Mitt minsta barn ska börja nionde klass. Sista året i grundskolan. Jag funderar en stund på den telefontjocka gymnasiekatalogen med valmöjligheter som ligger hemma på hans rum. Det var svårt att välja när jag var ung, ännu svårare är det nu. Dels finns det en miljon fler vägar att gå, men värst av allt, om du utbildar dig till ett yrke finns det kanske inte kvar när du är klar med din utbildning. Så fort ändras förutsättningarna på arbetsmarknaden. Det är bra att ha i åtanke när vi ska sätta oss och försöka gissa oss till vilka som är hans första steg in i en framtid som passar honom.
Jag funderar över hans första sommar, 2002, då flickorna var tillbaka i skolbänken och hos dagmamman. Jag och min son var nästan ensamma på stranden i Klagshamn. Sommaren hängde sig kvar in i september. Njut, tänkte jag. Njut av att vara med honom. Det blir inga fler barn. Inga fler bebisar att snusa i nacken. Njut, för du kommer aldrig mer att uppleva detta, att vara mamma till ett litet barn med tjocka kinder och valkiga små bebisben. Så jag njöt. Över att jag var välsignad och hade fått glädjen att föda tre barn som alla var friska och glada. Jag njöt över glädjen att ha burit dem i min kropp. Att vara gravid är ett under. Ett mysterium. Något fullständigt obegripligt. Min kropp tar emot en spermie och formar den till en komplett människa.
Det var fint att ha den tiden ensam med honom, bara han och jag. Det var den sista sommaren innan min kropp rasade ihop. Jag märker att det gör mig ledsen. Att minnet får tårarna att skvalpa i ögonen.
 |
| Han är lite större idag, men ögonen är desamma, och frisyren. |
Min syn förskjuts. Jag ser inte längre bokstäverna på skärmen. Istället möts jag av mitt eget ansikte. Hårslingorna som fladdrar i vinden. Solen som blänker på mina blöta kinder. Handen som om och om igen lägger sig över min mun. Gråten som får mitt ansikte att skrynkla ihop sig. Så ont det gör i hjärtat. Så ont. Så ont.
Jag ser på skärmen det ansikte, den kropp och den kvinna jag kommit att älska så djupt och så innerligt. Jag ser tårarna, smärtan, våndan och sorgen som ännu lever kvar.
Blir jag någonsin skuldfri? Fri från den skuld jag känner i mitt modershjärta. För att jag blev sjuk. För att jag inte förmådde ge mina barn allt de behövde. För alla de år, all den tid som gått förlorad.
Besöket på psyken akut i Malmö den 17 december 2002 var bara starten. Steget rakt in i helvetet. Det skulle utmynna i en kamp på liv och död som inleddes hösten 2011.
När jag blickar in i mitt ledsna ansikte som visar sig likt en spegelbild på skärmen önskar jag att jag kunde lova henne att detta är den sista sommaren av ensamhet, kamp och tårar. För jag har funnit en kärlek till mig själv jag inte visste var möjlig. Jag blickar tillbaka på denna 15 år långa period och vill inte vara utan den kärlek och de lärdomar jag fått med mig. Men jag vill aldrig mer uppleva det igen. Aldrig. Det har förändrat hela min syn på livet, på mig själv, på Gud och vad som är viktigt. Jag har förstått vidden av vad min kropp kan bära, bearbeta, läka och överleva. Jag har insett att min kropp är så mycket mer än ett fordon som transporterar mig. Den är levande. Den är livet som människa. Den är jag. Marie, mamman som vill finnas för sina barn. Marie, dottern som vill göra sin Fader Gud stolt och glad. Marie, kvinnan, som vill se fram emot ett helt liv med somrar av kärlek, njutning och gemenskap ihop med vänner och en man att älskas av och att älska.
Tårarna har torkat runt mina ögon och bildat vita salta fläckar på kinderna. Jag för de fria hårslingorna bakom örat. En vindpust senare gör de sig fria igen. En djup utandning lämnar min kropp som en suck. Axlarna sjunker ner. Magen slappnar av. Jag stryker mig lätt över kinden. Ömsint har jag blivit mot mig själv. Varsam. Kärleksfull. Det har varit tufft. Under vissa perioder omänskligt. Jag vill inte göra mitt eget liv svårare än vad det behöver vara. Jag har överlevt min beskärda del av lidande. Det har gjort mig till en bättre människa. En mjukare och försiktigare. Mer sann mot mig själv och andra. Kvinnligare och mer sensuell. Det maskulina hårda höljet är borta. Det som skyddade det sårbara, skira, sköra, spröda och sensitiva sinnliga feminina. Jag är fri att vara kvinna, på mina egna villkor. Äntligen.
När jag födde min son och höll denna underbara gosse i mina armar. Då förstod jag att han kom för att öppna dörren till det förflutna. Om jag skulle kunna älska min pojke helhjärtat, då var jag tvungen att göra upp med min barndom och min alkoholiserade pappa. Likaså med alla de sår som själen och kroppen bar på efter att ha blivit sviken och sårad av män på olika sätt genom hela mitt liv. För om jag inte gjorde det, då skulle jag se på min egen son fylld av den smärta och det förakt jag bar inombords. Ett förakt för män och ett självförakt.
Min längtan att var hel som människa, fri från den historia som kom som ett biologiskt arv och förstärktes i de miljöer jag befann mig i, har varit drivkraften under alla år. Jag tänkte att jag inte kunde ge mina barn en större gåva än att bryta med allt det destruktiva och hitta en väg som läker alla sår. De har påverkats av min sjukdom och bär sina egna sår efter det. Dem kan jag inte sudda ut. Tiden kan jag inte skruva tillbaka. Men jag kan peka på vägen som leder till Gud och den kärlek som helar och visar oss vem vi innerst inne är. Sedan får de själva vandra den. Jag går gärna bredvid.
Han sover fortfarande, trots att vi närmar oss lunchtid. Jag var iväg i morse och köpte bullar till honom, som frukost när han vaknar om några timmar. Sommarlovet närmar sig sitt slut. En ny påse sågspån och ett paket med hamstergodis ligger och väntar på hans skrivbord. Kanske kan den lilla guldhamstern Angel få rent i sin bur innan han far iväg på mopeden för att träffa kompisar. Varför döpte han den inte till Ängel, vi är väl i Sverige?
Till stranden lär han knappast åka med mig. Men ännu idag kan vi vara stilla och tysta i varandras sällskap. Kanske sådde vi fröet till vårt kravlösa fridfulla umgänge den sista sommaren 2002.
///Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar