12:44 en tisdag med Gud

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen.

Jag är trött på att gömma mig från omvärlden.

Klockan är 12:44 och jag lyssnar på Deva Premal och Miten. In the light of love. Varsågod och dela magin i deras musik med mig medan du läser mina ord.



Vem är jag egentligen?

Frågan är befogad. Jag släpper och släpper och släpper .... taget om allt mer.
Jag vet vad jag gör. Jag tjänstgör för Gud. Jag är rösten för den kärlek som finns i det gudomliga. Livet är min arbetsgivare.

Men vem är jag?
Det jag identifierat mig med förut släpper jag taget om.
Vem är jag när jag inte längre är den mamma jag var förut, inte den dotter, syster, vän, coach, själsfrände och det mänskliga uttryck jag varit så länge?

Lager för lager rämnar de klädedräkter jag burit så länge.

• Rustningen - "jag kan själv" som var mitt skydd och mitt fängelse, uppbyggd utav rädslor och känslan av värdelöshet. Jag kan inte alls själv. Jag vill inte ens själv. Det är ett kärlekslöst liv. Jag behöver människor och deras unika egenskaper för att mitt liv ska vara meningsfullt och värdefullt.
•  Den maskulina "ytterrocken" - den med ärmar jag alltid drog upp, redo för hårt arbete, uppfylld av tanken "ensam är stark". Den har skickats till Gud för pensionering.Tillsammans med rustningen tog den nästan död på mig.
• Mitt Messiaskomplex - den obalanserade Modern i mig som tog ansvar för allt och alla, tänkte att jag är så stark att jag kan vara världens samvete och på mina axlar kan jag bära allas känslor, så slipper de lida. Resultatet av en stor outvecklad tro på Gud som aldrig fick näring. Rösten för den djupa längtan som brinner i mitt bröst som rymmer stor kärlek och vill bli uttryckt, delad.
• Offrets och Martyrens fula kläder - de svartvita tankarna om antingen eller, bra eller dåligt, rätt eller fel, du eller jag, för min skull eller din skull. Grogrunden för det ansvarslösa levernet med en säck full utav ursäkter att använda för att slippa ta ansvar.
• Många många fler dräkter har jag släppt under de senaste åren.

Jag känner att jag närmar mig min andedräkt. Bara att skriva den meningen ger mig tårar i ögonen. Tårar som springer ur närvaron med mig själv, min ande, mitt allra renaste och heligaste. Jag känner att jag står inför att släppa taget om en oerhört tung dräkt idag. Hans namn är "Ansvaret".

Om jag landade i min kropp i detta ögonblick, ovetandes om vem som är min familj, mina vänner, vad jag gör och var jag bor. Som om jag vaknade upp nyfödd i denna vuxna kropp, vad skulle jag då känna inför det som är just nu, det som ligger framför mig och dem som finns omkring mig? En hisnande tanke och en stor känsla om vad som blir möjligt. Jag ska ta med mig den in i en meditation nu med en gång känner jag. Den känns viktig och stor.

Jag ska landa i denna kropp. Upptäcka mig själv. Göra det jag älskar, meditera.

Idag pratade jag och Charlotte Rudenstam om meditationens fröjder i Soul Sisters. Läs mer på vår hemsida: www.soulsisters.se