Jag är lammet

Något nytt djupt håller på att förankra sig i mig. Och jag känner att jag istället för att vilja dela allt med världen, denna gång vill låta det sjunka in. Verkligen landa. Jag känner starkt att detta är mitt att äga. Mitt att bära. Mitt att axla. Och det är en ny känsla. Det innebär att jag tar emot det som enbart kan göras utav mig. Det min själ valt ut till mig Marie att vara ensam förvaltare utav i detta jordeliv.

Det kommer som en skänk från ovan.

Jag har aldrig känt så förut. Det är en naturlig del i mig att vilja dela med mig av allt. Verkligen allt. Men detta är inget som ska delas. Åtminstone inte på det sätt som jag är van vid. Istället är det något som jag ska vara och det förvaltarskapet innebär att jag delar med mig utav det som kommer genom att äga det. Äga mitt varande. Låter det kryptiskt?

Det är som ett lamm. Jag är lammet. Jag ska inte ge bort lammet och därmed mig själv. Men jag ska dela med mig av ullen och av mjölken. Jag ska dela med mig av min mjukhet och min värme. Låta min röst ljuda som det lamm jag är. Andra ska ta emot min ull och på olika sätt bearbeta den. Mjölken ska andra få och när några tillreder ost, dricker andra utav mjölken.

Allt jag tidigare tagit emot har varit av sådant slag att det omedelbart kunnat delas ut. Men den jag är ämnad att vara kan inte delas. Hmmmm... jag älskar fåren som vandrar på andra sidan vägen. Jag står gärna och tittar på dem. Tycker om lukten. Blir varm inombords när jag betraktar dem. Något händer med mig. Och jag känner bara ett stort lugn i detta.

Mina fina grannfår.