Tänk att det varit så svårt att säga det. Så länge jag valt att inte bara njuta av vår kärlek. Låta hans namn smälta på min tunga och långsamt rinna ner i halsen och göra gott i hela kroppen.
Jag älskar Jesus.
Så fint det är att stå i ljuset med min kärlek, att stå upp för den jag älskar mest i hela världen. Världens vackraste man. Godheten själv. Glädjen i mitt liv. Friden och gemenskapen.
Jag älskar Jesus.
Och Han älskar mig.
När jag ibland förlorar fokus och inte riktigt vet vad jag vill och vart jag ska och vad som är viktigast, då har jag lärt mig att det alltid finns en utgångspunkt som gör sikten klar igen.
Att älska Gud med hela mitt hjärta.
Det är vad jag vill, det är vad som är viktigast, det är mitt mål, och det är mitt dagliga fokus oavsett vad som sker i och omkring mig. När jag är där, med honom och all den kärlek som finns mellan oss, då släpper krampen och frustrationen. Då kan jag säga till mig själv, "klart att jag vet vad jag vill, jag vill älska Gud helhjärtat".
Ibland behöver jag se målet. Då ritar jag. Det gör det verkligt. Och det förverkligar mitt mål. Teckningarna är opretentiösa. Det viktiga är inte att de är konstnärligt bra, utan att de nedtecknas. Ibland är det bara svarta streck jag drar. Men det gör inte målet suddigare. Kanske blir det ännu tydligare när det förenklas.
Inte sällan blir det en serie teckningar. Jag ritar mig fram till målet. Utan att egentligen veta vad det målet är. Det visar sig när jag långsamt ringar in min längtan till Jesus och Hans kärlek för mig. Känslorna ritar. Denna serie svartvita bilder börjar i smärta. Jag har ont. Kropp och själ lider. Jag söker lindring och tröst hos Jesus som kallar mig till sig. Han vill inte att jag har ont. Det räcker att Han lidit för mig.
///Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar