tisdag 31 januari 2012

Pearls on a chain

Ååååh jag är alldeles salig!

Vilken gåva dessa träbitar är. Vi håller på att utveckla en relation. Ju mer jag lyssnar till dem, desto mer berättar de. Och jag sitter knäpptyst och bara njuter. Jag tror att jag är inne b på Dag 7 i detta hyllningsprojekt.
Idag lyssnade jag till tonerna av denna underbara låt med Olivia Newton "Pearls on a chain".

http://youtu.be/Hjtd0k6zav0

Den musiken var perfekt. Den kopplade ihop mig direkt med barnbiten. Den lilla träbiten som bär barnets röst. Men först lyssnade vi till Gospel. Hon ville dansa. Så jag dansade med barnet i mina händer i solljuset som strilade in i vardagsrummet. Jag log med hela ansiktet. Naturligt när man dansar med en träbit. Och då sa hon att just så vill Gud se oss. Dansade genom livet, glada. Inte så seriösa. Han vill att vi kommer med glädje. Och jag kände sanningen i de orden. Mer skratt. Mer glädje. Mer dans.

Innan jungfruoljemassagen!
Efter dansen ville hon bli insmord. Så jag frågade i vad. Olivolja, svarade hon. Så jag smorde henne mjuk med olivolja. Virgin, såklart. Och hon blev alldeles len och hon luktar gott.
Smord!
Jag satte mig med henne och lyssnade till Olivia (hi hi). Och vad hon berättade var mäktigt. Hon visade mig vad sången menade. Vi är alla pärlor på ett band. Hon visade mig hur alla barn, alla våra inre barn höll varandras händer. Alltid. För evigt. Och hur de var ljuset. Alla var bara ljus.
Och hon visade mig att det enda som hindrade världen från att vara precis så ljus, var vi. De vuxna. Vi står utanför ljuset. Separerade från barnet inom oss själv. Från ljuset som bara är. Vi vuxna befinner oss olika långt ifrån oss själva. Vissa riktigt nära, andra väldigt långt borta. Och resten däremellan. De som är längst ifrån sitt inre barn befinner sig i mörker. Vi vet att vi närmar oss ljuset när glädjen blir allt större, de ljusa tankarna och känslor allt fler. När vi är riktigt riktigt glada, när vi känner stor livsglädje, eufori, salighet, då är vi enade med barnet.

Jag ritade en teckning så att ni skulle förstå.


Wow!!! Wow! Wow! vilken insikt. Så tydlig. Så enkel. Se självklar. Precis som ett barn.
Så hur långt ifrån är du ditt inre barn/dig själv? Barnet är din essens, ditt ljus, din kraft. Barnet ÄR kärleken!
Jag ryser ....
Jag har förstått något väsentligt! Mycket väsentligt. Helt avgörande. Och det var en träbit som berättade det. Inte Dalai Lama, inte Wayne Dyer, Inte Buddha, inte Jesus eller Maria. Inte ens Gud. Utan en träbit. En bit av Moder Jord. Wow!

måndag 30 januari 2012

Tvätta bort förnedringen

Dag 6 i hyllningsprojektet till Gud.

Hon ville bada. Trots att jag kände att jag så gärna vill behålla havsvattnet och lukten från detta, valde jag att lyssna till henne. Hon ville bada. Jag förstår nu att dessa träbitar rymmer visdom och berättelser. Denna bär på kvinnohistoria. 


Hon ville så gärna bada. Varmt! Så jag badade henne i vasken i köket. Tvättade försiktigt av henne med en våt handduk. Hon var ledsen och berättade om hur smutsig hon kände sig. Därför ville hon bada. Tvätta och skölja bort förnedringen. Jag ryckte till utav ordet. Förnedring. Hon kände sig förnedrad och berövad. Smutskastad och utnyttjad. Hon visade mig bilder på kvinnor undangömda i mörka lastutrymmen ombord stora skepp. Redo för försäljning. Sexslavar. Kroppar som produkter till försäljning på svarta marknaden. Trafficking. Hon visade mig sin längtan efter att få vara en skolbänk där flickor fick gå i skolan och utbilda sig. Hon visade hur mycket virke som gått åt till att bränna kvinnor. Häxor. Och huvuden som fallit av när klingan fallit.
Jag betraktade henne och såg att hon var genomborrad med många gamla rostiga spik. Men de har suttit så länge att hon fallit sönder om jag försökt ta ut dem. Jag såg hur ärrad hon är. Hur djupa fårorna är. Och jag fortsatte att bada bort hennes smuts och den förnedring hon kände efter all tid av förtryck. Små stickor lossnade och föll av. Vattnet blev smutsigt. Hennes längtan efter att bli ren gick inte att ta miste på. Hon är som en gammal gammal dam. Uppfylld av kvinnohistorien. Och längan efter att få vara en del i någons undervisning blir nu uppfylld när hon påminner oss om att det förtryck och den förnedring som flickor och kvinnor alltid har fått utså, fortfarande är aktuellt. Vi kvinnor måste sluta delta i detta förtryck. Vi behöver ta hand om varandra.
 

Jag hämtade en skön tjock frottéhandduk och la henne varsamt på denna i solljuset. Jag kände att jag ville ge henne en blomma. Så att hon kunde få lukta gott efter sitt bad. Hämta hem sin mjuka kvinnlighet. Bli ompysslad. Jag tog en av mina älskade ranunkler och lade tillsammans med henne innan jag lindade in henne i värmen av handduken.


Omsvept får hon nu ligga och vila. Hon är värd att bli omhändertagen. Det är dags för henne att bara vara och ta det lugnt. Bli uppassad och njuta av livet. Hon har gjort sitt. Nu ska hon få börja undervisa, precis det hon längtat efter så länge.

Och jag väljer aktivt att inte mer delta i någon smutskastning, i någon form av medvetet förtryck eller förnedring av kvinnor. Istället väljer jag att höja min röst och påpeka "att det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Jag väljer att inte skvallra, inte klanka ner på andra kvinnor i någon form. För jag vet inget om varför de agerar som de gör. Jag väljer att lyfta fram, uppmuntra och heja på de jag vet vill förändra sig själv och välden vi lever i. Jag väljer att lyfta fram dessa kvinnor, marknadsföra dem, prata om dem, sälja in dem på alla sätt jag kan så att jag lever som jag lär och inte den goda tanken stanna vid just en tanke. Action! Girlpower! Och jag väljer att lyfta fram allt som skapar en medvetenhet kring det förtryck och den förnedring som fortfarande sker. Inte för att gnälla, utan för att påminna om att det finns något viktigt att lägga sin energi på. "Where your attention goes, energy flows".


Bli upplyst: www.trafficking.nu
En kvinna att lyfta fram: För med skam i kroppen kommer vi ingen vart. Tvätta bort skammen och skulden med Charlotte Rudenstam,  http://lustochliv.blogspot.com/

Visdomshänder

Jag satt med mina träbitar idag. Och de talade. Alla tre har något att berätta. De talade för att jag lyssnade utan fördomar. För att jag idag satt och klappade dem ömt som om de var trötta gamla händer som behövde omsorg. Händer fyllda av livsvisdom. Visdomshänder. En av dem är en man. En trött man som nu längtar efter vila. Men som också känner att den vilan innebär uppvaknandet till den egna inre striden. Och han behöver någon att hålla i handen som klappar honom ömt. Som stannar kvar även när striden hettar. En kvinnas universella kärlek. Kärleken till allt levande!
En av visdomshänderna tillhör en kvinna. Härjad utav historien. Med djupa sår som behöver läka. Den tredje är ett barn. Len och mjuk men med ett surt inre, något fuktigt som ännu har inte torkat.


Mannens visdomshand längtade efter vila. Han talade lågmält och långsamt. Trött av den strid han krigat i så länge. Trött utav det han förstått han nu ska möta. Jag klappade honom ömt länge. Försiktigt. Vänligt.
Han berättade att den stake som de tidigare har riktat utåt för att penetrera kvinnligheten måste de ny rikta inåt för att penetrera sig själv. Det dem tidigare krigat för; sitt land, demokratin, sitt folk, sin familj, sina rättigheter, den striden kommer nu att vändas inåt. Och det blir den tuffaste strid de någonsin stått inför. Rörelsen utanför dem, Motståndsrörelsen; mot krig, mot svält, mot fattigdom, mot orättvisor, mot diktaturer och förtryck. Den rörelsen är på väg inåt för att bli en rörelse att följa och dras med i. Vapnet måste läggas ner för att inte det inre ska bli sårat.
De står inför sin allra viktigaste strid någonsin, den med sig själv. Skaparen av förtrycket, hatet, våldet, krigen. Och de behöver vårt stöd. De behöver vår kärlek. Den vi påstår att vi äger. De behöver bli förvissade om att vi står kvar när de nu väl påbörjar sin vandring inåt. Först måste de stanna upp. Vila från de strider de krigat i så länge. De behöver en smekande hand i denna villkorslösa tystnad. De behöver bli strukna medhårs utan krav, för att se och känna att vi står kvar i det vi lovat inför Gud. De har genom alla tider varit beredda att dö för oss. Nu prövas vi. Är vi beredda att låta våra egon dö i denna kamp för Kärleken? Vi kvinnor bär denna förmåga. Att vända, att transformera, att bära och förlösa den nya världen. Om vi är beredda att vara den livmoder som är nödvändig för att detta nya ska kunna ta form. Och den amma som behövs för att det nya ska överleva innan det är starkt nog att stå på egna ben. Män har börjat ställa in siktet på sitt inre. Vi kvinnor behöver lysa upp med kärlek i det själamörkret. 

Denna Dag 5 i mitt hyllningsprojekt till Gud visar tydligt upp den visdom som omger oss. Att allt redan finns skrivet och nedtecknat. Inte enbart i böcker utan även i träbitar uppsköljda på en strand utanför Klagshamn. Och jag  fortsätter att förundras av livet.
Det som idag kom till mig genom visdomshänderna, kom i en tid då det budskapet drar undan mattan under mina fötter. Egomattan. Budskapet gör att jag tvingas titta på en del av mina tankar och handlingar. Och det väcker en viktig tanke. Jag upplever att man inom New Age ofta talar om att man ska ta till sig det som känns rätt. Plocka lite här och lite där. Skapa min egen sanning. Men hur ofta sker det att någon tar till sig det som känns som en spark i ändan. Det som känns som ett ifrågasättande av mina egna åsikter. Det som kräver att jag tar mig en titt på mina egna brister som människa. Hur många tar frivilligt till sig något som går stick i stäv med vad jag tänker och tror. Få tar till sig det som känns för j-ligt. Men om vi tog till oss lite mer av det som inte kändes rätt, skulle vi troligtvis bli fria snabbare från det som håller oss tillbaka. Eller inte?

Jag har valt att lita till att vad Gud säger till mig är sanningen, kärleken. Jag har ibland undrat om han är helt tappat bakom en vagn. Men insett med tiden att jag inte förstått vad han förstod. Att jag trodde jag hade hela bilden, men egentligen bara ägde en pusselbit i ett 1000- bitarspussel. Därför tar jag in även det som känns som en smäll på käften. Annars säger jag att jag vet bättre än honom. Vilket brukar sluta med att jag skäms över min egen dumhet.


Jag ska ge er ett tydligt exempel:
Gud sa för flera år sedan till mig när jag var i ett djup transliknande tillstånd. Förena dig med Satan.
Gissa en gång om jag trodde han var knäpp. Jag svarade honom: Nej tack, jag tror inte det.
Gud brukar vara drastisk i våra konversationer. Övertydlig kan man säga. Vi har den sortens dialog.
Förra året gjorde jag som Gud bett mig om. Jag minns episoden som om det var igår. Jag kände mörka krafter dra i mig från alla håll och kanter. Allt märkligare saker skedde i huset jag då bodde i. Det tog mer och mer på mina krafter. Det gick åt mycket energi i denna kamp.
En nattsvart sen kväll sitter jag i ett coachsamtal med en vän från USA. Och jag känner hur detta mörka läskiga tar tag i mig bakifrån. Som två armar som sticker ut ur väggen bakom mig och fattar tag i mig där jag sitter i fåtöljen och vill dra sig till mig. Jag kände skräcken inom mig stiga. Jag höll självklart emot. Samtidigt som jag berättade allt för min vän i luren. Tillsammans tog vi oss igenom det. Hon hade en stark tro på såväl Gud men också på mig och mitt ljus. Hon kallade mig ofta Mother Mary. Så vad gjorde jag? Jag valde att lita på att det ljus jag hade byggt upp inom mig, att styrkan i det ljuset och den kärleken till Gud var större än något mörker i världen. Jag slutade göra motstånd och släppte in den mörka ej gudomliga kraften i mig. Och vad händer med mörker i ljus? Precis, det slutar att existera.
När vi vågar lita till att ljuset inom oss är gudomligt och oövervinnligt, då tappar mörkret sin kraft. Rädslan försvinner. Så Gud hade rätt. Jag skulle släppa in mörkret i mitt ljus. Massor av kraft gick åt till denna kamp. Jag var bara inte tillräckligt upplyst för att förstå honom första gången. För det kändes inte rätt.....

lördag 28 januari 2012

Talande träbitar

Jag är inne på Dag 4 i mitt hyllningsprojekt till Gud. Jag har en vag aning om vart det bär men jag vet inte riktigt. Jag vet bara hur länge det kommer att pågå. Och det är lång tid för några träbitar.


Men de träbitarna är inte vilka träbitar som helst. Det upptäckte jag idag. Ännu en dag av rengöring utav dem. Allt eftersom de torkar mer och mer kan jag tandborsta av smutsen. När jag var inne på träbit nummer tre kände jag sakta att något var i görningen. Hmmm... vad är det som är på g. Jag fortsatte lite mer ömsint att borsta. Med långa långsamma mjukare drag med tandborsten. Nästan som en massage av träbiten. Och jag fick en belöning. Han började tala.



Det är en Han. En man. Och han är fiskare och skeppare. Med egen båt. Fiskebåt. Typisk skeppare med pipa och skägg. Lite blyg i början. Inte så talför. Men han mjuknar av beröring. Verkar jag knepig? Kan en träbit tala? Självklart kan den det. Allt är energi. Och den energi jag nu tonat in på är denne gamle sjömans energi. Troligtvis har de varit i kontakt med varandra, eller så är länken helt enkelt havet. Coolt! Träbiten har dessutom en svag doft utav fisk.
Skepparen berättar för mig om en skatt på havets botten. En skatt som en rymmer en rubin. En gnistrande röd rubin. Den ligger i något som liknar ett smyckeskrin. Och nyckeln till detta skrin hänger i ett band runt halsen. Mer än så hann jag inte lyssna till innan dottern serverade middag. Jag längtar redan till imorgon. Vad mer ska han berätta för mig. Och vem finns i de andra träbitarna?

fredag 27 januari 2012

För kallt för att arbeta

Förra veckan bastuvarmt. Denna veckan iskallt. Något är fel på värmen i huset. Jobbar i denna fina miljö. Massor av värmeljus. Men iskalla fingrar säger att jag ska lägga ner och gå och ta ett varmt skön långt bad istället. Är din arbetsplats lika mysig?




Gudomligt hyllningsprojekt Dag 3:
Så kallt här inne att träet inte torkat ännu. Fortfarande fuktiga. Fortsatt torkprocedur. Dags att vända dem igen.

Förra veckan var huset överhettat. Som en bastu. Nu är det iskallt.

Om allt som sker utanför mig är en hint om vad som sker inom mig. Vad är det då jag ser?
Jag bär på en infektion, det vet jag eftersom jag har ett sår på handen som inte vill läka. Vad bottnar det i? Enligt Louise Hay är det vrede. Om jag är arg då behöver jag kylas ner. Make sence. Alltså, kylan i hemmet är en gåva från ovan. Bra. Vilken energi kommer lite kylig, den helande kristallenergin. Kanon. Jag får hjälp. Inget att oroa sig för alltså.
Men vreden finns kvar, eftersom såret vägrar läka. Jag som tycker att jag släppt på så mycket vrede sedan såren uppstod. Vad, vem är jag arg på? Hmmmm. Vad vägrar jag släppa. Ilskan så klart.
Om jag riktar den ilskan utåt för att söka svar där, då finner jag en potentiell måltavla ganska snabbt. För att den personen inte lyssnade när jag hade något exstremt viktigt att säga. Och därför är saker som de är, trots att de kunde varit annorlunda.
Men att rikta vreden utåt är enbart en handling för att slippa äga känslan själv. Lättare att kasta skiten i någon annans knä. Så stopp!
Vreden är min. Jag är arg på mig själv. För vad? Personen är en spegling. Jag är arg för att jag inte lyssnade. Det jag sa som inte hördes, är exakt samma sak som den först sa till mig, men som jag inte lyssnade till. Sicket mög!!! Så jag är arg på mig själv för att jag inte lyssnade. För att jag trodde att jag visste bättre. Och missade att det som sades kom från Gud. Vad sades då??? "Ta tid för kärleken, den är viktigast!"
Mitt sår läker inte förrän jag förlåtit mig själv. Lättaste vägen dit tycker jag är att börja med att förlåta samma handling hos den andre.  
"Jag förlåter dig för att du inte lyssnade när jag sa att kärleken var viktigast och att vi måste stå öppna för den." 
Därefter be om ursäkt till Gud för att jag inte lyssnade på hans sändebud.
"Förlåt Gud för att jag trodde att jag visste bättre än dig och för att jag därför inte lyssnade på dina ord som kom genom ett av dina sändebud."
Sedan ber jag om ursäkt till barnet i mig som inte undkommer vreden.
"Förlåt lilla barn i mig för att jag inte lyssnade och därför lät dig ta vreden. 

torsdag 26 januari 2012

Jag Kvinna! - Kärleksdatum att fira

26 januari 2002: min nu 10-åriga gosse föds och sätter igång kärlekslavinen.


17 december 2002: jag åker in till Psyket Akut. Kraschen är ett faktum. Hårfin linje mellan galenskap och upplyst. Resan hem påbörjas.
Hösten 2007: skilsmässan är ett faktum efter 17 år i trygghet. Resan inåt påbörjas.
December 2007: egen bostad efter ett helt vuxenliv i samboskap. Resan hem till min kvinnlighet startar. Den som sträcker sig långt utanför mitt moderskap. Men det vet jag inte då.


September 2008: själsfränden anländer och förändrar hela min världsbild, hela min syn på kärleken, mig själv och min kvinnlighet. Jag inser att jag är en kvinna på riktigt. Full av åtrå, passion, lust, kraft, galenskap och glädje. Jag inser att jag är en sexuell varelse. Jag börjar skönja vidden av min kvinnlighet och den styrka som ligger gömd i kvinnligheten, den fysiska kroppen, i livmodern, i skötet, i sexualiteten och det sensuella.
Under åren som kommer möter jag arketyperna: Den heliga Modern, skökan, flickan, oskulden, Kali och gudinnan. De har sin boning i kroppens alla delar. I mina ögon som glittrar, i mitt leende som värmer, i mina händers beröring, i mitt hårsvall, i den lekfulla dansens rörelser, i mina mjuka bröst, i mina höfter, i mitt underverk, in i minsta lilla cell av denna min underbara kvinnliga kropp. Vilken gåva att vara kvinna!



Hösten 2011: särboskapet med själsfränden är ett faktum efter 3 år i himlen och stundom i helvetet. Ur denna vidriga smärta som separationen kommer med, stiger kärleken till nya höjder inom mig. Kärleken till Gud. Kärleken till ljuset. Kärleken till Livet. Kärleken till Kärleken som den enda vägen. Jag väljer smärtan istället för avstängningen. Jag håller min kvinnliga kropp öppen för alla känslor. Aldrig mer locket på! Jag föds fram genom denna sorg, smärta, förtvivlan, svek och vrede. Jag tillåter den grymma fysiska smärta som springer ur bristen på beröring, närhet, kramar och kyssar. Jag vägrar stänga denna kanal till gudinnan inom mig. Jag fortsätter att längta efter hans närhet. Efter att få älska med honom. Ta i honom. Kyssa honom. Jag fortsätter att älska honom gränslöst. Besinningslöst. Vidöppet i all min sårbarhet. Jag håller alla dörrar öppna för honom. Låter kärleken från Gud flöda igenom mig. Min kropp håller på att gå sönder i denna process. Jag står kvar i min åtrå utan att kunna ge utlopp för den. Jag står tills det börjar sina. Tills jag nästan tömt mig på värde. Och det är då när jag är nästan alldeles tom som jag når in till sårbarheten. Och styrkan jag möter i denna sårbarhet är förbluffande. Denna styrka, denna rena känsla, fri från allt dömande vänder min stora kärlek inåt. Till mig själv.


24 januari 2012: ur min tro på Kärleken och sårbarheten som den enda vägen, ur mitt mod, min längtan och min öppenhet föds JAG. Fri att älska mig själv och bli älskad för den jag är. Med dörren öppen för all den kärlek jag är värd. Och jag överlämnar mig till Gud. Jag öppnar dörren på vid gavel för kärleken. Och jag överlämnar formen för denna kärlek till Gud och släpper ratten. Jag är kärleken. Jag bär den i mitt hjärta. Och min väg har visat mig att ALLA KVINNOR är bärare av Kärleken. Vi är heliga just på grund av detta! Vår orubbliga tro på kärlekens kraft, på ljuset, sanningen och freden gör oss alla till gudinnor. Ung som gammal, oavsett hudfärg och tro. Den heligheten är värd att dyrkas.



Dag 2 i mitt gudomliga hyllningsprojekt till Gud.

Tandborsta bort smutsen ömt och försiktigt!

Bort med första lagret smuts. Vill inte skölja dem.
Vill behålla havsvattnet, leran och naturen.
Och dags att vända dem för tork på andra sidan.

onsdag 25 januari 2012

Gudomlig Inspiration

Jag kände mig inte manad att promenera idag. Men luften var så inbjudande. Så jag tog på mig de färgglada stövlarna och vandrade ner över havsängarna mot havet.


Det är här jag vill bo. På landet. Jag saknar inte stadens myller. Jag älskar tystnaden och stillheten här ute. Det är magiskt. Inget fyller mig med så mycket kärlek som en stund vid havet. Inget är så vackert som naturen. Här behöver inget komponeras och inte retuscheras. Här kommer jag i kontakt med ren kärlek och ren skönhet. Och när jag ser den omkring mig kan jag se den i mig själv. Då fylls jag också av gudomlig inspiration och kärleksfulla idéer.
Idag tog jag med mig två gudomliga idéer hem och omsatte dem i handling.

Gudomlig idé 1:
Korta naturupplevelser som videoklipp med små texttips. Rena, enkla och utan mänsklig inblandning.
På min Företags - Facebooksida kommer jag att med jämna mellanrum publicera dessa naturtips.
Själaglads Facebooksida. Här är tips nummer 1.



www.sjalaglad.nu, www.marie-eklipanovska.se
Feel and Get Healed by Nature Tip #1 Silence
Being in Nature, breathing in the silence, is a way to find peace of mind. Here you can let go of all the thoughts that creates stress and anxiety.
Breath in peace. Breath out and let go of all that is not peace.


Gudomlig idé 2:
Mitt hemliga hyllningsprojekt till Gud som du kan följa varje dag här på bloggen.


Dag 1:
Skapa en värdig plats. Vad är bättre än heliga hörnan? Här har vi glädjeträdet med ljus och hjärtan, änglar och kors från kärleksfulla vänner. Buddha ber och vakar över platsen. Ett vackert fat med gåvor från Moder Jord. En andlig bok och ett keramikhjärta skapat av en kreativ själ. De bästa energierna för detta hyllningsprojekt till Gud.


Ta in föremålen och ge dem värme och omsorg. Visa dem vördnad genom att låta dem värma sig på något för mig värdefullt och oersättligt. De vilar på min avlidna mormors gamla kökshandduk. JN står för Johanna Nilsson. 

 
Fortsättning följer imorgon....

tisdag 24 januari 2012

Grattis till flickan

Inget är en slump. Ingenting. Jag förstår bara inte hur allt hänger samman. Och när jag börjar göra det förändras världen för alltid.


Häromdagen frågade min mamma vid familjemiddagen vems som var gravid. Jag tänkte svara jag, men avstod.
Huset har de senaste dagarna varit så varmt att det knappt gått att andas. Rörmokaren är här idag. Huset lever. Det är varmt så länge som det behöver vara min kuvös.
Jag har sovit 10-12 timmar/natt de senaste veckorna. Trött. Trött.
Jag har umgåtts med mitt inre barn dagligen den senaste veckan.
Igår kväll satte förlossningsarbetet igång. Jag hade svårt att andas. Jag sträckte ut handen och bad om hjälp till mina vackra kvinnor. Jag bad dem vara den fader som saknas. Så att jag kunde vara fullt ut i sårbarheten och rörelsen.
Jag har haft ont hela natten. Knappt kunnat sova. Barnet inom mig har varit i rörelse. Klockan sju i morse orkade jag inte stå emot längre. Jag steg upp. Lät henne komma ut. 20 teckningar senare var hon klar. Inte ens då förstod jag.
Hela dagen har gått åt till att skapa en ny trygg plats för henne. Jag har skrivit tre viktiga mail. Inte ens då förstod jag.
När det sista mailet var skrivit och sänt, tog jag tack och farväl av hela mitt gamla jag. Inte ens då förstod jag.
Jag vilade en stund, helt slut, med solen i ansiktet. Jag låg sked med den blivande fadern som kom för att gratulera. Inte ens då förstod jag.
Jag längtade ut i solen och luften. Min kropp masade sig fram. Trött som efter ett maraton. Inte ens då förstod jag.
Mitt hjärta var uppfyllt av kärlek. Rent. Som ett oskrivet barn. Och jag kände ett större värde än någonsin tidigare i mitt liv och en enorm kärlek som tog form i tre sms till mina barn. Inte ens då förstod jag.

Lite för tidigt kom hon ut i kylan.

Jag tog som vanligt bilder av den vackra frostiga naturen. Och en tanke började forma sig.
Jag fortsatte gå sakta med tunga ben. Vände halvvägs. Började vandra tillbaka. Och när tanken jag bar på växte, började tårarna strila. Jag vände mig till Gud i tacksamhet. Jag tackade mig själv för moderskapet. Och när jag satte mig i hallen då först förstod jag fullt ut hela kedjan av händelser.
Jag kunde inte ha förstått tidigare. Jag har aldrig upplevt det. Jag känner ingen som gjort det. Åtminstone inte som berättat det. Jag förstod att jag var pånyttfödd. Jag känner mig nyfödd. Trött. Oerhört trött. Nästan hudlös. Helt skyddslös. I behov av omhändertagande. Och jag förstår att omständigheter har gjort att jag är lite för tidigt född. Att mitt varma hus är min kuvös. Att nu är tid för vila och inget annat.

Jag har varit en mamma hela livet åt alla. Nu är det dags att äntligen få vara Guds barn. Och jag ska leka resten av mitt liv. Precis som det var ämnat för i början. Jag lär genom lek och lätthet nu. Jag har slutat lära genom lidande och smärta. Så värdefull är jag nu. Jag stänger boken till min gamla historia. Och när jag vilat klart börjar jag skriva min nya.

Kram från en liten, men större än någonsin Eva Marie, inte Ek och inte Lipanovska. Bara Eva Marie <3

Dags att slå igen den gamla boken

Det har hunnit övergå i en ny dag när jag skriver. Men jag håller en överenskommelse med mig själv att blogga  varje dag. Idag har varit en alldeles superb dag. Jag har fått de insikter jag behöver för att upprätta den nya gränssättningen. Jag har klivit in i en ny form av sårbarhet och den kräver väldigt tydliga gränser. Annars blir jag halvt ihjälslagen. Mina gamla gränssättningar fungerar inte längre.
Det är dags att ta avsked av min gamla historia. Stänga den boken och sätta in den storyn i bokhyllan och börja skriva en ny berättelse. Min nya berättelse skrivs på nya rena blad och behöver en bra bindning, en stadig ram och en tydlighet. Den ska vara vänlig och kärleksfull. Framförallt ska den vara kristallklar och utan utrymme för några tolkningar. Den första sidan i denna bok har jag påbörjat idag. Och det är en enorm lättnad. Det kommer att innebära förändringar. Bra sådana. Fyllda av mer respekt, större värde och i slutänden mer kärlek. Och av alla märkliga känslor så var det vreden som öppnade dörren och förlåtelsen som var bron över till den nya sidan i den oskrivna boken om Marie.

Min nya historia är så lätt att den lyfter läsaren.

söndag 22 januari 2012

Money is fun

Barn är kloka. De är roliga och okonstlade. Så även mitt inre barn.
Jag har haft en riktigt taskig attityd till pengar. Jag har känt att pengar är av ondo, att de orsakat världen så mycket skada och elände. Men idag bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen och syna mig själv och min attityd. Eftersom jag undvikit att titta djupare i detta område, bara synat kanterna, kände jag att jag behövde hjälp. Tack gode Gud för Energy Coaching säger jag. Vad som kom fram hade jag inte hittat på något annat sätt.

Pengabad är kul

Efter en timmes insikter, gråtande, förlåtande och skrattande kändes det som om jag gjort ett rejält genombrott. Något inom mig är förändrat. De tidigare känslorna knutna till pengar kan jag inte plocka fram. Jag skrattar bort dem. När jag försöker tänka på det gamla sättet så kommer det nya sättet in och vinner poäng på poäng. Lätt match dessutom. Ett exempel. Om jag försöker tänka som jag gjorde för drygt en timme sedan, "människor använder pengar till att trycka ner andra, även barn". Då svarar den nya tanken, "du kan använda en falukorv på ett sätt som skadar andra om du vill, inte är väl falukorven ond för det." Hmmm, nä såklart inte. "Pengar styr världen och jag vill inte sänka mig så att jag styrs av pengar." "Nä, men gör inte det då. Höj dem till skyarna istället då och lek med dem där."
Det blir roliga inre dialoger. Och alla de känslor och tankar som jag hade knutna till pengar hade en förankring till barn. Barns lidande. Och kärnan i det hela var att jag fick titta på mitt barn. Och jag såg att hon alltid älskat pengar och alltid velat ha pengar. Men tidigt lärde hon sig att den längtan kostade för mycket smärta. Så hon slutade längta. Och istället låtsades hon att pengarna var onda så slapp hon se sig själv och sin längtan.
Min läkning skedde genom förlåtelse. Jag bad om förlåtelse av Gud för att jag inte tagit om hand om mitt inre barn och hennes längtan och för att jag fortsatt intala henne att det var fult av henne att önska sig pengar. Så naturligtvis slutade med att jag behövde förlåta mig själv för att jag sagt till mitt inre barn vad hon får längta efter och inte. Och för att jag inte lyssnat till hennes längtan. Utan varit dömande.
När alla taskiga energier till pengar var väck fick jag mig ett rejält skratt. Hennes filosofi var enkel. "Pengar är kul. Jag behöver inte dem för att jag ska kunna göra något, varken ta familjen på skidsemester eller fullfölja en mission. Jag vill ha pengar för att de är kul."

Det är kul att  bygga pengaslott på pengastranden.

Hon har en alldeles fantastisk inställning till pengar. Hon babblade på för fullt om hur mycket hon än ger så bara kommer det mer. Och att det är kul att bada i pengar. Slänga upp dem i luften. Leka med dem. Hon ser dem inte som något heligt och värdefullt. Hon varken höjer dem eller sänker deras värde. De bara är. Något som är kul. Hon jämförde de med glass :-) Och pengar är något som man ska leka med. Hon ser sig som en pengamaskin. En tvättmaskin som tvättar smutsiga (ledsna, dumma, tråkiga) pengar och gör dem rena och sänder dem till något gott. Hon ser att alla pengar som går via henne fylls med glädje. Hur coolt är det?
Klart jag vill vara en tvättmaskin för pengar. Förstå mig rätt nu :-) Hon tar emot vanliga pengar och laddar dem med glädje så att de som får dem efter henne blir glada och vill göra något kul med pengarna.

Jag hyllar denna lilla inre kloka tjej som är jag genom att äta barnmiddag klockan nio på kvällen. Falukorv, köttbullar och makaroner. Och innan maten åt jag godis. För att det är kul med godis före maten. Och efter maten ska jag fira med att äta upp resten av barngodiset. Och får jag ont i magen så är det okej. Så länge jag har kul under tiden, vem bryr sig då????? Jag behöver ha mer kul utan någon som helst anledning alls. Bara för att det är roligt att ha kul.

lördag 21 januari 2012

Andlig träningsvärk

Om 10 minuter är denna dag slut. Ännu en träningsdag. Inte med de fysiska musklerna utan de andliga musklerna. Att träna på att omsätta min tro i handling. Stå kvar i mina egna övertygelser även när det blåser snålblåst. Att välja lugnet trots att det skulle vara lika enkelt att bli upprörd. Det är inte som att gå till gymmet en timme, det är träning 24-7.

Min älskade tonåring är en värdig andlig sparringpartner.
Barnen är våra bästa lärare. De hjälper oss upp till Mästarnivån.


Har det slagit dig någon gång att valet är lika lätt oavsett vilket du än gör? Anledningen till att det känns svårt har att göra med vanans makt. Vi agerar på rutin. Det gamla invanda sättet känns lättare. Och vi kan skylla på att vi alltid gjort så. Men när du är närvarande fullt ut är den nya vägen, det nya sättet att tänka och agera egentligen lika enkelt. Svårigheten ligger helt enkelt i att vara närvarande fullt ut. Det krävs träning av de andliga musklerna. Regelbunden träning. Varje dag i varje situation. Inte bara när jag mediterar eller håller grupp. Inte bara med de som tycker som jag. Då är det enkelt. Bäst träning får jag tillsammans med dem som tänker som jag själv gjorde förut eller som har en helt avvikande åsikt. Då tränas jag i att försöka förstå dem, när de inte vill förstå mig. Jag tränas i acceptans och ickedömande när de dömer ut mig. Jag tränas i att behålla lugnet när de brusar upp.
Vi människor använder hela tiden andra människor som ursäkt för att bete oss illa. Och jag är övertygad om att personligt ansvar för mina egna känslor är vägen till fred i världen. Så länge jag säger att det är okej för mig att bete mig på ett sätt som jag själv inte vill bli bemött på och skyller på att de startade, så förändras ingenting. Det viktiga har aldrig varit vem som startade kriget utan vems som valde att lägga ner vapnet först. När vi alla säger att oavsett vad du gör mot mig, så ger det mig ingen anledning att göra mot dig vad jag inte vill att du gör mot mig, då närmar sig fredens tid.
Efter en sådan dag som idag har jag träningsvärk. I huvudet. Närvaro och fokus, samt att hålla koll på mina egna tankar samtidigt som jag tillåter mina känslor utan att jag alltid agerar på dem, ger träningsvärk. Åtminstone hos mig. Men när jag kommer hem och sjunker ner i soffan känner jag som efter all annan träning. Jag känner mig stolt. Jag klappar mig själv på axeln och säger att det där klarade jag bra. Familjemiddagar är inte bara härliga glada tillställningar. De är också världens bästa andliga gym.

fredag 20 januari 2012

En mil i bilder

En mil. Det är vad jag vandrat ungefär idag. Minst. Jag gick hela varvet. Sista 20 minuterna gick jag och mediterade. Då hade benen börjat värka lite.
Dagen i bilder ...


Solen glittrade in genom fönstret.

Himlen var vackert blå.

Fria vyer så långt ögat kan nå.
En skön vårlik sol värmde mina kinder.
Älskade bruna åkerjord.

Fru Ek och Herr Pil.
Sträck dig mot skyn.

Vackert konstverk, men var tog vägen vägen?

Byt perspektiv så finner du den.

Fjolårets skörd.

Det närmar sig pensionen. Prao på plats.

Måste vara en kvinna så vacker som hon är.
På bron.
Lägg till bildtext
Gessie
Byahandel 
Gessie från andra sidan
Tvätt i trädgården.
Vänder hemåt.
Läckert röda kvistar.
Knoppar.
Perfekt att träna att gå och blunda på egen hand.
Malmö, nej tack.
Sådd i fåror.
Sista långa raksträckan från Tygelsjö
Not my style!
Jord vackra jord.
Grödor.

Allé!
Grönt är skönt