Värdighet. Ordet liknar en liten båt gjord av en enkel träpinne med en vit fjäder som segel. Det har fastnat i kanten på den lilla ån där det flyter fram. Löven som fallit från ett träd hindrar dess färd.
Värdighet.
"Gud, sälj mig inte en gång till. Offra mig inte fler gånger. Låt mig behålla min värdighet."Det var min bön.
Offrad. Såld. Slavinna. Prostituerad. De känslorna har jag burit under perioder av mitt liv. Av olika skäl.
Det är en skillnad mellan att känna sig offrad och att känna sig som ett offer. Som barn kände jag att jag offrades. Det förstod jag först i vuxen ålder. Att den där händelsen i hallen när jag var mellan 10 och 12 år skulle komma att bli grunden på vilken jag byggde min känsla av mänskligt värde, det kunde ingen i min familj veta.
Bördan som lades på mig med uppgiften att få ut min berusade pappa ur vårt hem tillsammans med skulden som därefter kastades i ansiktet på mig av min pappa, ledde fram till ett Messiaskomplex. Jag började tro att världen vilade på mina axlar. Att det var min uppgift att skapa trygghet, frid och göra oss fria från alkoholismens bojor. Jag trodde att jag ensam måste föra alla i säkerhet.
Behöver jag säga att jag dukade under av den tyngden? Kunde utgången bli någon annan än en fullständig kollaps med en sådan obarmhärtig tanke om mig själv?
Därför kan en så barnslig bild som Jesus med ett lamm på axlarna vara precis den liknelse som kommer med frihet och frid. Bilden når fram till barnet i mig. Flickan känner igen sig i det ulliga djuret. Hon är funnen. Jesus har letat efter henne. Sökt i åratal efter sitt förlorade barn. Hon är buren. Räddad. Oket har lyfts av henne. Hon får lov att vara bördan på hans axlar. Han vill det.
Jesus har kommit för att hämta hem henne och skänka henne en trygg plats där hon äntligen får vila. Han har offrats för att hon ska slippa det. Dött för att kunna ge henne nytt liv.
Barnet i mig tror på vartenda ord. Det är ingen saga. Utan sanningen. Hon var alltid ett lamm. Även när vargen stod mitt framför henne och gav henne skulden för vad han själv gjorde.
Jag var aldrig hård, tuff och modig. Tvärtom, jag var oerhört sensitiv och jag tyckte inte alls om kaoset som kom med spritkassen i pappas hand. Ljudet av flaskorna kom med en rysning.
Jag var rädd om min mamma. Orolig för henne. Barnet kände sig inte som ett offer. Hon bara gjorde vad hon behövde göra för att skapa trygghet och lugn och ro i sitt hem.
Jag var oskyldig. Men den kvällen när pappa kastade ur sig orden: "Hur kan du göra så mot din egen fader", då förlorade jag oskulden. Han var hemlös vid den tidpunkten. Det var kallt ute. Han lade sig att sova nere på vår gård, i cykelskjulet. Jag stod i mörkret och tittade på honom genom köksfönstret. Och jag tänkte att jag inte visste vad som var värst, om han dog av kylan eller om mina vänner skulle se honom ligga där. Med den tanken, var inte längre mitt sinne det oskyldiga barnets. Jag vaknade upp till den egoistiska sida som tillhör den mänskliga naturen. Skammen som kan kännas värre än döden.
Kan en händelse på några minuter verkligen vara så avgörande i en människas liv? Ja, jag tror det. Kanske hade den inte präglat mig om min pappa hade sagt förlåt i efterhand och om min mamma sagt förlåt för att jag fick göra det som var hennes uppgift. Kanske hade den inte lämnat några spår om händelsen hade lett till en förändring i familjen. Kanske hade den passerat förbi om allt annat vore normalt.
Det är viktigt att komma ihåg att jag var barn, inte vuxen. Det är viktigt att omfamna barnets alla känslor och bejaka henne. Inte lägga mer skuld på henne och fylla okets hinkar med mer tyngd.
Jag offrades. Barn i dysfunktionella hem offras varje dag. Det är ett slaveri. Vi blir slavar under de sjuka beteenden som vi tror är normala. Beroende och medberoende rinner ner över generation efter generation. Det är som det där vackra champagnetornet, där den bubbliga drycken rinner ner och fyller upp de glas som står under.
Det översta glaset i den pyramiden var inte min pappa. Han stod på raden under, bredvid min mamma. Under dem stod vi fyra barn. Under oss står våra barn, mina och mina syskons.
Översta platsen är alltid Guds. Och om den inte fylls upp av hans närvaro och kärlek, då är den inte tom någon längre stund. Då fyller demonen glaset med sin berusande dryck och låter den rinna ner i familjens halsar. Den elake jäveln som berättar hur synd det är om dig och hur du är värd något bättre. Men aldrig säger han att vi ska fly till Herren. Men han manar till flykt. In i flaskan, i arbetet, i spel, i shopping, i sex eller som i mitt fall, in i relationer. För smärtlindring söker vi alla.
Om Gud hade varit bägaren längst upp i vår familjepyramid då hade vi istället kunnat hoppas på att flykten in i Gud skulle komma med nåd, kärlek och frihet från alla känslor av otillräcklighet och självömkan.
Min pappa dog när jag var arton år, men som vuxen gick jag några gånger på AA-möten, Anonyma Alkoholister. Jag hade en önskan om att förstå. Få en insikt om hur han tänkte, kände, mådde. Vad han kämpade med. Jag åkte också på ett konvent och gick upp i talarstolen och delade några ord. Likaså besökte jag några Al Anon-möten och lyssnade på anhöriga. Jag gick på Sinnesromässor.
Jag visste att jag var medberoende. Att jag hade präglats så djupt av det onormala att jag inte längre förstod vad som var normalt. Jag hade insett min maktlöshet. Men mitt hjärta vägrade säga: "Hej jag heter Marie och jag är ett vuxet barn till en alkoholist." Det var inte sant. Det var den identitet jag hade burit sedan barnsben, pålagd av den väg min pappa valde. Men det var inte min väg och de tolv stegen där Gud visserligen fanns med, ledde inte fram till någon frihet för mig. Istället kändes det som att gå i cirklar och fortsätta andas samma onyktra andedräkt.
Det kändes inte friskt att samlas varje vecka och deklarera för mig själv att jag ÄR det sjuka arvet från min pappa. Jag är ... det är ju namnet på Gud. Hur kan jag då med gott samvete säga att Gud är ett vuxet barn till en alkoholist?
Jag behövde friska andetag. En gemenskap där det fanns en läkare närvarande bland alla oss sjuka. Att tillfriskna räckte inte för mig. Jag ville bli fri. Fri från slaveriet.
Så jag valde istället att sätta mig bland alla de andra som också erkänt sin maktlöshet. Som vet att de inte räcker till. Som söker en läkare. Jag slog mig ner i kyrkbänken och började istället spegla mig i Gud och hans ord.
Det trettonde steget var att söka min sanna identitet i Gud. Att ställa hans bägare överst på pyramiden och låta kärleken berusa mig med ett nyktert liv. Jag sökte friheten inte bara i Gud, utan i arvet som Hans barn. För det står redan på första sidan i Bibeln:
"Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem." (1 Moseboken 1:27)Det är en demon man har att handskas med där missbruk förekommer. AA har hjälpt människor över hela världen att uppnå nykterhet. Genom att Gud är den makt som varje människa uppmanas att överlåta sitt liv till.
I årtusenden har Bibelns ord lett till frihet från olika former av slaveri. För judar och kristna i hela världen. Män och kvinnor, i alla åldrar. Och för mig innebär det arvet att jag kan säga:
Hej, mitt namn är Marie och jag är ett älskad barn till Gud.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar