lördag 9 september 2017

Inte heller jag dömer dig.

Password.
Så heter skivan jag lyssnar på när jag tvättar väggen i mitt vardagsrum. Efter tre och ett halvt år här på landet har de vita väggarna blivit smutsiga av dammet från gården och sot från alla levande stearinljus.

Det började med att en enorm guldspegel återvände hem till mig efter tio år hos ex.maken. Den krävde sin plats och hela rummet fick anpassa sig efter det nya tillskottet. Ut åkte min älskade golvspegel med guldram som betyder så mycket för mig. I den har jag återknutit kontakten med den efterlängtade kvinnan inuti i mig. Spegeln förpassades till mitt sovrum. Storlek pigkammare.

Det har gått drygt en vecka sedan den nya pjäsen tog sin plats och jag har anpassat hemmet efter denna kunglighet. För i min värld så är det inte bara en spegel, det är min sons konfirmationspresent som jag nu förvaltar. Det är ett ting från hans barndomshem, då vi, hans föräldrar, levde ihop. Den betyder något för min son och för mig.

Det ska speglas i tid.

Men ännu mer är den ett ansikte för Jesus. Ja, det låter säkert märkligt. Men när spegeln tog sin plats på väggen då var det som om rummet fick ett nytt fönster. Det blev ljusare, öppnare och kallade fram renhet.
Min bönehörna "dog". Kraften rann ur den. Så ner åkte alla ikoner, och altaret tömdes på sitt innehåll. Väggen var grå av sot och jag började skura den. Till slut med svinto, för att få den ren.
Hela rummet fick nytt liv. Saker rörde på sig. Ville flytta runt, få en ny plats, eller packas ner i en låda efter år av tjänande. Det var lite som i Skönheten och Odjuret, där möblerna har eget liv.

Den magnifika spegeln var inte bara Jesus. Den var jag, kvinnan i mig. Den speglade Guds femininitet. Vacker och ståtlig, reflekterande hans dagsljus och naturen från fönstret mittemot. Grönskan och himlen kommer nu in från två håll. Jag tittar i spegeln och ser den beige hästen vandra i hagen utanför. Jag ser regnet som rinner likt tårar ner över fönsterglaset.
Gud finns inte bara i ikonerna och deras blickar, utan också i en majestätisk spegel, i Skönheten och hennes blick.

Bönehörnan är nu avskalad och rentvättad. Den gamla ryska Jesusikonen hänger ensam över altaret där två ljus brinner bakom den vita Mariastatyn och den lilla ikonen med modern och sonen. Vid kvinnans fötter ligger en sten jag plockat i naturen. På den har jag skrivit:

Jesus sade:
Inte heller jag dömer dig.
(Joh 8:11)




Password. Skivan fortsätter att spela i bakgrunden.
En vägg tvättade jag igår. Ytterligare en blir ren idag. Spegeln fortsätter att kalla fram renheten i mig och i mitt hem.
Jag har något att bekänna för min präst. Den allra första lögnen jag lagt mellan oss. Han frågade om jag hade provat grönsåpa när jag berättade att jag hade använt svinto för att få ren väggen vid altaret. Jag ljög. Jag sa ja. Igår och idag har jag använt grönsåpa och det fungerar alldeles förträffligt mot sot och smuts. När jag svepte med trasan över väggen för en stund sedan kände jag tyngden av min lögn.
Löjligt, kanske någon tänker. Men det är inte alls löjligt. Min präst är den enda människa jag varit 100% ärlig tillsammans med. Jag har aldrig ljugit för honom. Bara denna enda gång, om grönsåpa.

Är det ens möjligt att alltid tala sanning i relation till en annan person? Ja, det är det. Och vad jag insett är att inget är mer befriande än just det. Total ärlighet. Bara sanning.

Det är lösenordet till frihet. The Password. Sanningen. För som Jesus sa:

Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. (Joh 8:32)

En av mina absoluta favorittexter i Bibeln är den som går under rubriken "Äktenskapsbryterskan".

Alla gick hem, var och en till sitt, men Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?” Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarade: ”Nej, herre.” Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.

Jesus känner människans dunkla hjärta. Ingen människa är helt oskyldig. Därför är hans replik: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne", den bästa i hela Bibeln enligt min åsikt. Det är inte människans uppgift att döma andra människor. Ingen vet vad som ligger bakom en persons handlingar, förutom Gud.

När jag valde att alltid tala sanning till min präst var det ett beslut som kom djupt inifrån. Något i mig kände att jag behövde en sådan ren relation. Inte bara till Gud, utan till en annan människa. Någon att stå helt naken inför, i tankar, ord och känslor. Vad jag inte visste, var att det skulle förvandla mig och förändra min syn på hur jag vill leva.
Jag har fått smak för sanningen, att jag är älskad precis som den jag är. Sanningen är som krispiga andetag en kylig vinterdag. Den är en känsla ren som snö. Sanningen är obegripligt befriande. Berg blir till småsten, för den väger ingenting.

Det finns saker i mitt liv jag är stolt över att jag gjort. Det finns sådant jag ångrar och tidigare skämdes för. Allt det har jag lyft upp inför Gud. Jag känner mig förlåten och jag har försonats med mig själv.
När jag vandrar med Jesus som kallar sig Vägen, sanningen och livet, då ser jag också att inget är svart eller vitt.
För att ta några exempel. Jag har arbetat svart, dvs inte betalat skatt på det jag tjänat. Inte för att undanhålla skatt från staten. Inte för att svindla. Inte av girighet. Utan för att överleva. Kunna sätta mat på bordet och betala min hyra. Jag har ljugit för att skydda en ung kvinna från en kriminell man som jagade henne. Jag har tvingats överdriva smärta inför läkare för att bli tagen på allvar. Jag har tagit tapetprover på Rusta för att tillverka mina små runda Bibelcitatkort.

Det sistnämnda är stöld. Jag utnyttjar möjligheten till ett tapetprov utan att ha minsta tanke på att köpa tapet. Jag ska inte tapetsera. Min handling leder till dyrare priser för dig som ska köpa tapet.
Allt det andra, det gjorde jag för att nöden krävde det. Jag har gjort värre saker, för ett helgon är det sista jag är.

Det är svårt är att dra tillbaka gränsen jag en gång passerade i överlevnadssyfte. Att återgå till det vanliga regelverket. För gränserna är inte desamma när mitt liv eller min hälsa inte längre är i fara. Då ställer samvetet större krav. Och så ska det vara, anser jag.



Lösenordet är sanningen.
Lösenord är ett ord som ger oss tillgång till ett nytt rum, en ny plats. Ett ord som kan lösa oss från skuldkänslorna och skulden. Som öppnar för något mer.
Jag ljuger aldrig för Gud. Jag vill inte ens dölja något för honom. Jag vill att han ser allt och visar mig att han ändå står kvar med sin kärlek.
För jag kommer med svarta fläckar på mina vita fina kläder, varenda gång jag går hem till honom. Vareviga gång jag slår mig ner vid hans dukade bord ser jag ut som en riktig liten lortgris. Och det vet han. Liksom han vet min längtan efter just renhet och sanning. För jag mår så bra när jag får på mig nytvättade kläder som har fått torka i hans friska vindar.

Sanningen öppnar mina ögon. Jag ser de nersotade och smutsiga väggarna i mitt hjärta och mitt sinne. Ljusen som brunnit i mig har inte alltid varit Guds ljus. De har varit konstgjorda ljus som människan stöpt och sålt åt mig.
Jag är väldigt tacksam för att jag fann Jesus i slutet av min tunnel. Att det var hans ljus jag skymtade och drogs mot, när livet var som allra mörkast. Det var sant, det Jesus säger:

Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. (Joh 7:12)

Det som inte är sanningen, är det lögnen?
Vad hände egentligen i paradiset där vid trädet vi inte skulle äta av?
Ormen sa: "Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont."

Men vad Gud sa till Adam var: ”Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.”

Det första ormen gjorde, var att ljuga för Adam och Eva. Ormen sa: "Ni kommer visst inte att dö."
Vi svalde den lögnen. För vi lockades av hans nästa lögn: "ni blir som gudar".

Jag känner ingen odödlig människa. Inte heller någon människa som är lik en gud.
Konsten är att känna igen ormen i det vardagsliv var och en av oss lever här och nu. Och vill vi leva i en paradislik tillvaro då måste vi börja hålla oss till sanningen och förpassa lögnen dit den hör hemma. På grenen i kunskapens träd. Där kan den hänga kvar som en påminnelse åt oss alla. Åtminstone behöver jag ständigt bli påmind. En liten skylt skulle jag vilja spika upp där det står:

Låt den hänga kvar, då förökar den sig inte!

Vad har lögnen lärt mig. Jo att lögnaren kan använda sig av halvsanningar när den ljuger. Så vi kan välja att låta lögnen eller sanningen öppna våra ögon och lära oss om gott och ont. För vi kan inte ha det gjorda ogjort, men vi kan låta bli att göra det vi efteråt önskar att vi aldrig hade gjort.

Min fina spegel med guldram har varit en viktig port in till henne, Kvinnan i Kristus. Så på något sätt kändes det fel redan från början att ta bort spegeln. Det var som att slänga ut himlaporten. Vägen in till sanningen om mig själv. Jag gick så långt att jag lovade bort spegeln till min ena dotter.

Idag ångrade jag mig, så jag berättade för henne att jag ska ordna en annan spegel, denna behåller jag för mig själv. För min dotter är den bara en vacker inredningsdetalj som passar fint också hos henne. För mig är spegeln den dörr jag vill fortsätta att öppna och gå in genom, för den leder mig bort från kunskapens träd, mot Livets träd.

Amen

Inga kommentarer: