Fjorton personer var vi igår när familjen samlades hos dottern som har fyllt år. Det är bara den närmsta familjen, på min sida, och det saknades tre.
Min kropp är sådan att den registrerar även det jag inte är medveten om. Om natten sorterar den. Lägger ihop ett och ett. Smälter vad den tagin in och plockar bort.
Jag tycker om min familj. Till stor del just för att de är just det, min familj. De är något ingen annan kan vara. Vi delar ett genetiskt arv som går längre tillbaka än vad mitt huvud förmår ta in. Vi har inte valt att tillhöra varandra. Det valet har gjorts åt oss. Det kommer med en viss känsla av plikt, något jag kan välja själv ur jag vill förhålla mig till. Det valet är mitt.
I bilen hem är jag tacksam för hur kvällen fortlöpt. Lugnt och stilla. God mat. Blandade samtal. Men jag känner också det där hålet, frånvaron av det som betyder allra mest för mig. Gud. Jag är den ende praktiserande kristna i min familj. Den ende som har Gud i centrum av sitt liv. Allt jag skulle vilja prata om, det stannar kvar i mitt hjärta, hos mig själv. För jag kan inte prata om mig själv utan att nämna Gud. Vi är ett, sammanflätade i min vardag, i min identitet.
Under kvällens gång fanns det ett tillfälle jag så gärna hade sagt: låt oss be över detta. Kanske skulle det mottagits på ett fint sätt, men för mig hade det känts onaturligt. Bönen är helig för mig. Den finaste kärlekshandling jag har att ge. Ett paket jag öppnar varsamt, med ett innehåll jag önskar ska tas emot. Därför avstod jag.
När jag vaknar i morse och möter mitt ansikte i spegeln förvånas jag. Jag känner att jag brottats under natten. Men inte trodde jag att det gått så vilt till. Jag har ett litet blåmärke under mitt vänstra öga och jag undrar vad min kropp vill säga mig.
Morgonen fortsätter med intressanta inslag under inspelningen av Ett år med Gud. Det är som om jag samlar in information. Fler bitar tar jag emot när jag på förmiddagen möter två härliga kvinnor över en kaffe och ett gott samtal.
Jag ser nya saker. I ett nytt ljus. Ur en annan vinkel. Det får mig att vilja något annat, något nytt, något mer.
Vad är de springande punkten? (poängen, det väsentliga)
Eller kanske ska jag fråga mig: Vad är den blödande punkten? Den alldeles i min ögonvrå.
Jag måste vila för att få svar. Låta kroppen sortera så att bara koncentratet blir kvar när jag vaknar om en stund igen. För min kropp är klokare än mitt huvud. Den vet det hela. Den accepterar sanningen även om den är svårsmält. Den är programmerad att sortera och läka, utan att jag behöver lägga mig i. Vi är vänner, min kropp och jag. Jag litar på den, för den vill mig bara väl.
///Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar