Jag tror att många har funderingar kring det här med skilsmässa. Så här kanske kommer lite tips om hur man undviker det.
Har du någon gång tänkt tanken "om vi inte hade haft barn hade vi inte varit gifta"?
Har du tittat efter ett eget boende på hemnet och kalkylerat över kostnaderna?
Väntar du på att din partner ska somna innan du går och lägger dig?
Hänger du hellre tvätt en fredagkväll än sitter i soffan med din partner?
Tillbringar du alltmer tid vid datorn och ser inget fel i det?
Jobbar du gärna över för att slippa komma hem?
Har du varit otrogen?
Då borde du definitivt göra något åt saken om du vill fortsätta vara gift.
Varför skiljer man sig?
- Av lika många skäl som det finns skilsmässor. I vårt fall för att vi inte såg någon lösning på de problem vi brottats med under en väldigt lång tid. En relation fastnar lätt i ett visst mönster om man inte ser upp. Man diskuterar till slut utifrån ett visst repeterat beteende. Man lyssnar inte, utan förutsätter att saker sägs såsom de gjorts tusen gånger innan. Till slut tycker man att det är lönlöst att kommunicera, för det leder ingen vart. Då tystnar man helt och gör hellre andra saker.
Ett annat klassiskt fel man gör är att man slutar umgås på tu man hand. Ju fler barn, desto mer behöver man göra tillsammans med sin partner för att ladda batterierna och samla på gemensamma minnen. Dessa minnen plockar man nämligen fram när det knakar i äktenskapet. De blir en påminnelse om hur det kan vara. Och man behöver många sådana roliga, spännande, dråpliga och sexiga minnen.
Men äktenskapsrådgivning då?
- Absolut tycker jag att man ska prova att ta in en "fredsmäklare". Men det är inte lätt. För det första måste båda vilja gå dit. Det kräver att båda först och främst inser att det finns ett problem. Därefter insikten om att båda är "skyldiga". Och sen viljan från båda håll att göra den förändring som krävs. Dessutom tror jag att man måste gå många gånger och ha en kontinuitet i det. Och en terapeut som båda gillar. Vi gick en gång. Därefter rann det ut i sanden. Troligtvis var det viljan som saknades.
När vet man att det är dags att skiljas?
- Denna fråga har jag själv ställt till en vännina en gång. Hon svarade "Man bara vet". Och tyvärr är jag tvingad att hålla med. En dag bara vet man. Men detta har föregåtts av tusentals, om inte miljontals tankar.
I mitt fall minns jag att första gången jag tänkte tanken på skilsmässa kopplade jag den till att inte få vara tillsammans med barnen varje dag och grät som en litet barn. Tanken var olidligt smärtsam, så jag slog bort den direkt. Den följdes av tankar på allt vad en skilsmässa innebär; sälja hus, hitta lägenhet, ensam ekonomi, dela saker etc...suck. Urjobbigt och arbetsamt. För att inte tala om att träffa en ny man, vars familj man kanske inte gillar, eller ännu värre, att han inte tycker om mina barn. Dessa tankar går man igenom om och om igen. Tills de en dag inte längre upplevs som ett hinder. De är bara problem man måste lösa. Barnen är och förblir den jobbigaste biten. Och det är meningen att man ska känna så. Men det får inte hindra en från att bryta från något som inte är så pass bra att de finns en anledning att stanna kvar.
I mitt fall kände jag att jag var en dålig förebild och en trist mamma. Jag har inte varit glad och än mindre närvarande på det sätt jag vanligtvis är. Och hellre en glad mamma och en glad pappa på varsitt håll än två zombies tillsammans. Den irritation som växer mellan oss vuxna, ger till slut också utslag i relationen till barnen. Och då får man gräsligt dåligt samvete, eftersom de inte har med saken att göra.
Hur lång tid innan vet man?
Den frågan ställde Oprah till några kändisar i ett program om skilsmässa. Om jag inte minns fel så svarade de mellan tre och sju år innan. Det säger en hel del om vilken lång process det egentligen är.
När jag kände att jag visste varthän det barkade, sparar jag för mig själv.
Vad jag tycker känns så bra med vår skilsmässa är att vi gör det medan vi fortfarande är vänner. Efter 17 år tillsammans vill man inte avsluta det med pajkastning och förtal. Ingen har en vinst i det. Allra minst barnen. De är inga hämndverktyg, utan de mest älskade vi båda har. Och jag ångrar inte en dag att vi hållit ihop så länge som vi gjort. Luppe är och förblir deras pappa, det innebär att vi för alltid kommer att ha någon form av relation. Hur den ska se ut är något vi väljer, inte något som bara blir.
