Ultimata kärlekstestet - support tack!

Okej, klockan hann passera midnatt. Blev uppslukad av en mysig kväll med mellandottern och därefter en romantisk komedi.

Rond 2 i the Art of Love. Komiskt likt, till namnet, min kommande livsresa the Ark of Love. Rond 2 är det ultimata kärlekstestet. Åtminstone känns det så. Hur stor är kärleken? Hur stor är min förmåga att älska?
Och jag väljer att vara helt öppen i detta kärlekstest. Av flera skäl.

1. jag behöver ert stöd i detta och era hejarop
2. jag behöver också vänliga ord och ödmjukhet
3. antingen lyckas vi bra i denna utmaningen och blir förebilder eller
4. så blir det för tufft ur den mänskliga aspekten och då får ni andra öva er i att vara kärleksfulla förstående åskådare som kommer med tröst

Hur stor är kärleken? 
Följande har hänt. Möte själsfrände. Separation själsfrände. Avslut själsfrände. Detta under en treårsperiod. Ur denna långa process har min egen förmåga att känna kärlek växt långt utöver vad jag trodde jag förmådde. Jag har även varit väldigt öppenhjärtlig med hela processen på denna blogg. Själsfränden har inte läst bloggen och insåg häromdagen att jag var väldigt offentlig och blev lite skraj. Jag bemötte detta med följande svar:

"Hej fina Anders

Det finns inget att frukta. Allt jag någonsin skrivit om dig är vackert. Du finns med mycket i bloggen. Nämnd med kärlek och inget annat. Aldrig ett ont ord. Bara om vår kärlek och mina känslor kring detta. Jag är ledsen för att du inte vill bli offentlig, för det är du redan. Det skulle varit löjligt att skriva om en själsfrände och inte nämna ditt namn. Alla vet ändå. Jag vill stå i sanningen. Och du är inte utlämnad. Mina känslor är det. Men inte du. Du behöver inte läsa. Detta är ett av alla utdrag. Jag har skrivit om relationer till män jag haft. Vad jag lärt mig om mig själv och kärleken. Igår om vemodet över vårt värdiga men nödvändiga slut. Om längtan efter ett partnerskap.

Vänta med att läsa tills du kan se all den kärlek som ryms på min blogg. Vår kärlek tål ljuset. Vår kärlek har visat andra vägen. Den har aldrig varit ämnad att gömmas undan. Den är vår gemensamma gåva från Gud till människorna. Formen som vi trodde var en gemensam scen, visade sig bli min blogg. Se det vackra i detta. Se den gåva du gett mig och som du ger världen genom mina ord.

här fanns utdraget från bloggen som jag inte har med här ...
sedan avslutas brevet med ...

Anders, du är och du var en gåva från Gud till mig. Jag har aldrig trott något annat. Gör nu mig till din gåva från Gud. Och läk Anders. Läk dig och bli hel och ren igen. Jag önskar inget annat. Jag var så nära igår att ringa dig. Ensamheten var fruktansvärd. Dina ord klingade i mig. "Du har valt antingen eller". Och jag tänkte, kanske har han rätt igen. Kanske ska jag lyssna till honom. Men hur ska jag kunna behålla vänskapen utan att bli påmind om smärtan i förlusten av själsfrändeskapet. Hur??? Hur Anders? Hur ska jag vara fri att längta efter en partner att dela livet med samtidigt som du är min vän som jag delar mina innersta tankar med. Kan du det? Vill du vara den vännen? Kan du älska mig så mycket att jag får lov i din närvaro att längta efter en partner, en annan man? Kan du vara den som håller gränsen när jag längtar efter att ta i dig? För att jag fortfarande tycker att du är så vacker och attraktiv? Men att jag behöver någon som är som mig själv, som delar längtan efter en familj. För om du kan det, bära den sortens kärlek, då vill jag ha den vänskapen. Jag vet nämligen inte hur man gör det. Jag vet inte hur jag kan vara i samma rum som du utan att vilja ta i dig. Hur jag ska övergå från den stora attraktiva kärleken till en stor vänskapskärlek med dig som en man där jag kan bli kramad utan att vilja ha mer. Jag vet inte. Men jag önskar en sådan relation.

Kram, Marie "

Det sista stycket vet jag inte vem som skrev. Det kom ut genom min hand. Men när det var skickat undrade jag om jag var riktigt klok i huvudet.

