Vem är jag egentligen?

Jag tror att jag börjar närma mig. Mycket tyder på det. Att jag nu lugnt och behagligt börjar närma mig. Ungefär som när åkturen i bergochdalbanan planar ut precis innan det är dags att kliva av. Så känns det. Och det är inte vilken tur som helst. Det är hela mitt liv fram till idag. Den åktur jag en gång klev på, kanske till och med föddes in i, den är på väg att avslutas. Och jag kommer då att kliva av tåget. Ställa mig på perrongen och ... resten vet jag inte.

Men jag inser att när jag stiger av det tåget då är jag förändrad. Eller snarare tvärtom. Ej längre förändrad. Ej längre förändrad utav andra. Jag är bara jag. Omöjlig för andra att förändra. För att jag slutat tillåta dem att göra det. Jag är bara jag. Ett original.

Bild med Närvaro och Njutning.

Jag skrev för en stund sedan i min nya fina rosa puderfärgade anteckningsbok följande.

Jag närmar mig en mjukare framtoning. Ett jämnmod. Ett lugn och en förankrad harmoni. Kvinnligare, nättare, mer soft och gentle.
En mjuk seglats på öppet hav. Med hissade segel och klarblå himmel. Strålande solsken och skvalpande vågor.
En resa vars syfte är att njuta. Att vara förebilden för njutning. Denna nya födsel. Ej längre förebilden för strävande, växande och mod. Utan förebilden för närvaro och njutning i enkelhet och självklar gudomlig vägledning.
Det är mitt nya jag!

The Role Model for Presence and Pleasure! låter alldeles ljuvligt rosa och böljande mjukt tycker jag.

Förebild för Närvaro och Njutning.