Det finns mycket att skriva om i detta ämne och det kommer fler inlägg efter hand. Nu tänkte jag bara tipsa om några saker jag har lärt mig på vägen. Vissa självklara, men man behöver ständigt påminnas om dem i alla fall.
Till er män, ni har säkert hört en del förut, men läs ändå
- Undersökningar visar att kvinnor har längre arbetsveckor än ni, när allt i hemmet inkluderas. Ta detta på största allvar. Ansvar tynger mer än ni kan ana och gör en både trött och irriterad. Avlasta henne. Låt henne slippa tjata om att ni ska engagera er i alla trista "måsten". Se familjen som ett företag och tag egna initiativ. Tror du att du gör hälften av arbetet hemma? Fundera då över när du senast sorterade ut barnens garderober, avfrostade frysen, skickade julkort, sammankallade släkten eller vännerna, planerade bjudningar, höll koll på släktens födelsedagar och barnens kompisars kalas, sydde julgardiner, målade påskägg, torkade rent i köksskåpen och höll koll på alla möten i skolan. Det finns arbetsuppgifter i ett hem du aldrig någonsin funderat över. Jag lovar.
- Titta henne i ögonen när hon pratar med dig. Visa att du lyssnar. Du behöver inte komma med lösningar.
- Sluta aldrig någonsin att "se" henne. Visa uppskattning för den hon är, det hon gör och hur hon ser ut. Hon kan inte läsa dina tankar. Bekräftelse är viktigt!
- Låt henne utvecklas. Puscha och stötta. Uppmuntra henne.
- Stå upp för henne inför andra. Alltid. Gör aldrig bort henne inför andra. Ta inte kredit för det hon gjort. Skryt istället om hur fantastisk hon är. Oavsett vad du tycker i en sak, stå enade när ni inte är ensamma. Var ridderlig!
- Få henne att skratta!
- Hemarbete är obetalt arbete, men lika värdefullt som vilket annat jobb som helst. Den som tjänar mest är inte detsamma som den som utför mest. Kom ihåg detta.
Till henne
- Sex är viktigt! Inse detta faktum.
- Välj rätt tillfälle för viktiga samtal.
- Välj rätt samtalspartner. Kanske är inte mannen alltid den bästa. Använd vänninorna så slipper du bli besviken.
- Ta inte på dig allt ansvar. Dela med dig och låt honom göra det på sitt sätt och när han vill. Ditt sätt är inte det enda rätta.
- Uppmuntra och bekräfta honom. Han vill också höra att han är duktig, snygg och sexig.
- Män är inte per automatik teknikintresserade. Bli oberoende genom att lära dig det du inte kan. Han visar dig gärna.
Till båda
- Sluta aldrig någonsin att kommunicera! Detta är livsviktigt.
- Sätt upp gemensamma mål.
- Ha ett gemensamt intresse som ni utövar regelbundet, ensamma.
- Pussa alltid godnatt och hejdå!
- Ta i varandra varje dag.
- Lämna bort barnen.
- Åk ensamma på semester.
- Ta inte med er konflikter från jobb hem.
- Ta aldrig varandra för givet!
- Gör saker för varandra även om det inte är det roligaste du vet. Gå med på fotboll även om det är tråkigt. Eller se en kärleksfilm, fastän du inte gillar sådana. Någon gång ibland ska man "offra" sig.
- Gör saker var för sig. Behåll din identitet. Du är inte bara mamma/pappa eller fru/man.
- Var rädd om passionen.
- Visa mycket ömhet. En klapp på kinden är guld värd.
- Avlasta varandra när någon är trött.
- Stå enade i barnuppfostran. Alltid utåt mot barnen. Tävla inte om vem som är mest populär hos barnen.
- Är barnen respektlösa mot den andra föräldern, markera för barnet att det oacceptabelt. Försvara varandra.
- Tvätta bilen/måla staketet/sy gardinerna tillsammans. Det sparar tid och gör jobbet roligare.
- Sluta aldrig vara nyfikna på varandra!
Plötsligt en dag har barnen blivit vuxna och lämnat hemmet. Om de är det enda "limmet" har ni missat något på vägen. De är viktiga, men inte allt. Ni har dem bara till låns. Ha ett liv som man och hustru, inte bara som mamma och pappa.
Kram till er alla!
Ögonen blöder