Idag kom ett svar. Ett vackert vänligt och kärleksfullt svar från Anders. Detta är en del av det.

"Jag är glad över att du kan se att det skulle kunna finnas en öppning för en relation på vänskaplig basis. Jag har inte någon lösning på hur den skulle se ut, men jag tror att den skulle kunna fungera om vi båda kan se storheten i den och från ett Gudomligt perspektiv. Jag menar att vi som själsfränder, för det är vi, kan verka i Guds tjänst tillsammans även som ”bara” vänner. Jag förlorade min bästa vän när vi skiljdes åt. Jag tror att vi tillsammans kan verka för en bättre värld, bättre än åtskiljda. Hur det ska fungera vet jag inte? Jag kan se samma svårigheter som du när det gäller attraktion, närhet osv. men kanske vi ändå kan finna någon väg som fungerar? Att träffa dig när du längtar efter en man som du kan dela dina familjedrömmar med känns naturligtvis inte lätt, men jag skulle vilja vara beredd att prova av flera andledningar:

-          Min kärlek till dig ÄR så stor att jag önskar dig allt det bästa i livet

-          Du är (var) min bästa vän

-          Tillsammans kan vi fortfarande göra stora saker för andra

-          Om det känns rätt så är det Guds vilja

-          Vi KAN stötta varandra i livets svårigheter

-          Vi KAN glädjas åt varandras framgångar

-          Du är den finaste och vackraste kvinna och människa jag känner

Skulle säkert kunna komma fram till flera anledningar, men jag tycker att dessa räcker fullständigt. Ingen av oss vet om det blir lätt eller svårt, vi har bara föreställningar om det.

Här är det kanske dags för ”ett öppet sinnelag” innan vi dömer ut något som kanske är Guds vilja?

Kram, Anders"

Och jag säger ja till utmaningen. Utan vetskap om vad jag ger mig in i . 

Hur går man från själsfrändeskap till vänskap? 

Hur står jag och han i sann kärleken utan att ställa oss själva emellan?

Hur gör man när man trånar efter någon, utan att leva ut den åtrån? (han är ju toksnygg och sexig tycker jag, men jag vet att vi inte ska ha en sådan relation för vi förlorar kärleken till oss själva i den och då också kärleken till varandra)

Jag känner ingen som gjort detta. Jag vet inte var jag ska söka svar och förebilder. Detta blir en ny resa. 

Går det att stå i kärleken och inte ställa sig själv i vägen, samtidigt som jag lyssnar till mina egna behov och är kärleksfull mot mig själv? 

Det hade inte varit en utmaning om jag hade trott att vi skulle bli ett par igen. Men det har jag slutat tro. Men kärleken är inte slut. Inte attraktionen. Inte längtan och saknaden. Och inte vänskapen med den stora ärligheten och nakenheten vi alltid haft.

Jag tänker inte utsätta mig själv för att medvetet såra mig själv. Men jag känner mig beredd att utmana min förmåga att älska. Jag är inte ämnad att vandra innanför gränserna. Jag är ämnad att tänja dem. Och bryta dem. Ibland för att veta att jag tänjt för mycket. Men alltid i syftet att expandera. I kärlek. 

Och eftersom vi båda tycks beredda att anta denna utmaning, utgår jag ifrån att Gud vet något jag inte vet.

Jag utgår inte från att det ska bli svårt. Men jag räknar inte med en dans på rosor. Jag vet vilka känslor jag har. Och jag sträcker ut handen för support på denna alldeles nya färd. Jag ber om förståelse, uppmuntran och vänlighet. Jag tänker inte prestera för någon. Jag tänker ge kärleken en öppen chans att visa vad den verkligen går för. Och jag skulle kunna ha gjort det helt privat, men meningen med Anders och mitt möte har alltid varit att visa upp kärleken för andra. Sprida hopp. Sprida tro. Sprida kärlek. Och det gör vi nu tycker jag. 

Detta ska omvandlas till vänskap

Må Gud vägleda oss på denna okända stig.

Må änglarna vaka över oss.

Må mitt inre barns röst ljuda högt och tydligt.

Må min kropp bära mig och naturen nära mig.
Må världen och vännerna omge oss med sin kärlek.
Må vi bringa kärlek ut i världen genom denna prövning.
Oavsett utgången av den ....