Min kropp skriker efter honom. Att få se vilken färg han har på ögonen, hur hans mun är formad, att få höra hans röst. Jag vill dra fingret över hans näsa. Promenera bredvid åkern hand i hand. Samtala med honom. Lyssna till hans drömmar.
Hur skulle han ha sett ut om jag hade låtit honom leva?
Jag trodde att jag hade kommit över aborten jag gjorde 1990. Men 2014 under bokprojektet Frigörande Röster hade jag nått den plats i min kropp där alla känslorna kring denna händelse låg begravda. Jag öppnade dörren in till min livmoder och allt jag rymde därinne.
"Ljuset på mitt sängbord bär ingen lycka alls. Det brinner för sorgen och saknaden i mitt bröst. För döden jag valde för länge sedan. För en ofödd son jag aldrig någonsin får möta, en kropp som inte fick växa klart. Jag minns det som igår, det helt oväntade beskedet om att jag var gravid. Ett p-piller hade jag missat på min födelsedag 1989. Dåvarande pojkvännen hade varit spårlöst försvunnen i en vecka och kom hem till mig som om inget hade hänt. Med en dyr flaska parfym slätade han över sin frånvaro. Kanske var jag så ledsen och besviken på honom att jag glömde ta preventivmedel. Kanske var jag så arg på honom att jag glömde. Kanske ville bara min själ få stopp på denna destruktiva relation på vilket sätt som helst. För jag förstår att enda skälet till att jag kan ha krupit i säng med honom denna natt, måste ha varit för att få kärlek, känna mig älskad, om så av en skitstövel som honom."
När jag läser min text tre år senare så inser jag att smärtan inte längre sitter i magen, i livmodern. Min sons små fotavtryck finns inte kvar där i sanden där fostervattnet sköljer upp på stranden. Adriano finns i mitt hjärta. Han är en av de glasskärvor jag känt i mitt hjärta den gångna tiden. Sorgen och brustenheten. Det krossade hjärtats skärvor.
För tre år sedan när jag insåg att jag inte bara sörjde min sons död, utan också led av den fruktansvärda känslan av att ha dödat ett barn, då vände jag mig till min församlingspräst. Han tog mitt rop på allvar. Förstod djupet av den skuld jag kände.
Det spelade ingen roll att mitt sinne sa att jag hade gjort det rätta. Min kropp kände sig som en mördare och jag valde att inte skuldbelägga mig själv ytterligare, utan istället lyssna till mig själv och vad min kropp ville säga.
Vi möttes i en vacker ceremoni i den gamla kyrkan i Bunkeflo, prästen och jag. Bara altaret var upplyst. Jag fick överlåta mitt barn i Guds händer. Starta läkningen av det ohyggliga i att ha släckt en oskyldig människas liv. Med mig hem fick jag ett dopljus, ett sådant man får när ett barn ges sitt namn.
När jag träffade en barnmorska och fick veta att jag var gravid, kom det svaret tillsammans med beskedet att jag hade gonorré. Med andra ord ett bevis på pojkvännens otrohet som jag hade anat men inte kunnat fastställa. Jag var 22 år gammal. Jag skämdes. Och jag var sårad, förtvivlad och arg.
För att fastställa hur långt jag hade gått i havandeskapet, var jag tvungen att besöka Kvinnokliniken och göra ett ultraljud. Jag åt p-piller och hade inte ens lagt märke till att mensen uteblev. Jag kunde inte minnas när jag hade haft blödningar senast.
På KK mötte jag en kall och okänslig man som behandlade mig både ovärdigt och respektlöst. När jag bad om att få se på skärmen svarade han mig med att det var onödigt, jag skulle ju göra abort. Han sparkade på en ung kvinna som redan låg ner. Han dömde mig utan att veta någonting om mig. Jag låg på en sjukhussäng, ledsen och sårbar, i en position jag aldrig hade trott att jag skulle hamna i. Det rummet delade jag nu med en förtryckande pojkvän och denne kränkande manlige läkare. Och ett litet barn.
Jag såg den lille kroppen på skärmen. Mitt allra första barn. Och jag fick det hemska beskedet att jag hade gått långt in i denna graviditet.
Jag lyfter upp boken Frigörande Röster igen och läser vad jag skrev:
"Den 13 februari 1990 ligger jag på en brits igen och min mage har börjat puta lite, jag har gått upp ett par enstaka kilo. När sköterskan sticker den långa smala nålen i min mage vet jag att det inte finns någon återvändo. I det ögonblicket släcker jag ett liv. Jag blåser ut ett ljus. Jag har gått 17 veckor och fem dagar in i min graviditet. Det är nästan halvvägs till ett nyfött barn. Det går inte att skrapa bort. Det måste födas fram. Nålen som sätts i min mage är till för att sätta igång förlossningen. Min kropp behöver krystvärkarna för att pressa ut det liv jag nu ska avsluta. Aldrig kommer jag att kunna glömma känslan av när förlossningsarbetet sätter igång och den lille ofullkomliga kroppen glider ut ur mitt sköte. När barnets hud möter min hud. När han lämnar min trygga kropp där han skulle ha fullbordats till min förstfödde son. Jag minns sköterskans svar på min fråga om vilket kön barnet har: "Det var en gosse.
När jag döpte min förste son till Adriano, vet jag inte. Det dopet skedde i ljuset av min kärlek och i vattnet i min kropp. Minnet av honom har aldrig lämnat mig. Jag bar honom i min livmoder i nästan fyra månader och jag kände närvaron av honom när hans kropp mötte min, i det ögonblick då vi gick skilda vägar. Det är för evigt fastetsat i mitt skötes väggar."
Det var ett fruktansvärt trauma jag gick igenom som ung kvinna. Pojkvännen, han brydde sig inte ens om att komma och hämta mig på sjukhuset dagen efter. Jag gick ensam hem med all min smärta till kropp och själ.
När moder Maria ser sin son uppspikad på korset, då vet jag vad hon känner. Vi delar samma smärta. Att vara vittne till när vårt barn dör. Maria fick trettiotre år med sin son. Jag fick fyra månader. Hon fick njuta av hans blick, hans skratt och torka hans torkar. Jag har bara fått röra vid min sons kropp en enda gång med min hud. Då var han redan död, när han gled ut ur mitt sköte.
Adriano är min egen personliga Jesusberättelse. Min förstfödde son som gav sitt liv för mig.
Jag tror att Gud gav mig detta barn för att jag skulle bli fri från den destruktiva relation jag inte förmådde ta mig ur på egen hand.
Han var och är en Guds gåva, min älskade Adriano. Jag känner hans kärlek för mig. Den är lika villkorslös som den från Fadern där han är nu.
Ibland känner jag min sons närvaro. Som då den dagen när längtan kastade sig över mig på promenaden. Plötsligt är han där vid min sida. Och fastän jag sträcker ut handen så kan jag inte fånga hans hand i min. Och trots att jag vill vidröra hans näsa med mitt finger och se in i hans vackra ögon, så är det inte möjligt. Men ... jag hör hans röst. Den är lik Faderns. Som en viskning. Likt en öm smekning på min kind.
"Mamma, jag vill att du lever nu. Besök inte döden mer. Ta emot livet. Det var min dröm mamma, att min död skulle ge dig ett nytt liv."
Då brister dammen. Floden av tårar väller fram. Sorgen som upptar mitt hjärta fyller hela min kropp. Jag ser livet genom ett sorgeflor. Jag knäböjer vid en kista jag vet är tom. Jag plockar blommor för att lägga på hans grav. Den som bara finns inuti mig.
Döden har lämnat livmodern. Den har nått mitt hjärta. Jag känner skärvorna som skaver. Som får mig att blöda. Inte bara aborten var svår. Hela relationen var traumatisk. Jag har ett ärr på min fot som visar hur gärna jag ville bort från den mannen. Adrianos pappa krossade en del av mig. Den unga kvinnans känsla av värde, hennes tro på kärleken och tilliten till en man. Det var inte bara ett barn som dog, en del av mig gick förlorad. Det är den biten jag nu plockar upp och som jag låter Gud ge nytt liv. För Gud vet hur det känns att offra en son för att ge andra möjligheten till liv.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar