Bryt ihop och hämta hem

Jag sitter inne på Toppen Gallerian i Höllviken. Det är ständig rörelse här inne. Behaglig temperatur. Utanför skiner vårsolen. Jag har nyligen varit vid stranden i Ljunghusen. Det var dit jag behövde åka på denna rundtur idag, som handlar om att hämta hem mig själv.

Jag tror ni känner igen er när jag berättar om hur det är att avsluta en längre relation. Tillsammans har vi besökt olika platser som vi gjort till ”våra”. Vi har lagt en mängd härliga minnen kopplade till dessa platser. Och vi drar oss för att besöka dem efter att relationen tagit slut. För vi vill slippa att bli påminda. Och på så sätt börjar vi begränsa vår frihet att röra oss fritt. Vi vill undvika smärtan.
Jag bestämde mig i morse för att ta tillbaka den friheten att röra mig överallt. Men det visste jag inte när jag satte mig i bilen för att ta mig ner till havet. Kroppen ville dit. Jag visste inte varför. Som vanligt. Jag förstår oftast inte förrän jag är på plats vad det är som vill ske.

Behövde glada strumpor kände jag.

När jag var på väg ner till Näset insåg jag varför jag drog mig ner dit. Jag skulle återta vissa platser. De som jag upplevde som ”våra” platser, Anders och mina. Egentligen är det en naturlig följd utav det värdiga avslut vi gjorde igår. Det har varit över länge. Men vi har inte riktigt förmått släppa helt. Vi har inte vetat hur vi skulle göra det. Ingen av oss har tidigare varit i en själsfränderelation. Men Gud är god. Utan att veta varför skickade Anders ett mail till mig som triggade något riktigt djupt inom mig. Jag blev så oerhört ledsen. Men jag visste inte varför. Jag kunde inte riktigt peka på vad det var han skrev. Det var inget dumt. Så det fanns ingen logik. Men jag tillät vågen av känslor att skölja över mig. Utan att döma dem. Och de var inte nådiga. Jag tillbringade i princip hela dagen igår till att processa mig igenom det hela. Ännu en förlåtelseprocess. De går inte att undvika i en läkeprocess, lika bra ni alla förstår det. Eftersom vi själva är skuld till all smärta vi bär på, är det ett smart drag att lära sig olika förlåtelseprocesser om vi vill bli fria. Likaså bör ni lära er samtala med ert inre barn som bär oskulden. Hon eller han har mer svar än någon annan du någonsin kommer att möta. Hon är din bästa terapeut, din mest kärleksfulla vägvisare och bäraren av all visdom, tro och kärlek. Hon är dessutom evig och evigt beskyddad. Ditt barn kan aldrig dö.

Det var mitt inre barn som igår blev min terapeut och vägvisare. Vi tecknade och skrev oss igenom förloppet. Vi fann tillsammans tanken som var roten till alla de känslor som väckts till liv. Den tanken lät ”jag är smutsig”.
Jag kände mig smutsig. Jag bar på en känsla av att min oskuld var tagen ifrån mig. Och innan jag förstod vad det var för en oskuld som var nedsmutsad var det mycket tårar som flödade. Jag hade släppt in Anders hela vägen in till mitt allra innersta. Jag hade för första gången fullt ut låtit en man passera igenom alla skyddande dörrar in i min heligaste kammare, platsen där mitt inre barn bor och vaktar kärlekens låga. Jag hade med honom varit totalt naken, helt hudlös. Och i denna himlastormande känsla av att älska så hämningslöst hade jag blivit hänsynslös. Mitt ego hade varit hänsynslös. Det hade inte lyssnat till flickans röst. Allt det berättade hon, när jag i min förtvivlan var beredd att stänga dörren och aldrig mer släppa in någon hela vägen in. För om det inte fungerade med en själsfrände hur skulle det då fungera med någon annan? Så resonerade min vuxna smärta.
Denna sagolika flicka svarade då:

Stäng inte inne mig. Låt dörren vara öppen. Och när jag talar, lyssna. Jag talar genom dina känslor. Döm inte min dem. Känner du dig utnyttjad igen, lyssna på mig. Låt mig berätta vad jag vet. Vi kan inte förhindra att det gör ont ibland. Bara håll dörren öppen. Han är på väg. Honom som jag väntat på.

Och ur min längtan efter att åter känna mig ren, och få släppa tanken om att jag var smutsig, nådde jag igenom alla lager av smuts. När jag släppte taget om tanken och lät den sjunka, då såg jag att på botten av mitt nu rena hav låg gamla rester av bearbetade förlista relationer. Utan liv och rörelse, men ändå fullt kapabla att släppa ifrån sig en del osynliga gifter. Jag hade aldrig upptäckt dem om inte jag släppt denna relation och låtit det vår Love Boat sjunka till botten.
Min och Anders gemensamma resa är över. Och det känns vemodigt. För oss båda. Alla gamla vrak är bärgade från bottnen i mitt rena hav. Just nu ligger jag i hamn. Jag lastar av all den värdefulla information som jag tagit ombord under mer än fyra år. De ska samlas i ”Min stora bok om Kärlek”. Jag vet att nästa skepp jag äntrar är större än denna. Jag är ämnad att resa och samla in visdom. Skeppet har redan sitt namn, The Ark of Love. Den rymmer med andra ord alla former av kärlek. Jag vet inte vad det innebär. Jag har ännu inte upplevt det. Men jag vet att det är ett skepp där jag har en man ombord. Det låter som en resa i en kärlek som överträffar själsfrändeskap och det vet jag inte ens vad det heter. Möjligtvis är det den vi alla längtar efter, men som få tror på. Den villkorslösa kärleken. Jag tror på den. Jag vet bara inte hur den känns. Inte ens kärleken till mina barn är villkorslös.

Den gemensamma vägen är slut.

 Jag kan inte och vill inte gå ombord The Ark of Love förrän jag är hel och ren. Och den man jag ska dela denna livsresa med, och denna varar för evigt, denne man måste också vara hel och ren. Inget annat fungerar. Båda måste vara beredda att släppa in den andre hela vägen in till det innersta rummet. Inte en enda dörr har en sådan relation råd att ha emellan sig. Inte ens en tunn vägg eller ett skynke. Inget kan stå emellan. Total transparens. Och jag känner en frihet bara jag tänker den tanken. Total transparens.

I was here. Love was here.

Det är anledningen till att jag nu börjar hämta hem mig själv och återta platserna. Stranden i Ljunghusen var en sådan plats. Hela Storvägen likaså. Jag älskar den vägen. Jag älskar den stranden. Jag vill bo här. Men framförallt vill jag kunna färdas där utan att få ont i magen. Så istället dammsög jag rent hela sträckan och tog tillbaka mig från alla de gemensamma minnena. Här kommer jag att vandra även med min nya man. Det ska ske utan att jag har ett relationsspöke med mig. Jag vill kunna vandra hand i hand med den nye mannen längs vattenbrynet och stöta på Anders. Jag vill kunna se Anders i ögonen, ge honom en innerlig kram och känna värme och tacksamhet över allt det jag fick uppleva på vår resa ihop. Och jag vill kunna vända mig mot den nye mannen och säga ”det där var Anders, han jag berättat så mycket om”. Jag tror på fullt allvar att det är möjligt. Att ren och hel kärlek har utrymme för detta. Precis som jag ännu idag känner kärlek till mina barns pappa på ett naturligt sätt. Inte som man, utan stor kärlek och tacksamhet till honom som människa och vår gemensamma historia.

Det kändes kallt att hämta hem mig i Ljunghusen.

Min kropp berättade efter promenaden på stranden, som inte var speciellt angenäm utan väldigt vemodig, men nödvändig, att nästa anhalt var golfklubben i närheten. Jag kände ett enormt motstånd mot detta. Men valde att köra dit i alla fall. Jag upptäckte att motståndet var förknippat med den smärta som hänger ihop med golf. När jag tänker på golf gör det ont. Golfen kändes i vår relation som den andra kvinnan, älskarinnan. Intellektuellt är det absurt. Men känslomässigt är det sant. Och bara den som själv är ointresserad av golf och levt ihop med en golfare kan förstå varför jag känner så här. Golfen gjorde att jag kände mig bortvald. Det är min känsla. Och den är fortfarande smärtsam. Och jag har ingen lust att läka det idag. Jag behöver vila, lyssna till min flicka som säger ”låt det vara just nu, jag behöver ha lite kul också”.

Jag har levt i, som det känns, en kokong, under flera år. Jag håller på att byta skepnad. Jag har flera gånger trott att jag varit färdig, men icke sa nicke. Jag är i kokongen. Jag känner det själv. Jag är inte längre larven. Den tiden är över. Jag håller på att äta upp mig själv. Mitt gamla jag är näringen som gör den nya skepnaden möjligt. I takt med att jag äter mig igenom min historia gör jag plats för fjärilen. Jag betar av, det känner jag. Tuggar mig igenom allt och hämtar kraft ur allt jag varit. Och jag längtar efter att bryta mig igenom kokongen och flyga ut i världen i en färgglad ny skepnad. Då är den mest transformerade perioden i mitt liv äntligen över. Och allt det hårda arbetet med att kräla sig fram på magen och dö bit för bit är över för alltid. Då är tiden i kokongen slut. Den inåtriktade blicken får äntligen rikta sig utåt. Njuta av alla de yttre upplevelser som åter börjat hägra efter år av inre resor. Det är tiden då jag färdas utåt i världen, för den inre resan är avklarad. Den inre blir kompassen men det är i den yttre världen jag åter möter mig själv. Jag längtar efter konserter, musikaler, besök på gallerier, utställningar, resor, idrottsevenemang, restaurangbesök, dans, fester, klä mig fint, bada och sola, åka skidor och få uppleva för mig nya sinnesintryck. Jag längtar åter efter möten med nya människor. Tiden på landet börjar lida mot sitt slut. Landet har varit kokongen. Tystnaden och stillheten jag behövt. Den nödvändiga platsen för förvandlingen. Nu börjar själen åter längta efter storstadspuls, ljud, rörelse och möten. Och jag har lärt mig att nära alla former av längtan. För längtan läker. Därför sitter jag och skriver mitt i Toppen Gallerian i Höllviken och unnar mig en latte och en stor portion ceasarsallad i sorlet av människoröster. Och jag tillåter känslan av vemod som strömmar ur den avslutade relationen med min själsfrände. Och vet att det var vi själva som brände vår chans. Vi själva ställde oss emellan det som ville fullbordas i detta liv. Och jag tillåter mig att längta, utan dåligt samvete, efter det nya som jag vet att jag ska få uppleva och som överträffar allt annat jag tidigare upplevt. Jag vet det med all säkerhet för att jag tror på mirakel och då sker mirakel.

“Where your attention goes, energy flows.”

Min hämningslösa längtan visar mig vägen. Och är jag bara hänsynsfull och lyssnar till min flickas röst som talar genom mina känslor. Då är jag på den vägen som läker allt. Och jag är hel. Och jag är ren. Och då är jag redo att ta emot honom som är hel och ren. Och The Ark of Love bjuder på nya äventyr och nya skatter. Och alla som tvivlat kommer att tro.

Presenter till min lilla inre prinsessa.