Jag ritar mig fram till Guds verklighet.

Utan min fantasi skulle jag vara förlorad. Insikten landar som ett ankare som släpps i havet. Bilderna som blir levande inuti mig, de är min frälsarkrans. Plötsligt blir det tydligt för mig hur mycket de betyder. De är Guds livboj, så mycket mer än jag insett fram till nu.

Som alltid kommer det utifrån. Jag slår en blick på de rekommenderade klippen på Youtube när jag ska ladda upp dagens inspelning av Ett år med Gud. Och denna morgon gör jag vad jag inte gjort en enda gång sedan jag började med denna väldigt personliga bibelstudieserie för drygt 90 dagar sedan. Jag väljer att titta på ett klipp först och väntar med uppladdningen. Mitt hjärta undrar redan när jag trycker på pilen som startar filmen, vad det är för ett budskap som ligger dolt. Vad vill Gud säga mig?

Sakta går det upp för mig vad jag gör med mina bilder. Både de jag tecknar fram, men också de som ständigt tar form inom mig. Filmen jag tittar på berättar min historia. Den handlar om mig. Den förklarar vad jag gör.
Det är så naturligt för mig. Så självklart numera att jag inte ens tänker på att det är vad det är. Ett språk som är närvarande inom mig. Det lever sitt eget liv. Jag har bara inte lagt märke till det. Mitt modersmål. Det universella språk som alla barn har och som förenar oss människor, bilder.

///Marie