Med mjuka feminina steg

"Den som förkunnar kristendomen som en väg till framgång och befrielse från all smärta är knappast trovärdig." 

Jag läser Stinissens ord denna morgon och låter dem sjunka in. Är det skillnaden mellan min kristna tro och den andlighet jag tidigare lockades av? Min religion säger att jag ska dela Jesu lidande på korset för att förstå honom, för att förstå kärleken. Den andlighet jag förut drogs till lockade med ord som abundance, prosperity, joy och bliss.

Jag växte upp i ett arbetarhem på Holma, en förort i Malmö. I ett höghus med eternitplattor och MKB-grå linoleummattor. Mamma jobbade deltid, nätter på sjukhuset, för det gav mer lön än heltid på dagen. Min pappa var alkoholist och bodde på Kroksbäck, förortsområdet intill. Han var så sjuk efter skilsmässan att jag och min äldre bror fick smyga genom källaren när vi skulle gå till skolan, för pappa stod utanför porten. Detta har jag inget minne av. Jag skulle börja första klass. Men mamma har berättat för mig.
Eget rum fick jag inte långt innan det var dags att flytta hemifrån. Så är det att vara yngst av fyra syskon. Min pappa var den som bad mig om "en hundring", inte tvärtom. Det var allt annat än abundance, prosperity, joy och bliss (överflöd, välstånd, lycka och salighet).
Idag skulle jag säga att min barndom var fattig. På pengar och på Guds kärlek, hans frid och hans hopp. Så jag lärde mig tidigt att tjäna pengar för att kunna köpa det jag ville ha. Men ingen lärde mig hur jag tjänar Gud. Värst av allt var att jag inte fick träna på att ta emot. Ta emot kärlek, pengar och vuxet stöd. Jag lärde mig att ge det, för att få uppleva det. Att ge kärlek. Att ge pengar. Att ge mitt stöd.

Det var inte konstigt att jag förfördes av alla de amerikanska orden. Andlighet är BIG BUSINESS. Men de var tomma ord. Ande, men ingen kropp. Ande, men ingen människa. Ett andligt luftslott, men inte ett riktigt hem i himmelen. Människors ord, inte Guds.

Visserligen glad, men var är kvinnan i mig?

Vad lovar min kristna tro mig? För löftena är många. Guds löften flödar över på varenda sida i min Bibel.

Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren; välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. (Jeremia 29:11)

Idag kan jag tacka för min barndom. För att jag så tidigt lärde mig att lycka inte handlar om materiellt överflöd, och hur skönt det är att inte ha så många saker att vara rädd om. Jag tackar inte min pappa för att han skapade kaos i mig, min familj och vårt hem, men jag tackar Gud för att det ledde mig till att söka Faderns kärlek i Gud. För även om jag saknade en kärleksfull närvarande pappa under min uppväxt så inser jag idag att avsaknaden av Gud i mitt barndomshem har åsamkat mig mer lidande än min pappas frånvaro. Det tog lång tid att inse det.

www.marieeklipanovska.se

Jag är ett barn av Gud och därför har jag alltid känt mig hemlös, rotlös och ensam, även tillsammans med min familj. Mitt släktträd är ett annat än den ek jag föddes ur. Jag är en gren på Livets träd. Hemma är i Guds kärlek. Jag förstår om det är smärtsamt för min barndomsfamilj, men det är sanningen jag måste förhålla mig till, annars kommer jag aldrig till ro i mig själv med den jag är.

När Jesus säger "Följ mig!"
När Anden kallar "Kom!" 
När Gud sträcker fram sin hand och ber om mitt ja. Till att vandra med honom, göra Ett år med Gud, blogga om Mästerverket. Då kan jag inte säga nej. Mitt hjärta förmår det inte. När Gud vill något för mig, då vet min själ att det är gott. Och kvinnan i mig känner sig trygg. Det är behagligt att vara jag.

Och min vandring i Jesu fotspår fortsätter, med mjuka feminina steg.

Foto: min vän Carina Halvardsson

///Marie