Själaglad Blogg: Husrenovering=skilsmässa del II

Jag har fått lite olika reflektioner kring gårdagens inlägg. Det är väl så att ämnet är angeläget och något som berör oss alla i någon form. Därför fortsätter jag mitt resonemang kring detta ämne.

Så här skriver en läsare:

"Husrenovering och skilsmässa. Vi bodde i ett hus på x-vägen. Huset var från x och under 8 år förändrades det från ett “ren.obj.” till ett bra hus. Med god avkastning men med en sliten kropp och själ köpte vi ett nybyggt på x väg. Drömhuset. När alla tavlor kommit upp och buskar och blommor planterats på dom bekväma 50 m2 trädgård tog äktenskapet slut. Vi upptäckte att vi inte längre ville göra samma saker. Vi hade “glömt” att prata med varandra och nu var det för sent. Så här i efterhand undrar man naturligtvis vad jag skulle ha gjort men konstaterar att vad jag än gjort så hade det blivit en en separation. Arbetet med huset blev på något sätt det som höll äktenskapet vid liv."

Detta är inget unikt fall. Av de 7 jag igår sa att jag kunde räkna upp på rak arm, är det 3 som har liknande erfarenheter. De flyttade till ett nytt hus för att sex månader eller 1 1/2 år eller några år senare inse att det inte fungerade längre.

Jag såg ett program med Oprah en gång där man diskuterade skilsmässor och hur lång tid innan man visste vart hän det barkade. Jag tror genomsnittet var 5 ÅR !
Är det så, har dessa tre par flyttat med sig sina konflikter in i det nya huset. Och kanske har flytten, dvs den stora förändringen varit det sista desperata försöket att rädda förhållandet. Kanske inte medvetet, men omedvetet. Och när förändringen inte förändrade något var det bara att inse att problemet inte var den yttre miljön utan den inre.

Så frågan blir då,

- Vad är syftet med flytten?
- Att korta restiden till jobb.
- Vad är syftet med det?
- Att spara tid.
- Och vad är syftet med det?
- Att få mer tid med familjen.
Svarar du så här, dvs målet är att spendera tid med familjen, då är det nog inget problem.

- Vad är syftet med flytten?
- Vi ville bygga ett nytt hus och slippa renovera.
- Vad är syftet med det?
- Att vi ska ha tid till annat.
- Och vad är syftet med det?
- Att jag ska slippa ha dåligt samvete för att jag jobbar mycket och är engarerad i barnens alla fritidsaktiviteter.
Vad är målet här?

- Vad är syftet med flytten?
- Vi har bott här så länge så det är dags att flytta.
- Vad är syftet med det?
- Att förändra vardagen som blivit lite för vardaglig.
- Och vad är syftet med det?
- Att det ska hända något nytt, nåt kul.
Vad är målet här?

Jag kan med gott samvete säga att jag gjorde mitt allra bästa, men med facit på hand gjorde jag som så många andra. Jag lade mitt engagemang någon annanstans. Visst gjorde jag en massa försök att kommunicera, lösa problem och rädda mitt äktenskap. Men... jag lade faktiskt (procentuellt sätt) mer engagemang på barnen och alla deras aktiviteter, studierna/jobbet, släkten och vännernas problem och självklart huset. Genom att ständigt möblera om, måla om, planera nya renoveringar, istället för att vara nöjd med boendet och använda tiden till att massera gubbens trötta axlar, laga en fantastisk middag, lämna bort barnen för att kunna hålla lågan vid liv, gå på bio ihop, resa bort ihop.... listan kan göras lång.
En klok väninna frågade mig redan för många år sedan.
- Vad är det du försöker förändra? Dina yttre rum eller dina inre?

Barnen, jobbet och huset måste vara klassikerna, dvs det vi fokuserar på när vi istället borde fokusera på förhållandet.
Varför gör vi så? Jag tror att man gör det för att i det engagemanget kan man förutspå ett resultat. Man avancerar på jobb och får feedback på det. Man tar knattarnas fotbollslag till serieseger och får massor av beröm. Man renoverar huset så att alla vännerna blir gröna av avund. Man får feedback och kan i förväg ana ett positivt resultat.
Dessutom kan man lättare avskärma sig känslomässigt gentemot dessa mål. Ett förhållande på väg åt fel håll kräver inte 100 procentigt engagemang utan 200 procentigt engagemang i såväl känslor, tid och uppoffringar.

Jag känner ett (1) par som verkligen lyckats hålla lågan vid liv i alla med- och motgångar och som fortfarande efter 11 år är förälskade. Vad skiljer dem från de andra jag känner? De har båda varit gifta en gång förut :-)
Maken i förhållandet sa en gång till mig "man är bättre andra gången, för då har man lärt sig av misstagen". Det är jag övertygad om är sant. Man vet vad som händer när man börjar ta varandra för givet och slutar kommunicera.

Så till alla er turturduvor...