Varje dag är en sådan dag. Situation efter situation ger mig möjligheten att välja. Välja det gamla eller det nya. Vad jag var präglad av eller att låta mig ompräglas av kärleken.
Gud, han är så nära. Alldeles intill. Varsam. Men stadig och tydlig. Tålmodigt står han kvar varje gång jag känner ett uns av tvekan, av smärtan som ligger i varje avsked eller avslut. Han vet att övergången inte är utan lidande.
Det är inte svårt att avsluta det svåra, det som inte fungerar, som bara är en ren plåga, det har jag kommit att lära mig. Svårigheten är att avsluta det som varit gott, som betytt så mycket, som varit så givande.
Det finns en tid för allt. För mig har de senaste tio åren varit en resa av helande. Inte som i att plåstra om eller använda täckstift för att dölja, utan som i att riva ner allt som byggts upp, sortera allt och gräva mig ner till grunden för att kunna rensa ut alla gifter i marken. Min kropp har sannerligen varit tålmodig med mig. Accepterande. Villig att läka allt som varit och allt som kunde ha blivit.
Jag har hämtat hem varenda liten bit av mig själv som jag hade tappat bort på vägen genom livet. Jag har tröstat barnet i mig och suttit med henne genom allt det svåra hon en gång upplevde. Jag har lyssnat till moderskapet och steg för steg lyft av henne det orimliga ok jag hade lagt på hennes axlar. Jag har långsamt lockat fram kvinnan i mig som skräckslagen gömde sig i min innersta vrå. Som ett byte kände hon sig.
Vem har visat mig allt detta som låg dolt för mig?
Vem visste var alla dessa minnen låg begravda i min kropp?
En är det jag har lyssnat till. En har varit min vägledare i denna djupa terapeutiska resa jag gjort.
En har jag att tacka för att jag uthärdat när all den smärta som kroppen hade lagrat i sig började ge sig till känna. Den ende är Den Helige Ande. Guds Ande. Hjälparen. Tröstaren. Sanningens Ande. Kärleken. Den som kommer med nåd, med hopp och med ett nytt liv.
Jag vaknade i natt. Med brutala bröstsmärtor. En hel timme låg jag kvar i sängen med händerna över mitt hjärta. Jag andades. Var kvar med min kropp. Övergav inte. Jag lyssnade.
Mitt hjärta talade om ensamhet. Om smärtan i ensamheten.
Jag lät min kropp tala så som den alltid gör. I bilder. I minnen. Och jag låg och såg på vad min kropp berättade för mig. Scen efter scen av ensamhet.
Känslan är urgammal. Den finns redan som barn. Trots att det vimlar av familjemedlemmar omkring mig så är barnet i mig ensamt. Behovet av fysisk ömhet och närvaro är stor. Men tillgången är liten.
Jag ser hur den unga kvinnan i mig öppnar sitt hem för en man. Släpper in honom i sitt liv. Han kommer och går som det passar honom. Otaliga är de nätter då jag ligger där ensam i sängen och inte vet var han är eller om han kommer hem.
Jag ser kvinnan bryta upp och ännu en gång bjuda in en man i sitt liv och in i sitt hem. Han är där fysiskt. Vi bildar familj. Hemmet ryms av människor. Ändå är jag ensam. Behovet av fysisk ömhet, av intimitet, djup närvaro finns kvar i mig. Tillgången saknas.
Jag bryter upp, men har inte tappat hoppet. Ännu en gång öppnar jag mitt hem och mitt liv för en man. Passionen övergår aldrig i den kärleksglöd som håller över tid.
Jag ser hur mannen alltid ser till sina egna behov. Och jag ser också till hans behov. Mina behov av närvaro, ömhet och kärlek förbises. Av mig. Och av honom.
Mina händer vilar över mitt hjärta. Jag ser en mogen kvinna sitta framför en vacker spegel med guldram. Mitt ansikte möter mig. Varma bruna ögon fyllda av längtan efter att dela kärleken.
Bakom mig står Moder Maria. Med en ömsint hand borstar hon mitt hår. Med svepande varsamma händer berörs jag av hennes kärlek. Jag tar emot den närvaro som strömmar ur henne. Fyller mig med nåden hon kommer med.
Mina händer lyssnar till hjärtats smärta. Jag ser en mogen kvinna som sitter mittemot en Fader vid ett vackert bord. Han ser på mig med en kärleksfull blick. Rösten är varm och öm. Jag lyssnar till den visdom han delar med mig och tar emot allt det liv som strömmar ur honom.
Jag förstår barnets längtan. Den ömsinta beröringen av en mamma som var fylld av Guds nåd, det behovet blev aldrig fyllt upp i mig. Den kärleksfulla blicken och närvaron av en klok pappa att lära av, det behovet blev aldrig tillfredsställt.
Jag speglar Moderns kärlek i mina innerliga kramar och varsamma beröring.
Jag speglar Faderns kärlek genom skönheten i mig själv och mitt hem.
"Inga fler ensamma nätter", är ett löfte till kvinnan i mig.
Inte en man till släpper jag in i mitt liv och mitt hem som inte sätter värde på allt det jag är och allt det jag bär i min kropp och mitt hjärta. Inga fler ensamma nätter, där all min ömhet och kärlek spills ut i väntan på att en man ska vilja vara närvarande med mig. Inga fler ensamma nätter, där jag väntar på att få ta emot ömhet, närhet och kärlek.
I mitt hjärta vilar barnet förvissad om att hon är trygg nu. Min kropp är full av Moderns och Faderns ömsinta kärlek. Livet har format mig. Varsam är jag med det nya liv som nu ligger framför mig. Vad det bär i sitt sköte vet bara Gud. I det är jag trygg. Det är hans heliga Ande som helat mina djupa sår och visat mig sanningen om vem jag är. Han känner vägen och ser till mina behov.
Ingen känsla har varit så svår att möta som just ensamheten. Jag har vandrat genom rädslor, oro, skräck, sorg, död, skuld, skam och värdelöshet. Jag har känt mig igenom maktlöshet, otillräcklighet, synd och självförakt. Men ingen känsla är så överväldigande som just ensamhet. Den sitter inte i magen. Den irrar inte runt i tankegångarna. Den skär i hjärtat. Klyver mig mitt itu.
Att vara ensam när man lever i en relation eller tillhör en familj, det är en svår känsla. Men att vara fysiskt ensam när hela ens väsen längtar efter kontakt med en annan människa, efter att dela ömhet, kärlek och vara intim. Eller att vara ensam när man behöver dela lidandet, en tung börda, en svår livssituation. Det är mycket mycket värre. Det är på gränsen till omänskligt.
Ensamheten väcker liv i hemlösheten. Insikten om att även om Gud är närvarande i mitt liv, så är jag inte hemma hos Gud så länge som jag är människa. Hemlösheten kan inte fyllas upp av närvaron av en människa. Den kan bara fyllas upp av Gud. Ensamheten kan sedan brytas av den fysiska närvaron av en annan människa.
Jag är inte längre hemlös, jag är bara ensam om nätter. Men inte för all framtid, det vet jag. För Gud vet att jag behöver mycket fysisk närhet, djup ömhet och närvaron av någon att älska och älskas av. En som inte kommer och går, utan är kvar. Gud vet att i delandet av kärleken och ömheten så växer den. Så förökas den och blir till glädje även för de andra i vår omgivning.
///Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar