"Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas." (Matt 7:7)
Varsågod, dagens bakgrundsmusik Halleluja med Robert Gass.
Jag söker inte den skyldige. Jag söker läkning.
Min personliga själsresa genom händelser och känslor i livet har ett enda syfte. Att läka mig så att jag är så hel och fri som jag var när jag föddes. Jag finner ingen lust eller drivkraft i att söka förövare eller kasta skuld på andra. Den vägen är den enkla vägen. Men den leder inte till förståelse, förlåtelse eller frihet. Den fängslar och kapslar in kärleken bakom rädslorna. Rädd är den som tror att livet dömer, straffar och försöker göra allt för att skapa smärta. Rädd är den som saknar tillit till det goda och kärleken. Rädd är den som lagt sitt mående i händerna på andra; vad de säger eller inte säger, gör eller inte gör. Den rädslan äter upp sig på ursäkterna den matas med. "Han sa ... Hon gjorde så ... Jag kan inte .... Jag vet inte hur ..... Om bara .... jag hade mer pengar, tid, kraft, ett annat jobb, en annan man, en annan fru, en bättre bil, snyggare bröst ... " Om du bara hade andra förutsättningar med andra ord. Men det har du inte. Du har vad du har. Vad du gör med det handlar inte om någon annan än dig själv. Vad söker du? Ursäkter? Du kommer att hitta massor. Men du kommer inte att bli lycklig. Inte fri. Inte uppfylld av kärlek, tillit, tro, frid och glädje genom dem.
Jag söker inte den skyldige. Jag söker läkning.
Det jag ber om ska jag få. Och det jag söker ska jag finna. Och dörren jag bultar på är den där det står kärlek på. Fri kärlek. Fri från skuld och dömande. Fri från skam. Fri att växa. Vägen till den dörren känns ibland smal. Som om den kräver utav mig att göra avkall på än det ena och än det andra för att komma igenom. Och min erfarenhet är att den också gör just det. Den kräver avkall på alla mina ursäkter, min ansvarslöshet, mitt gnäll, min lathet, bekvämlighet, på vänskap och familjeband såsom jag en gång lärt mig att de ska vara för att fungera. Min väg har inneburit avkall på det mesta jag lärt mig i livet och tvingat mig att klä av mig lärdomarna jag samlat på mig för att finna nya vägar. Jag har fått finna mina egna sätt att handskas med livet och de situationer som uppstår. Nya sätt att tänka, nya sätt att vara, nya sätt agera, nya sätt att bygga upp relationer på.
"Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den." (Matt 7:13-14)
Jag söker inte den skyldige. Jag söker läkning.
Min resa är som alla andras. Ibland behaglig, ibland smärtsam. Ibland fylld av människor, ibland väldigt ensam. Jag har förstått att det är färre än jag hoppats på som är beredda att vandra sin egen väg. Och jag förstår dem. Men har man en gång tagit steget upp på den stigen, för den är allt annat än motorvägsbred och överbefolkad, ja då är det omöjligt att kliva av den. Jag kan välja att sätta mig ner och nöja mig med där jag befinner mig, men jag kan inte gå tillbaka till det gamla livet.
Jag är en vandrare. Jag fortsätter att gå oavsett vilket väder som råder på den där stigen. Jag vandrar ibland i mörker, men oftast i ljus. Jag vandrar för det mesta själv, men får ibland sällskap en bit på vägen. Dock är jag aldrig ensam. För ensam hade jag inte vågat. Anledningen till att rädslan inte får fäste nog att stoppa mig eller tvinga mig av stigen är för att jag vandrar med Gud. Ja faktiskt. Jag vandrar hand i hand med det jag kallar Gud. I honom finner jag kärleken till mig, livet, min väg, mitt kall (som egentligen bara är att vara mig själv). Jag finner tro på att livet vill mig gott, vill hjälpa mig, vill stötta mig, vill dela sitt överflöd med mig. Jag finner tillit i den tron. Tillit som växer i utövandet av min tro, och i att jag följer min väg. Jag finner modet i den tilliten. Den enorma mängd mod som krävs för att vandra dit ingen tidigare vandrat. För min väg kan bara jag gå på. Och ingen kan fullt ut dela den med mig eller förstå den. Bara acceptera den och önska mig god tur.
Jag kommer aldrig att komma fram. Målet är resan. Men jag kommer att nå olika stationer, milstolpar på vägen. Jag har redan passerat många. Jag är en hängiven vandrare. Jag trampar på och litar på att saker och ting löser sig. För jag bär på en stor varm och innerlig känsla. Att min väg är välsignad av Gud. Och att varje milstolpe innebär en ny förankrad känsla av större frihet, djupare kärlek, mer långvarig sinnesfrid och större glädje. Däremot har jag fått acceptera att resan mellan de olika milstolparna är väldigt olika. Och den jag vandrar just nu är den värsta jag upplevt i hela mitt 44-åriga liv. Den har pågått i mer än ett år och jag vet att den når sin kulmen till jul, sen väntar en ny resa. Milstolpen kring jul är efterlängtad vill jag lova. För det gångna året har kostat mig mer än vad som är rimligt att begära av en människa på så kort tid. Jag har släppt taget om nästan hela mig och allt det som var jag. Men jag skönjer ljuset i tunneln nu. Och mitt själsarbete har varit av sådan dignitet att jag haft allt det beskydd som Gud kunna ge mig. Änglar i både mänsklig och gudomlig form. Uppmuntran på vägen, stora gåvor från mänskliga budbärare. Som resan till Glastonbury nu i höstas som Kathleen Nelson Troyer bjöd på. Och flygbiljetten som Heal My Voice Sweden - kvinnorna gav mig i födelsepresent. Och Andrea Hylen som gjort så mycket möjligt för mig.
Kvinnorna har varit avgörande nu här på sluttampen. Deras uppmuntran. Deras stöd. Deras kärlek.
Jag söker inte den skyldige. Jag söker läkning.
Det senaste året har varit det vi kallar fem i tolv. Den sista biten där 95% av mänskligheten ger upp, minuterna innan det stora genombrottet. Och jag förstår att så många slutar här. Den är nämligen för jävlig. Men jag kan vara envis som en åsna. Och jag vandrar just nu på tro, tillit och ren vilja. Och längtan är mitt bränsle. Längtan efter att kliva igenom dörren där det står Fri Kärlek.
Jag har blivit lovad utav Gud att nästa resa till kommande milstolpe kommer att vara en lyxresa. Jag slipper styra, slipper leda den rutten. Jag kan bara kliva ombord på lyxkryssaren och vandra runt som passagerare. Bara vara och njuta av den stora glädjen i att vara en kvinna i kärleksflöde, omhändertagen och älskad för den jag är utav de som ser och bekräftar värdet jag är. Jag får en resa i överflöd på alla plan. Och jag lovar att jag har inga som helst problem med att ta emot det flödet efter den krävande vandring jag gjort.
Jag känner en stor förväntan. En längtan efter att få dela med mig av överflödet med dem jag älskar. Och en sak kommer ingen att missa. Mitt vittnesmål, det som berättar att min tro på Gud gjorde detta möjligt. Jag vet vem jag ska tacka. Gud, för att han var min vägvisare och medresenär. Och mig själv för min villighet att vandra den med honom. Och mina barn som lät mig vandra iväg. Samt kvinnorna som tog min hand och gav mig kraft när jag kände mig trött, ensam och ledsen. Vilket team vi är, Han, Jag och Ni. Oslagbara.
Gud, förlåt mig för att jag inte tog emot din kärlek till mig direkt och lät mig ledas.
Lilla Marie, förlåt mig för att jag inte förstod att du var värdet jag sökte och källan till kärleken.
Mina älskade barn, förlåt mig för att ni fick vänta på min kärlek när jag gav den åt mig själv.
Jag förlåter mig själv för att jag inte visste bättre när jag lyssnade mer på andra människor och mina egna snurriga tankar, än på min kvinnokropps alla känslor och mitt stora hjärta.
Jag söker inte den skyldige. Jag söker läkning. Tur är det. För båda vägarna leder mot mig själv.
Inte bara min resa är välsignad. Jag är välsignad med dessa också.
Jag älskar er lika mycket som mig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar