Förnyelse - Zlatan och Jag

Jag tänkte skriva pånyttfödelse som rubrik, men valde att skriva förnyelse. Båda är sanna.

Förnyelsen handlar om denna blogg och hemsidor jag har. Jag har uppdaterat dem alla. Jag vill att de ska matcha den pånyttfödelse jag upplever just nu. Det är en uppdatering utav mig själv kan man säga. Precis som i datorvärlden. Jag har avlägsnat de buggar jag uppmärksammat i systemet, så att jag blir ännu mer användbar och förenklad. Om jag är det, blir nämligen mitt liv det. Jag tror att så som jag vibrerar så blir mitt liv.

Om jag vibrerar i glädje, kärlek, gudomlighet, lätthet, överflöd, hälsa, frihet, frid och njutning, då är jag övertygad om att det är vad mitt liv innehåller. Detta är själens egenskaper, visdomen hon är uppbyggd av.

Hur vet jag vilken vibration jag är i? Se på resultatet. Se på vad du har och inte har i ditt liv.

Jag såg att vissa resultat inte matchade vad jag önskade mig. På vissa områden fanns inte det jag kände att hela min varelse längtade efter. Så under en lång tid har jag medvetet släpp taget om de tankar och övertygelser som har hållit kvar mig i det oönskade tillståndet. När jag släppte taget om tankarna och de gamla barndomsövertygelserna ledde det till handlingar där jag släppte taget om projekt, relationer, saker och åtaganden. Sådana som andra drömmer om.

Det inre trycket ökade. Jag kunde inte sätta fingret på vad som skedde i mig. Min gudomliga själ blev alltmer rastlös. Energin byggdes upp. Det kändes som om myrornas krig pågick inom mig. Gud talade allt högre till mig. Så högt att jag till slut upplevde det som att han vrålade inom mig. Då gjorde jag det. Tog beslutet.




Det är bara några dagar sedan. Jag känner att det kommer att ha en avgörande betydelse för hur mitt liv kommer att se ut framöver. Jag släppte ett motstånd. Ett stort och tungt sådant. Ett sådant djupliggande motstånd som kräver en kapitulation för att det ska ske något.

Jag kapitulerade inför mitt öde. Inte som om ödet var något farligt och hemskt. Ödet så som i min själsuppgift här och nu, i detta skede av mitt mänskliga liv.
Jag har kompromissat länge. Skött mitt själsåtagande med lite distans. Jag kan se att jag tagit steg för steg i riktningen som lett mig hit där jag nu befinner mig. Distansen har berott på att jag gjort motstånd mot att släppa vissa delar i mitt liv. Jag förstår också att det varit nödvändigt. Platsen de upptagit i mina tankar, känslor och i tid behöver jag nu. Jag står i full tillit till att detta är vad som vill och behöver ske.

Jag hade flera olika spännande roliga projekt på gång och i gång. Vissa är avslutade andra framskjutna. Gud är väldigt tydlig med vad som nu inte ska skjutas på längre. Jag har gjort det tillräckligt länge anser han. Flera år om jag ska vara ärlig. Han viskade saker till mig i början. Sedan talade han lugnt till mig lite då och då. Rösten har blivit starkare och starkare. Tydligare och tydligare. Inte längre viskningar och symboler. Raka puckar. Gör så här! Gör detta! Nu!

Jag vet att det är för mitt eget bästa. Jag vet att hans röst är rösten för min egen längtan, min själ, mitt öppna hjärta. Den vet vad den vill, hur stor den är och hur viktig den är. Det är jag som behöver förstå det. Sätta värdet och vandra i tilliten, med hjärtat och längtan som min inre GPS.

Jag bytte bakgrund på bloggen. Som en hyllning till det inre arbetet jag så villigt och modigt gjort under en längre period. Mina celler vet vad de är programmerade till. Jag ska bara se till att utföra arbetet.
Jag vet när jag vibrerar i glädje och lätthet. När friden är total och kroppen full av kärlek. Då friheten känns självklar, överflödet naturligt och njutningen är som störst. Den vibrationen har jag när jag är vid havet och vandrar. Jag har den när jag mediterar och när jag dansar salsa. Jag har den när jag älskar i närvaro med en man. Jag har den när jag är på workshop och utbildningar med likasinnade. Jag har den när jag ser en riktigt bra film och när jag har ett härligt samtal med någon utav barnen. Men ...

