De första fyra kilometerna var bara mys. Jag njöt i medvind och sol. Saktade ner varenda gång en bil passerade från ena eller andra hållet. Eller cyklisterna och mopedisterna som for förbi. Jag hade inte bråttom utan tog det lugn och skönt. Snäll mot min ovana kropp.
De sista ca fem-sex kilometerna är raksträcka. Från Tygelsjö ner mot havet. Här dök motvinden upp. Det var i motvinden något hände. Tankarna skingrade sig. Jag sjönk inåt i kroppen. Längre och längre in. I solar plexus. Sammanlagt är det en körsträcka på en mil. Nästan helt slät mark. Asfalt av varierad kvalitet. Men det hör till saken att jag tillbringat de senaste sex månaderna väldigt stillasittande vid datorn. Sänt radio, morgonsändningar, bloggat, energiveckor, möten, coachat och mycket mer. Säkerligen tio timmar i snitt mer dygn. Det är mycket. Tokmycket. Att rulla en mil är därför kanske inte det första att börja med. Men det kändes rätt. Trots att jag hade glömt vattenflaska.
Det var i motvinden som något stort hände. När jag sjönk in djupt i kroppen. Plötsligt blir jag medveten om att jag andas genom den lite öppna munnen, och att jag har tungan vilande mot en tand i överkäken. På detta sätt andas jag utan att bli torr i munnen. Varje gång jag försökte andas med näsan snorade den igen. Så jag lät tungan vila mot tänderna och fick en skön jämn andning. Motvinden var så pass att jag knappt hör något. Det var som att åka i en vindtunnel. Jag tänkte att om jag ska orka åka mer än fem kilometer i motvind måste jag ha totalt fokus på min inre kraft. Så jag föll in i det kraftcentra som bor i solar plexus och stannade där. Ju djupare jag sjönk desto mer försvann omgivningarna. Oron för att köra i en grop försvann (den härstammar från en krasch för många år sedan utan hjälm då en bit näsa försvann). Jag släppte oron för bilarna som passerade i båda riktningarna. Jag såg inte längre vägen. Än mindre omgivningarna. Jag blev solen inuti mig själv. Och vinden blev min vän som jag skulle glida igenom. Precis som solen skingrar molnen. Och vinden blev min vän för varje gång jag tappade fokus tappade jag ork. Ju större motvind blev desto mer växte min inre kraft. Jag sjönk helt in i tilliten till min egen inre styrka. Vägen blev min vän. Bilarna blev mina vänner. Jag hade full tillit till att min inre kraft enbart ville mig väl och alla runt omkring mig likaså.
Jag kände hur den inre kraften som startade stor som en tennisboll i början av raksträckan från Tygelsjö växte sakta till en handbolls storlek. Jag kände hur den elden pressades ut i min fysiska kropp, ner i fötterna, ut i cellerna medan jag kraftfullt rullade steg för steg. När jag såg slutet insåg jag att det är där i slutskedet som den största kraften kommer att frigöras. Det är i målgången den största tillväxten sker. Det blev så tydligt. Och jag kände hur handbollen växte och växte, och i det insåg jag att denna enmilatur handlade inte om min fysik, den ville visa mig den oändliga inre kraft jag besitter. Den ville berätta att i den fysiska ansträngningen fångar jag min själs enorma styrka. Och jag förstår att det är genom att vara i själens kraft och låta den fylla ut min kropp som jag kan göra det omöjliga. Det är när dessa samarbetar som alla vägar öppnar sig. När jag nådde t-korset och tog svängen bort den sista lilla biten till min brevlåda, kände jag hur kraften blev till en medicinbolls storlek och hur den sen bara fyllde upp hela kroppen.
Jag var så himla stolt när jag satt och tog av mig rullorna på trappan. Jag svettades av ansträngning för första gången på evigheter.
Och när jag klev in i hemmet, tog av hjälem och vandrade bort mot kylen, sa kroppen NEJ, jag vill inte ha kylskåpskallt vatten, men gärna kranvatten med en skiva apelsin. Och jag lyssnade och gav den vad den behövde. Och spegelbilden jag mötte hade de där underbara skrikigt röda kinderna och svettdropparna som visar att en hel mil på rullor var avverkade. YES!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar