Vad är själsfrändeskap

Jag behöver förstå. Så enkelt är det. Jag känner mig fri när jag förstår sådant som går att begripa.

Jag vaknade kl ett. På eftermiddagen. Helt slut efter gårdagens processer. Helt naturligt. Och jag vaknade i vemodskänslan. Och jag kände hur jobbig den är. Hur kluven den är. Och hur ovan jag är vid den. Sorg verkar i mitt fall vara obearbetade känslor, situationer, minnen. Men vemod känns som all den tjocka röken som ligger kvar efter en rejäl eldsvåda. En rök som successivt lättar. Men som gör allt grått för stunden. Och jag insåg att min första tanke om att göra något roligt skulle vara helt bortkastad energi. Jag känner inte att idag är en dag jag förmår vara glad. Jag känner vemod. Och det är okej. Det är något nytt. Försöker jag tvinga fram glädje kommer jag troligtvis att skapa skuld. För det är inte tid för glädje, det är tid för vemod.

Så jag bestämde mig helt enkelt för att bara kliva ur sängen, klä på mig min nya rosa mjukisdress och gå ner och äta frukost. Och jag bestämde mig för att låta dagen idag gå till att göra det monotona. Det som inte kräver ett speciellt sinnestillstånd. Jag ska när blogginlägget är skrivet börjar sammanställa vissa delar av min bok. "Min stora bok om Kärlek" inser jag är Guds gåva till mig för allt det arbete jag lagt ner på mig själv. Det är egenterapi och samtidigt en dörr in till andra som behöver läka sina relationer. För det är i allra högsta grad en bok om relationer. Till mig själv, till Gud, till en själsfrände, till min pappa, till änglar och profeter och till tankar, känslor, drömmar, mirakler och under.
Boken har tillkommit i min längtan av att förstå och söka svar. Så idag ska jag vara med vemodet och våga känna och förstå henne. Hon känns som en hon. Varför vet jag inte. Och jag ska idag söka förståelse för själsfrändeskap. För jag känner tre par, inklusive mig och Anders, som jag hört uttala sig som om de var själsfränder. Att båda parterna kände detta speciella band, att kärleken var annorlunda, starkare och mer galen. Så galen att den sårar djupare. Ett par av dessa tre lever ihop, men i ett katastroftillstånd. Vi andra två är förtvivlade över att inte ha fått det att fungera, trots den enorma kärleken. Vad är det jag inte förstått? Vad är själsfrändeskap? Vad innebär det på riktigt?

Jag minns när jag var i USA förra våren. Jag mötte en själsfrände där. En kvinnlig sådan. Hon är garanterat med i min själsfamilj. Jag vet många fler som tillhör min själsfamilj. Mestadels kvinnor. Men jag har minst en själsbrorsa som jag mött. Kvinnan i USA sa så här "jag vill aldrig mer leva med en själsfrände, min nästa relation är med en vanlig partner". Och hon menade att det växande hon haft med sin själsfrände, det orkade hon inte med igen. Hon ville ha vila nu, i en vanlig kärleksrelation.
Jag har hört talas om själsfränder, själsfamilj, tvillingssjälar och partnerskap. Det lilla jag hört, som jag inte kan styrka som någon sanning, är att själsfrändeskap är svårt att leva i, få klarar det och vi möts för att lära oss att älska oss själv. Vi är programmerade att trigga igång varandra för att öka vår kärlek till oss själva. Det är lite himmel eller helvete-känsla över det. Vi känner djup samhörighet och förstår varandra.
Själsfamilj är som det låter; vi är nära varandra i det där stora nätet av Oneness. Vi har tighta band och känner stor familjekänsla och samhörighet. En sorts själsfrändeskap utan den attraktiva kärleken. Bara ren kärlek oberoende av kön. Djup systerskap och bröderskap. Tvillingssjälar är de som härstammar ur samma låga som kluvits. Vi förstår varandra, vi delar samma mission och längtan, vi känner kärlek till varandra och vi är lika i väldigt mycket. Jag har mött en sådan person. Det var en man. Han kändes som jag, fast i en manlig spegelbild. Mycket märklig känsla och mycket förvirrande. Det var min lärare i USA, David Morelli. Första gången jag hörde hans röst, kände jag "men han är ju jag". Jag hade nästan omedelbar access till hans inre barn. Jag gjorde ingenting för att detta skulle ske. Det bara skedde. Mycket skumt kändes det. Jag såg rakt igenom honom. Och jag var nästan alltid intonad på samma frekvens. När han pratade om något på kursen hade jag precis upplevt det i mina kurser eller så skedde det precis efteråt. Och jag tror att jag var lite skrämmande för honom. Jag vet inte. Men det var så det kändes ibland. Jag är djupt tacksam för vårt möte. Han har en stor del i mitt växande. Det var med honom jag erövrade mitt ledarskap. Och han är en förebild i mycket och jag förstår honom bättre idag. Vad som verkligen krävdes av honom som ledare i det program jag gick. Jag är djupt imponerad över hans ledarskap. Det är mänskligt och hjärtligt. Han har en stor mission och ett stort hjärta. Och jag känner när jag skriver detta att vi aldrig fick det avslut som vi båda var värda. Och det innebär att jag nu har möjlighet att göra det. För ni vet väl att allt som ni inte har fullbordat håller fast en del av er energi. Och hur ska jag vara hel om en del är kvar i USA i det där rummet där fullbordan skulle ha skett men aldrig gjorde på grund av vissa omständigheter. Jag ska skriva ett brev idag känner jag. Det är dags att hämta hem mig från andra sidan havet.

Underbart var det I USA i april 2011. Där mötte jag vackra Carina från Sverige
och David Morelli som gjorde mig till ledare över mitt eget liv.
Jag blir glad när jag ser bilden. Så det går visst att känna glädje i vemod :-)

Och så fort jag vet mer om själsfrändeskap, tvillingssjälar och själsfamiljer så lovar jag att framföra det. Och partnerskap som jag också nämnde är det jag hade med mina barns pappa. Det är de relationer som vi oftast bygger i. Bygger hem och familj. Kärlek på ett annat sätt. Och kanske ofta är vi mer olika än lika. Vi kompletterar varandra, men känner inte alltid att vi är på samma frekvens. Dessa är mer vilsamma relationer. Tack och lov! Min exmake var världens bästa partner. Sjutton år höll det med honom. Tre år med själsfränden. Det säger en del.

Och för allt i världen. Analysera inte i sönder era relationer efter detta inlägg. Fokusera på kärleken som finns mellan er. Formen är oviktig. Vi är i de relationer vi är för att vi ska vara i dem. Tills vi inte längre är det.