Jag har den också när jag är programledare i radio. När jag leder gruppmeditationer, cirklar och workshops. Och när jag gör något utav detta och samtidigt pratar om min relation till Gud då är jag vad vi i min bransch kallar fully aligned. Vad andra kallar i mitt esse. Jag behöver inget i den stunden. Jag är allt och litar därför till att jag får allt jag behöver.
Jag arbetar utan manus. Jag kliver in i radiostudion, i cirkeln, på workshopen, i meditationen helt tom eller med ett ord, en intention. Sen förlitar jag mig på flödet och överflödet. Och jag är grym i detta tillstånd. Jag är så bra att jag inte ens vet jag själv har sagt efteråt. För jag har släppt taget och tillåtit mig att vara det öppna hjärtat, det öppna sinnelaget, den öppna själen, det totala inlyssnandet och munnen som de gudomliga orden strömmar ut ur. Min vibration är i samklang med Oneness. Jag är ett med alltet. Jag bara är.

Och jag har gjort detta länge. Men dragit mig för att göra det utanför min komfortzon. Och den zonen är alla de grupper jag leder; The Tribe, församlingen, gruppen utav människor som tror på mig, litar på mig, älskar mig för den jag är och ser värdet i det jag gör i sina egna resultat. Den gruppen växer. De är otroligt lojala. De är famnen där jag är 100% Marie. Jag är lyckligt lottad som har dessa kvinnor. För alla är kvinnor.

Nu orkar jag inte göra motstånd längre. Jag har släppt allt annat som dragit ner min vibration. För att höja den ytterligare behöver jag nu kliva upp på scen. Och skräcken inom mig finns där. Men jag måste. Den höga vibrationen är som en drog. Jag har vant mig vid att livet är en underbar upplevelse fyllt av njutning, glädje och lätthet. Jag vill ha mer av det. Vara mer i det. Och i slutänden betyder det att vara mer utav mig själv. Och jag är på topp när jag bara får kliva in och göra min grej. Och min grej råkar vara att lyssna och tala från hjärtat, om Gud och allt det eviga oändliga kärleksfulla. Det borde vara enkelt. Det borde vara naturligt. Men ... vi människor räds ljuset mer än mörkret, kärleken mer än rädslan och storheten mer än det förkrympta. Och ve den som påminner oss om ljuset när vi står i vårt mörker.

Men jag väljer att göra min grej i alla fall. Zlatan har sin fotbollsplan, glädjen i spelet och åskådarna. Jag har min scen, glädjen i budskapet och lyssnarna. Jag gillar Zlatan. Kanske gillar han mig. Vi har människor som tror på oss, beundrar oss, gläds med oss och stöttar oss. Vi har de som inte gör det.
Alla har vi en Zlatan inom oss. Något bara vi kan göra på vårt vis. Just nu i livet är jag Zlatan när jag pratar om Gud inför grupper. En dag gör Zlatan något annat. Det gäller säkert även mig.

Nu hoppar jag ut i det relativt okända och ser var jag landar. Jag vet åtminstone så mycket som att, jag inte längre känner mig som en coach. Jag är en Hjärtlig Spirituell Mentor för Kvinnor. Det står nu skrivet på min uppdaterade hemsida.
En del har jag lärt mig av Zlatan. Att inte skämmas för mig själv, inte vara rädd för att ta plats och oavsett vad man tycker om honom som person kan ingen förneka att han är sanslöst duktigt på det han gör. Och Zlatan spelar inte fotboll för att behaga andra, han gör för att han inte kan låta bli. Allt det gäller även mig. Dessutom är vi från Skåne och har konstiga efternamn.

Välkommen att utforska den jag är på riktigt. Klicka in dig på min uppdaterade hemsida.
www.marie-eklipanovska.se