Föreställ dig fyra veckor utan dina barn! Oj oj oj... Grät som en gris när de åkte i onsdagskväll. Nu är de i alla fall framme i värmen, i Makedonien...
Idag skulle de inhandla de efterlängtade kycklingarna. Det tillhör traditionen. Sen får någon släkting ta hand om de små liven när det är dags att åka hem. De flesta brukar hamna på matbordet, men en av tidigare somrars kycklingar, Sussi, är en hejare på att värpa ägg så kanske lever hon ännu.
Sen skulle de sätta upp poolen och hälsa på underbara Baba Ljubica, deras farmors syster.
Jag har tillbringat dagen i Kämpinge med mamma, syrran, hennes söner och den enes flickvän. Lite svedd om magen :-) Men jag luktar gott nu när jag är nyduschad och insmord. Torra skenben är inte snyggt.
Igår såg syrran och jag "Sex and the city". Helt klart underhållande, men även lite deprimerande. Singelliv i all ära, men kroppslig beröring är livsnödvändig, precis som själslig. Det sistnämnda är inte så svårt att tillfredställa, men det fysiska är lite mer komplicerat. Nu när barnens kramar och pussar uteblir är kroppen ganska irriterad på mig. Vissa behov kan man ju tillfredställa; äta, sova, duscha etc.
Jag är ju inte direkt typen som lär bli anmäld för sexuella trakasserier. Och syrran som just nu bor hos mig i väntan på sin lägenhet skulle nog inte uppskatta om jag pussade och kramade henne, så som jag gör med mina snuffisar. Sen är det ju så att barnen inte kan ersätta närheten till en partner.
Hur vet jag när jag har hittat den rätte?
Som singel har jag upptäckt flera olika sorters kärlek/förälskelser och behov. Man ställer sig plötsligt en massa frågor.
- vill jag träffa en man för att jag behöver bekräftelse/bli sedd/känna mig vacker, åtrådd och intressant?
- vill jag ha en man för att min kropp skriker efter ömhet, närhet, all sorters fysisk beröring och sex?
- om jag träffar någon, hur vet jag om jag faller för bekräftelsen som han ger mig?
- eller kan jag bli förälskad i känslan att vara förälskad?
- eller är jag rädd för att förbli ensam?
- eller vill jag ha någon för att det känns tryggt? Både ekonomiskt och socialt.
- hur fasiken vet jag att jag verkligen är kär i mannen jag möter, och inte de behov han tillfredställer, den trygghet han skänker eller den bekräftelse jag får?
- och varför i helsike ska det vara så svårt att bara gå ut och ta för sig av det som erbjuds? Att ha hämningslös sex utan att det måste leda till något. Jag är ju vuxen och kan ta ansvar för mina handlingar. Suck. Snacka om att vara en gammaldags moraltant. Säkert skulle min kropp bli överlycklig bara av en djup kyss, men inte ens det kan jag förmå mig att göra. Halleluja...
Nunnelivet skänker åtminstone tid för reflektion.
Godnatt i sommarvärmen./Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar