkoholist. Jag behövde en pappa.

Jag behöver en hundralapp nu, precis som då. Det är så mycket mer än min cykel som behöver repareras för att livet ska rulla på.

Allt var inte elände, men min uppväxtmiljö önskar jag inget barn. Att som nyfödd bebis och liten sensitiv flicka vistas i ett hem där det bor en aktiv alkoholist var inte bra för min kropp och själ. Det är inte en god näringsrik jord att planteras och växa upp i. Den är utarmad redan från början. På alla resurser var den tömd. Kärlek, frid och pengar. Sol, vatten och gödsel. Och vem ska få en liten kärleksplanta att växa sig till ett kärleksträd, om Gud, Kärleken själv, inte bor under samma tak?

Jag har tecknat mig ut ur de gamla fotoalbumen. Med hjälp av enkla bilder har jag och Gud bearbetat och frisläppt barnet i mig som bar på så många tunga obearbetade känslor. Det har blivit många teckningar att sätta upp på Fader Guds kyl. Det har varit nödvändigt att gå tillbaka och möta upp allt som låg begravt. En resa in i min kropp och själ, bland svåra minnesbilder och sjukdomsbildande känslor. Jag har gått mig själv till mötes. Plockat upp smula för smula. Tagit emot mig själv i allt jag är och med allt jag bär. Jag har varsamt omfamnat min sårbarhet och min historia. Kommit att älska den ömsinta kvinna jag är. Och jag har insett att jag aldrig någonsin förut levt som mig själv och den fina människa jag är. När jag blickar tillbaka inser jag att jag levt någon annans liv. När jag tittar framåt ser jag något helt annat än det som var. Jag är mer av mig själv, för varje ny dag.

Vill du se på när jag tecknar ihop med Gud kan du besöka min lilla 3D Christ biograf eller träffa mina karaktärer i Ateljén. De rummen finns på min hemsida.
Välkommen till www.marieeklipanovska.se

Ännu en Gudspärla trär jag på den gyllene livstråden som går från Gud ner till mig. Långsamt bildar den ett vackert halsband som vilar mot mitt bröst. Brödsmula för brödsmula förvandlas till äkta pärlor genom den helig Andes vägledning och omsorg om mig.

///Marie

Den sista sommaren

"Back to school" står det på den stora reklamaffischen vid vägkanten. Varför står det inte "skolstart", tänker jag. Visst är väl vi i Sverige?

Mitt minsta barn ska börja nionde klass. Sista året i grundskolan. Jag funderar en stund på den telefontjocka gymnasiekatalogen med valmöjligheter som ligger hemma på hans rum. Det var svårt att välja när jag var ung, ännu svårare är det nu. Dels finns det en miljon fler vägar att gå, men värst av allt, om du utbildar dig till ett yrke finns det kanske inte kvar när du är klar med din utbildning. Så fort ändras förutsättningarna på arbetsmarknaden. Det är bra att ha i åtanke när vi ska sätta oss och försöka gissa oss till vilka som är hans första steg in i en framtid som passar honom.

Jag funderar över hans första sommar, 2002, då flickorna var tillbaka i skolbänken och hos dagmamman. Jag och min son var nästan ensamma på stranden i Klagshamn. Sommaren hängde sig kvar in i september. Njut, tänkte jag. Njut av att vara med honom. Det blir inga fler barn. Inga fler bebisar att snusa i nacken. Njut, för du kommer aldrig mer att uppleva detta, att vara mamma till ett litet barn med tjocka kinder och valkiga små bebisben. Så jag njöt. Över att jag var välsignad och hade fått glädjen att föda tre barn som alla var friska och glada. Jag njöt över glädjen att ha burit dem i min kropp. Att vara gravid är ett under. Ett mysterium. Något fullständigt obegripligt. Min kropp tar emot en spermie och formar den till en komplett människa.
Det var fint att ha den tiden ensam med honom, bara han och jag. Det var den sista sommaren innan min kropp rasade ihop. Jag märker att det gör mig ledsen. Att minnet får tårarna att skvalpa i ögonen.

Han är lite större idag, men ögonen är desamma, och frisyren.

Min syn förskjuts. Jag ser inte längre bokstäverna på skärmen. Istället möts jag av mitt eget ansikte. Hårslingorna som fladdrar i vinden. Solen som blänker på mina blöta kinder. Handen som om och om igen lägger sig över min mun. Gråten som får mitt ansikte att skrynkla ihop sig. Så ont det gör i hjärtat. Så ont. Så ont.

Jag ser på skärmen det ansikte, den kropp och den kvinna jag kommit att älska så djupt och så innerligt. Jag ser tårarna, smärtan, våndan och sorgen som ännu lever kvar.
Blir jag någonsin skuldfri? Fri från den skuld jag känner i mitt modershjärta. För att jag blev sjuk. För att jag inte förmådde ge mina barn allt de behövde. För alla de år, all den tid som gått förlorad.
Besöket på psyken akut i Malmö den 17 december 2002 var bara starten. Steget rakt in i helvetet. Det skulle utmynna i en kamp på liv och död som inleddes hösten 2011.

När jag blickar in i mitt ledsna ansikte som visar sig likt en spegelbild på skärmen önskar jag att jag kunde lova henne att detta är den sista sommaren av ensamhet, kamp och tårar. För jag har funnit en kärlek till mig själv jag inte visste var möjlig. Jag blickar tillbaka på denna 15 år långa period och vill inte vara utan den kärlek och de lärdomar jag fått med mig. Men jag vill aldrig mer uppleva det igen. Aldrig. Det har förändrat hela min syn på livet, på mig själv, på Gud och vad som är viktigt. Jag har förstått vidden av vad min kropp kan bära, bearbeta, läka och överleva. Jag har insett att min kropp är så mycket mer än ett fordon som transporterar mig. Den är levande. Den är livet som människa. Den är jag. Marie, mamman som vill finnas för sina barn. Marie, dottern som vill göra sin Fader Gud stolt och glad. Marie, kvinnan, som vill se fram emot ett helt liv med somrar av kärlek, njutning och gemenskap ihop med vänner och en man att älskas av och att älska.

Tårarna har torkat runt mina ögon och bildat vita salta fläckar på kinderna. Jag för de fria hårslingorna bakom örat. En vindpust senare gör de sig fria igen. En djup utandning lämnar min kropp som en suck. Axlarna sjunker ner. Magen slappnar av. Jag stryker mig lätt över kinden. Ömsint har jag blivit mot mig själv. Varsam. Kärleksfull. Det har varit tufft. Under vissa perioder omänskligt. Jag vill inte göra mitt eget liv svårare än vad det behöver vara. Jag har överlevt min beskärda del av lidande. Det har gjort mig till en bättre människa. En mjukare och försiktigare. Mer sann mot mig själv och andra. Kvinnligare och mer sensuell. Det maskulina hårda höljet är borta. Det som skyddade det sårbara, skira, sköra, spröda och sensitiva sinnliga feminina. Jag är fri att vara kvinna, på mina egna villkor. Äntligen.

När jag födde min son och höll denna underbara gosse i mina armar. Då förstod jag att han kom för att öppna dörren till det förflutna. Om jag skulle kunna älska min pojke helhjärtat, då var jag tvungen att göra upp med min barndom och min alkoholiserade pappa. Likaså med alla de sår som själen och kroppen bar på efter att ha blivit sviken och sårad av män på olika sätt genom hela mitt liv. För om jag inte gjorde det, då skulle jag se på min egen son fylld av den smärta och det förakt jag bar inombords. Ett förakt för män och ett självförakt.

Min längtan att var hel som människa, fri från den historia som kom som ett biologiskt arv och förstärktes i de miljöer jag befann mig i, har varit drivkraften under alla år. Jag tänkte att jag inte kunde ge mina barn en större gåva än att bryta med allt det destruktiva och hitta en väg som läker alla sår. De har påverkats av min sjukdom och bär sina egna sår efter det. Dem kan jag inte sudda ut. Tiden kan jag inte skruva tillbaka. Men jag kan peka på vägen som leder till Gud och den kärlek som helar och visar oss vem vi innerst inne är. Sedan får de själva vandra den. Jag går gärna bredvid.

Han sover fortfarande, trots att vi närmar oss lunchtid. Jag var iväg i morse och köpte bullar till honom, som frukost när han vaknar om några timmar. Sommarlovet närmar sig sitt slut. En ny påse sågspån och ett paket med hamstergodis ligger och väntar på hans skrivbord. Kanske kan den lilla guldhamstern Angel få rent i sin bur innan han far iväg på mopeden för att träffa kompisar. Varför döpte han den inte till Ängel, vi är väl i Sverige?
Till stranden lär han knappast åka med mig. Men ännu idag kan vi vara stilla och tysta i varandras sällskap. Kanske sådde vi fröet till vårt kravlösa fridfulla umgänge den sista sommaren 2002.

///Marie

Livet efter avhoppet från ekorrhjulet

Doften av henne ligger kvar i hallen. En vacker fransyska och hennes familj har landat i B&B lägenheten intill. Hon kommer ut och hälsar mig godmorgon medan jag gör dagens inspelning av Ett år med Gud. När jag bär in Bibeln och det urdruckna kaffeglaset ringlar sig hennes parfym in med mina andetag. Den har stannat kvar i min näsa. En kryddig doft. Varm och sensuell.

Jag knipsar av en sockerärta i min lilla odling och tuggar glatt i mig. Den yngsta sonen i den franska familjen tittar nyfiket på mig såsom bara barn gör. Med en kvarvarande oskuldsfullhet, en förväntan om att jag är vänlig och vill honom väl. Jag ger honom den största skidan full av ärtor. Han springer med ett leende in till sina föräldrar och återvänder en stund senare och vågar sig ännu närmre mig när jag drar av vissna blad bland örterna.

Jag lever för dessa stunder inser jag. Att få uppleva dem och skriva om dem. Ta emot dem och ge dem vidare, att föröka det goda och enkla liv som jag lever. Jag har hoppat av bergochdalbanan och lämnat nöjesfältet efter ett helt liv i det ekorrhjul som jag tyckte att vardagen erbjöd mig förut. Det är en total omställning för både kropp och själ. När jag får den där frågan som tycks fastställa vår identitet inuti ekorrhjulet "vad arbetar du med?" har jag inget vettigt svar att komma med. För jag lever inte utifrån vad jag gör, utan hade hellre svarat på frågan "vem är du?" Jag finner den mycket mer intressant.

När andra reser iväg utomlands, blickar jag ut över ett sädesfält. När andra går på dyr restaurang lyxar jag till det med att lägga räkor i pastasåsen. Det finns väldiga hål i det stora skyddsnät som samhället har för oss medborgare. Det är ett villkorat skyddsnät. En del av dem villkoren kunde jag inte acceptera för det var att köpslå med mitt liv och min hälsa. Jag hade inget annat val än att falla mellan stolarna och lita på att Guds händer tog emot mig.

Det tar tid att skapa en ny tillvaro på helt nya villkor. Ibland blir jag otålig och gnäller på Gud. Hyran blir betald varje månad och kylen fylls med mat. Jag nöjer mig med det så länge, tills Gud har mer att ge. För tanken på att springa i ett hjul bara för att få vara med, för att tillhöra, den tanken är omöjlig för mig att fullfölja. Jag orkar inte konsumera i den takt jag förväntas göra. Jag vill inte hålla det tempo som krävs för att jag inte ska falla i det där hjulet och fara runt som en vante i en torktumlare.

Jag vill känna doften av en fransyskas parfym och lägga märke till hur obegripligt vacker en kvinna kan vara. Jag vill äta en hemmaodlad sockerärta tillsammans med en liten grabb med alerta ögon. Jag vill kunna uppleva något annat än det som Mammon dukar fram till mig. Och jag vill dela med mig av ett alternativt sätt att leva där Gud är din livförsäkring och vännerna ditt skyddsnät. För ensam går det inte. Det måste finnas en kärlek som tar emot mig när jag hoppar av.

Snart är naturens eget godis klart.

Det är lätt att romantisera en livsstil som min. Men den är just bara enkel. Ofta väldigt obekväm och sparsmakad. Det är rejäla uppoffringar som måste göras och alla vill inte det. Men jag har tillit till att den växer organiskt och att den mognar allt mer och därmed bär mer frukt för varje säsong.

Jag är här, mitt i livet. Jag delar med mig av årets skörd på nätet. Mitt hem står öppet för dem som behöver landa i sig själv och som är mer intresserade av att kunna svara på frågan "Vem är du?" än på "vad gör du?"

Välkommen att besöka mig och smaklig måltid!
www.marieeklipanovska.se

///Marie

Att teckna med Kärleken för ögonen

Idag bjuder jag på teckningen jag ritade igår. 

Tree of Life:
Christ - the Son of man, the Cross and an Empty Tomb

///Marie

Het som bara en grek kan vara ...

En ny dag!

Jag vaknar efter att ha sovit som en stock i natt. Det är skönt att ha fått en dos rejäl djupsömn. En god natts sömn är helt centralt för att jag som människa ska fungera. När jag ligger i dvala, i djup vila, sker under och mirakel för både kropp och själ. Jag har under större delen a mitt liv varit välsignad med riktigt god sömn. Jag har kunnat sova överallt och hur som helst.

Som den gången när jag var ung och anlände med båten från Pireus till den lilla hamnen på den grekiska ön Kos. Jag hade ensam luffat ner. Där skulle en vän sluta upp. Hon åkte charter ner.
Det var tidig morgon på den grekiska lilla ön känd för att vara en plats för fest och tjo och tjim. Jag försöker minnas vilket år detta är men det står helt still. Kan det ha varit 1987??? I så fall är jag nitton år gammal. När jag stiger av båten denna sena natt/ väldigt tidiga morgon finner jag att allt ät stängt för natten. Jag hittar inget öppet hotell. Så jag går tillbaka till hamnen och lägger mig och sover på en parkbänk. Som sagt, jag kan konsten att slappna av och sova överallt.

Det är inget ovanligt med lösspringande hundar i Grekland. Men det är mer än ovanligt att de kommer och lägger sig runt en okänd människa på en parkbänk i en hamn på Kos. De var en fem sex stycken av allehanda ras och storlek. Jag tänker alltid på Disneyklassikern "Oliver och gänget" när jag minns denna händelse. De stannade hela natten hos mig. Vid bänkens fötter låg de och när en morgontidig grek väckte mig och frågade om jag skulle ut med någon av båtarna då reste också hundarna sig upp och gick.

Gud vakar över unga människor för de är så härligt godtrogna och livsbejakande att de behöver extra beskydd.

På Kos mötte jag Georgios Papastamatis. Han var soldat och oförskämt snygg. Kos gränsar till Turkiet och därför har ön soldater. En kväll stod han där inne på nattklubben "Playboy". Jag såg honom uppe på balkongen och uppenbarligen måste jag ha varit en självsäker ung kvinna för jag tänkte "honom skall jag ha". Han såg verkligen ut som en grekisk Gud. En sådan där perfekt staty som avbildar den manliga kroppen. Som en chokladbit 80% cacao. För god att motstå. Nyttig för kvinnokroppen och själen.

Det oväntade var att han hade vänliga varma ögon och var stillsam och snäll. Inte alls så där spännande och farlig som jag trodde att han skulle vara. Inte det minsta sliskig och påträngande. Bara väldigt go och rar. Så när vi stod där i hans lägenhet och jag hade den perfekta mannen mitt framför ögonen, då var allt jag kunde fokusera på hans vita militärkalsonger med Y-front. Jag bad om ursäkt och hastade därifrån. Kalsongerna var så osexiga och jag hade inte den minsta lust att hoppa i säng med denna toksnygge man. Jag behövde nog bara känna att jag kunde fånga nattklubbens absolut snyggaste man. Kvinnlig fåfänga på högsta nivå. Ungdomens befriande galenskap.

Jag stannade i fyra veckor på ön så vi stötte självklart på varandra igen. Och naturligtvis blev han ju intresserad av mig eftersom jag inte kastade mig i armarna på honom. Han kunde väl i princip få vems som helst och därför ville han ha det han inte kunde få. Detta märkliga kärleksspel. Varför handlar det så mycket om själva jakten? 

Han var faktiskt så där gullig och fin att även när jag var tillbaka i Sverige så ringde han hem till mig. När jag några år senare träffade mina barns pappa och i efterhand tittade tillbaka på bilderna från Kos, då slogs jag av att dessa två män hade många likheter både till utseende och vänlighet. Så mina tre barn är makedonska skönheter istället för grekiska. Och skillnaden är hårfin...

Lite busig måste man få vara ....

///Marie

Att skrivas in eller ut från historien!

Ibland måste jag göra saker rent visuellt för att verkligen se och få syn på sanningen.
Orden från Statarmuseet förra vecka hänger sig fast i mig.

Att skrivas in eller att skrivas ut från historien det är frågan till Dig!

Jag studsar alltid tillbaka till hur kvinnor tystats i alla tider. Hur vi utpekas som syndabockar och inte anses lika smarta och värda att lyssnas till. Det är så skrämmande att den bilden lever kvar. Jag kan inte förhålla mig till detta faktum utan att bli förbannad och försöka göra den skillnad jag förmår. Så jag tog fram ett stort vitt ark, min reservoarpenna, böckerna och min mobil. Sedan öppnade jag bok för bok och skrev namnen på alla de som berättat en sann historia, de som skrivit förord, introduktion, efterord och välsignelser. Jag behövde se med mina egna ögon att tillsammans är allt möjligt.

Det började 2011 med 44 berättelser skrivna av kvinnor i boken Conscious Choices.

Sedan ytterligare 20 berättelser i Fearless Voices.

Därefter kom Empowered Voices med 24 texter skrivna av kvinnor.

Ännu en antologi skrevs, Inspired Voices och 22 sanna historier skildrades.

Vinden blåste över Atlanten och i Sverige utkom under 2013 Värdefulla Röster med 21 berättelser på svenska.

Andrea Hylen forsatte uthålligt med att publicera böcker i USA. Harmonic Voices med 18 texter.

Tender Voices med ytterligare 17 sanna berättelser.

2014 kommer den andra svenska boken med 21 texter, Frigörande Röster.

Feminine Leadership innehåller 19 sanna berättelser.

Plötsligt har vinden tagit sig hela vägen till Italien och 2015 kommer antologin Come l'olio extravergine d'oliva med 12 italienska texter.

2015 är också året för en samproduktion mellan Andrea Hylen i USA och mig i Sverige. Sensual Voices ger jag ut i Sverige med detta omslag. Den innehåller 22 berättelser.

I USA ger Andrea ut boken i det amerikanska formatet med ett lite annorlunda omslag.

Tillsammans har vi publicerat 240 sanna livsberättelser skrivna av kvinnor i USA, Europa och Skandinavien. På svenska, engelska och italienska. Det kallar jag för att skriva in sig i historien. Att skriva in kvinnor i historien. Att skriva in sanningen i historien. Det är ett helt bibliotek samlat med kvinnors visdom.

 I år utkommer boken Innovated Voices och vi sätter ytterligare några namn på plakatet.

Vill du köpa en svensk bok? 

Gå till www.healmyvoicesweden.com

De amerikanska finns på Amazon:

www.amazon.com/Andrea-Hylen/e/B002C1XZCU

Den italienska finns på:

www.ledliberedizioni.it

Sommaren går mot sitt slut

Sommaren går mot sitt slut. Det känns i luften, i vinden, i ljudet som omger mig. Vemodet sipprar in. Jag inser att augusti är en lika svår månad som maj är en lätt månad. Jag älskar våren, när allt det ljusa, spirande och blomstrande ligger framför mig. Värmen, dagarna som blir längre, frukterna och bären.
När skördetröskorna börjar rulla över fälten känner jag hur hjärtat lindas in likt en kasslerbit som snärjs i ett nät. Det är inget nytt för mig. Kanske har det bara förstärkts med åldern.

Rapsen är nu skördad. I år lade jag märke till att när skördetröskan gled över fältet så doftade det på ett speciellt sätt. Det var något nytt för mig, att något kan lukta som när rapsen skördas.

Sädesfälten bjuder ännu på det ljuvliga suset av när vinden sveper sin hand över axen. Men jag hör bönderna som rör sig över fälten hela vägen hem till gården. 

Jag kommer på mig själv med att tycka att det är något fult att känna sig lite vemodig. Att det inte är okej att ha en släng av livsleda. Vi talar en stund om detta på telefon, jag och bästa vännen, och vi kommer fram till att det är stört omöjligt att veta vad som är vad. Hur mycket av nedstämdheten handlar om klimakteriet och hela den omställning min kropp genomgår mentalt, känslomässigt och fysiskt? Hur mycket handlar om att jag är trött på att leva ensam? Jag saknar en livskamrat. Att hångla är underskattat. För just kärleken är en källa till så mycket liv, glädje, gemenskap och inte minst intimitet och beröring.

"Hej Marie. Jag blir så glad varenda morgon när jag tittar ut genom fönstret och ser en vacker kvinna sitta i solskenet."

Pojkar och yngre män borde gå kurs i uppförande hos äldre män. Jag känner hur jag ler inifrån hjärtat och hela vägen ut till min solbrända hud av hans charmiga och vänliga ord. Vi kommer i samspråk (vilket vackert ord) och talar om den gamla skyttebanan som tidigare fanns mellan Bunkeflostrand och Limhamn. Jag var sekreterare i ungdomssektionen under nio år. Mannen jag talar med växte upp alldeles intill banan. Hans barndomshem köptes upp av kommunen och revs. Han delar med sig av härliga barndomsminnen. Jag lyssnar med nyfikna öron på hur en söndag såg ut för en grabb för många årtionden sedan och får insikt om att extraknäcket som grindvakt var det mest lönsamma. Grabbarna tjänade pengar på att klistra skyttetavlor och samla upp tomhylsor. Ibland plockade de upp blykulor och tjänade en hacka på att sälja dem till en handlare på Limhamn.

Jag får också höra historien om grabben som skadas allvarligt i handen av en rikoschett när Elverket är på banan och skjuter. Han får men för livet. Elverket tar ansvar för honom och anställer honom som avläsare. Berättelsen berör mig. En olycka är just en olyckshändelse. Sådana kan vi aldrig förhindra. Men skulle ett företag ha gjort så idag? Anställt den person de råkat skada? Jag tvivlar och inser att vissa saker var faktiskt bättre förr.

Inte bara har vi ett härligt samtal, jag får ett bra fikatips. En kopp kaffe med en mazarin kostar 20 kronor nere på Hamngrillen i småbåtshamnen på Limhamn. Att fika ute är ju idag hutlöst dyrt. Men 20 kronor låter rimligt. Och som denne härliga herre också påpekade, han hade haft många trevliga samtal men människorna där på fiket i hamnen. Jag borde kanske gå dit när livsledan smyger sig på, för aldrig finner jag samtal och möten tråkiga. De kommer med liv och oväntad visdom.

Vilken rikedom som ligger nedgrävd i att samspråka med människor vi möter. Jag är glad att mitt liv har utrymme för spontana samtal och att människor så villigt berättar om sina liv för mig. Det är härligt!

Jag skrapar bort ogräset mellan plattorna med det fiffiga lilla verktyget jag inte visste fanns. Några stackars skruvmejslar har det gått åt under årens lopp. Den modiga lilla blomman som hittat upp mellan stenarna låter jag självklart stå kvar.

Börja tala så att andra hör!

Den ena sidan jag skapade på wikipedia togs bort. Varför förstår jag inte riktigt. Något om plagiat och icke relevans. Jag finner det lite märkligt att en artikel om Försoningsgruppen, en icke vinstdrivande ideell organisation med en djup anknytning till ett försoningsarbete i Sydafrika, skulle var ointressant att nämna i en encyklopedi.

Men jag gläds åt att jag kunde lägga in efter lite redigering artikeln om Heal My Voice.
Här ligger den: https://sv.wikipedia.org/wiki/Heal_My_Voice
Varför nämns inte mitt namn? Därför att jag är artikelförfattare och man får inte skriva om sig själv. Det är en bra regel. Och det viktiga är inte att mitt namn står där, utan att alla dessa böcker som rymmer så mycket viktig kvinnohistoria kommer upp på wikipedia. Varför? Därför att barn och ungdomar ska kunna nämna HMV i sina uppsatser och skolarbeten. De ska kunna söka efter våra böcker och läsa dem. Vi har nämligen tillsammans byggt ett bibliotek av kvinnohistoria som skildrar vår tids problematik.
Kvinnornas sanna berättelser om sexuella övergrepp, utbrändhet, abort, otrohet, missbruk, medberoende, utanförskap, livshotande sjukdomar, förlust av nära anhöriga etc är lika mycket männens historia. Och barnens. Kvinnor är inte särstående varelser. När en kvinna drabbas av ett trauma eller en tragedi, så är alla omkring henne drabbade. Två skiljer sig. Två drabbas av att ett barn dör. Två är inblandade i beroende och medberoende. Minst två finns med vid ett övergrepp. Många människor tycks tro att kvinnors svårigheter är ett kvinnoproblem. Så är det inte.

Denna lapp sitter på Statarmuseet i Torup, utanför Malmö.

Den fick mig att skriva artikeln om Heal My Voice på wikipedia.

Jag har en skyldighet att göra allt jag kan för att vara med och sprida lärdomen om hur det gick till.

Vem tystar dig? 

Jag vågar påstå att både dina fiender och dina vänner ibland försöker sätta munkavle på dig.

Och du själv! Varje gång du säger att du inte har något viktigt att förmedla. 

Din berättelse om ditt liv innehåller något så värdefullt som visdom. Ditt liv är fullt av lärdomar om hur svårt det är att leva. Det är mer väsentligt än alla fåniga tips på "tio sätt som gör dig rik och lycklig". Varav inte ett enda är verklighetsanpassat.

Vem får dig att tala?

Jag vågar påstå att bokprojekten som Andrea och jag har genomfört i Heal My Voice och HMV Sweden har fått många kvinnor att våga öppna munnen, och hjärtat. Det är en bedrift. Det är värdefullt. Det är en glädje och en rikedom större än allt annat vi gjort. Tillsammans har vi plockat fram det som varit undangömt, men ännu sårigt och infekterat.

Berättelser fyllda av vånda, och det krävs mod för att skriva om det som är svårt! Men samma texter visar också att det är värt att kämpa och resa sig ur det mörka. Att läka och gå vidare som en visare människa full av empati och förståelse om hur svårt livet kan vara.

Omge dig med människor som får dig att tala om sanningen!

Kvinnor har varit tystade i alla tider. Det är inget nytt och det förekommer fortfarande. Vi ska inte för en sekund tro att kvinnors röster är lika högt värderande som männens, för så är det inte. Som kvinna måste man alltid vara mycket bättre än en man när vi utför samma sak, för att få ett erkännande. Kvinnor är den mest diskriminerande varelse på denna planet, men vi har blivit så vana att prata om, och nöja oss med, en jämlikhet som gör att vi har det lite bättre nu än kvinnorna i generationen före oss hade det. Jag vågar påstå att vi bara brottas med andra former av förtryck. Mer subtila. Mer osynliga. Men de finns där under ytan och det räcker att några få höga ledare tar ton och uttrycker sina åsikter högt och tydligt för att många ska krypa fram ur sina hålor och stämma in i det sexuella förtrycket och vilja bestämma över våra kroppar på olika sätt. 

Därför måste vi tala. I alla de rum som ännu ligger öppna för oss. Bloggar, böcker, youtube, podcasts, sociala medier, i våra hem. För tystnaden är ett medgivande som skriver under på att våra röster är mindre värda och våra berättelser bara intressanta för andra kvinnor, inte för hela mänskligheten. 

Vi kan bara tala så att andra hör, det betyder inte att de lyssnar. Men det ska vi inte låta stå i vägen för våra ord. 

Your Voice Matters! 

som Andrea Hylen säger.

KÖP GÄRNA EN BOK!

///Marie