Det är märkligt hur vissa människor tycks kunna ta sig in under skinnet på mig. Så mycket att jag är beredd att krypa ur mig själv bara för att slippa den interaktionen.
Sen finns de dem som kommer med irritation. Eller snarare är det så att de väcker den känslan i mig.
Båda dessa former av medmänskliga kontakter påverkar mig på ett sätt jag inte känner mig bekväm med. Jag tappar i kraft och det krävs alla möjliga metoder för att ta mig tillbaka till mig själv igen. Intressant är att dessa människor nästan uteslutande är män. Jag skulle kunna välja bort några utav dem, däremot inte alla. En utav dem försvinner förhoppningsvis inom kort. Den värste. Rysningen. Skönt. Vissa saker är helt enkel inte värt besväret. Not for a million bucks.
En av irritationsframkallarna tror jag faktiskt är värd besväret. Det känns som om det kan komma något riktigt gott ur det hela. Jag kan påverka denna relation. Jag har något att lära. Att sätta tydliga gränser. Inte kasta pärlor till svin. Vara tydlig. Konsekvent. Och detach (lösgöra på svenska blir så konstigt att säga) från mina känslor. Det betyder inte att jag inte ska känna, utan istället att jag ska acceptera och bevittna känslan utan att agera utifrån den. Det är med andra ord mycket bra lärdomar. Men det finns något som sker i dessa möten som känns som att personen medvetet eller omedvetet vill släcka mitt ljus, genom att först suga ut så mycket kraft som möjligt ur det.
En annan irritationskälla förvirrar mig. Den har samma effekt på mig som ovan nämnda men inte lika kraftfullt. Som om han vill ha det jag har att ge, men inte vill ge något tillbaka. Det känns som om han vill stå i mitt ljus och suga i sig den goa känslan för att sedan gå därifrån fulltankad. Jag dränerad. Här tappar jag också i kraft och jag tycks tappa mina gränser, min värdighet, mitt fokus och en del av min kvinnlighet också. Irritationen uppstår genom att jag inte lyckas hålla min egen kraft i dessa möten. Fruktansvärt irriterande. Jag är åtminstone medveten om det. Jag försöker plocka fram bitchen i dessa lägen. Hennes "bry dig inte" - attityd är värdefull i dessa sammanhang. Dessutom har hon modet att säga ifrån och bita ifrån, möta hans arrogans på rätt nivå.
Igår blev jag coachad. Hon såg just detta och jag kunde bara skratta. Hon sa att i livstid efter livstid har människor försökt släcka mitt ljus. De är rädda för min kraft. Brutalt har den släckningen skett. Jag har blivit slaktad. Flådd. Piskad. Förnedrad. Fått händer avhuggna. Fötter avhuggna. Mördad. Våldtagen. Min kropp har de tagit död på, men ljuset har fortsatt att lysa i en ny kropp. Oavsett vad ni tror om reinkarnation, så är jag säker på att jag varit med förr. Detta är inte den första kropp jag befunnit mig i. Och om jag förankrar det som hon sagt i detta jordeliv så är det så jag ibland upplevt situationer. Och framförallt i situationer tillsammans med män.
Jag har känt mig (och känner mig fortfarande) som en bensinmack, en laddningsstation för dem att söka kraft på. Och när de tankat fullt genom all bekräftelse jag ger dem i ord och handling, kärleken och omtanken jag sprider, min glädje och obotliga optimism, möjligheterna jag ser i dem som jag gärna belyser och lyfter fram, plus att de får vara trygga små pojkar i mitt sällskap utan att bli dömda för det, för det bemöter jag med min mammaomtanke, ja när allt det är tankat då är det inte kul längre. De har blivit sedda och förstådda, bekräftade och älskade.
Sen ..... när de tömt min tank, försvunnit iväg, för att sedan återvända, då möter de ibland något annat än de förväntar sig. De möter en tom tank. Trött, ledsen, sårad och det är ju inget kul. Åtminstone drar jag den slutsatsen utifrån deras bemötande. Nu anser de att jag ställer krav när jag ber om att få något tillbaka. Så de drar sig undan.
Och när jag har fyllt upp mig själv igen, ha .... och det här slår aldrig fel... ja du då är de tillbaka igen. Det är så uppenbart när jag fyllt på hela tanken igen. Jag lyser. Glad som en lärka. Positiv, kärleken flödar åt alla håll och kanter. Humöret på topp. Sprallig. Busig. Livfull.
Dessa män har en tendens att dyka upp när deras relationer kraschat. Från tomma intet, oavsett hur många år som gått, dyker de upp. Hej Marie ...
Och här kommer det värsta av allt. Fulltankad som jag är går jag rakt i fällan. Varje gång. Jag låter dem kliva rakt i rampljuset. Jag ser och bekräftar. För mig är det ett naturligt tillstånd att ge. Annars måste jag hålla tillbaka och det blir väldigt märkligt för mig. Tar massor av energi. Och jag har länge trott att jag var en dålig mottagare, men jag inser nu att jag har haft mottagare i min närhet som varit ovilliga att ge tillbaka. Jag fungerar inte ihop med dem helt enkelt. De dränks och jag töms. Ingen av oss är rätt eller fel, bara ingen bra matchning.
Så det handlar om respekt. Inte om att få. Utan om att ge. Mig själv. De närmsta dagarna kommer jag att göra den förändring som behövs för att jag ska förbli glad, positiv, stark, ljus, busig och sprallig. Jag vet att det är mycket attraktivt för alla omkring mig. Det är smittande. Men jag kan inte kräva av mig själv att jag alltid ska vara så. Jag väljer att umgås med dem som vill ge mig glädje och kraft när jag är ledsen och trött. Kvinnorna i mitt liv numera är sådana. De andra lever sina liv medan jag lever mitt. Det är dags att förändra även den andra sidan, bland männen som existerar i mitt liv.
Ikväll ska jag bli coachad av Kat, den mest kärleksfulla kvinnliga varelse jag känner. Då ska jag ta upp detta. Vad ser hon som jag kanske blundar för? Hur kan jag bättre hålla min kraft, inte ge bort den? Är det okej att bara välja bort dessa människor i mitt liv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar